Inför releasen av Teitanblood's andra fullängdsalbum så basunerades det ut att "skivan skulle rätta ut missförståndet att Death Metal handlar om musik...".
Jag kan hålla med om att det stämmer in på dess undergenre Bestial/War Metal i allmänhet och Teitanblood's sentida tonkonst i synnerhet.
War Metal är en primal urkraft där själva musiken sitter i baksätet och det är war paint, solbrillor, nitar, kedjor, munkhuvor och svällande biceps som prioriteras.
Om gitarrerna är nedstämda till den grad att tonerna knappt hörs är även det ett plus i kanten på trvekontot.
Ett annat sätt att se på det inledande uttalandet är att all djupare form av musik alltid skall ha ett mål att nå hos sin lyssnare, bortom att bara vara just musik.
I detta fall åsyftas troligen spirituell börd.
Musik som alltså gräver djupt in i din själ och får dig att känna något.
Nu ska det erkännas att jag knappast vänder mig till War Metal-genren när jag vill uppleva sådana ögonblick, eller överhuvudtaget för den delen.
Att något med Nick Cave eller Johnny Cash's American-skivor skulle leda denna ljudliga katharsis vore iaf för mig mer naturligt än tondöva män med solbrillor och nollprocent musikalisk ambition.
Därför tycker jag att Teitanblood blev existensberättigat först iom MLP'n Purging Tounges 2011.
Allt innan dess (inklusive inom genren hyllade debutalbumet Seven Chalices) avskriver jag som olyssningsbar dynga.
Men, på Purging Tounges fanns glöden att vara något annat än ytterliggare ett War Metal-band.
Denna audioversion av religöst kaos som fullkomligt stormade mot mig under 15 minuter övertygade mig.
Baserad på Umberto Eco's bok I Rosens Namn (även filmatiserad) var Purging Tounges mer än musik.
Det var som att bli attackerad, överväldigad och tacksam för det.
En inblick i något annat, vad det nu än var.
Riktingen fortsatte på minisamlingen Woven Black Arteries där just tidigare nämnda spår samsades med en ny "låt" som var ämnad för en splitrelease som ej blev av.
Sanctified Dysecdysis var dock ej lika kraftfull, men ej heller olyssningsbar.
2014 fortsätter Teitanblood med DEATH som nästan är 70 minuter audio.
Det som bl.a. slår mig genom resan är att gruppens gitarriff stundvis faktiskt hörs, på så sätt rör de sig längre och längre bort ifrån den genre de föddes ur.
Inget här är dock lika kaotiskt kraftfullt som det som slog mig i slutet av 2011, Teitanblood har tvärtemot uttalandet sakta men säkert börjat införa fler element av just musik.
Skivan är dock fortfarande något annat.
Det är musik, men bara nästan.
Jag gillar Teitanblood, frågan är bara VAD det egentligen är jag gillar...
