Blackcrowned Records har uppdaterat sin sida med lite mer info om INFUNERAL's kommande släpp och dess olika utgivnings former.

Torn From The Abyss släpps 7 januari 2011, dvs nästa fredag.

http://www.myspace.com/blackcrownedrecords

Snart Kommer Änglarna Att Landa

Morbid Angel har hittills släppt ett klockrent album, det var 1989, men ojojoj vilken bra skiva.

Den återsläpptes för några år sedan med en livedvd inspelad samma år, ojojoj vilken bra dvd.

Nu är ett nytt album under inspelning (med Tim Yeoung som ersättare för Pete som har ont i ryggen på trummor), inte för att jag tror att det blir något nytt storverk såsom första plattan.

Jag har inte varit allt förtjust i den köttvägg av mangel som änglarna presterat de ca 20 åren sedan debuten, även om jag faktiskt tyckte att annars orättvist bespottade Herectic från 2003 hade sina ljusa (lava lampa) stunder.

Dessa Tyskar, Ständigt Dessa Tyskar

Med risk för att låta som en basher av Destruction, då nu ytterliggare ett inlägg i inte alltför positiv ton om bandet dyker upp så skall jag sammanfatta konsertdelen av senaste dvd'n;

A Savage Symphony - The History Of Annihilation

Konserten ifråga är tagen från Wacken 2007, först och främst är det mitt på dagen och soligt, men skitsamma, förutom den dåliga idén med en massa gästsångare på låten allience of hellhoundz (som det förvisso var en massa gäster på även på studioversionen, versionen då endast Schmier sjunger är mycket bättre) så framförs endel av konserten med 3 trummisar (!) samtidigt.

Tufft! säger Tysken, FAN HELLER säger jag.

Nuvarande, gamla och comeback nissen spelar tillsammans sådär lagom otight och buskisaktigt som bara Tyskar på festivalhumör kan göra.

Visst det är en kul grej, antar jag iaf, men en låt hade räckt, eller om de hade spelat en låt var en åt gången, men icke, det ska överdrivas på det där lilla Tyska sättet.

Detta är dock inte de enda buskismomenten...

Annars är det mer eller mindre prickfritt framfört, setlisten är en best of uptodate och den annars jobbiga klippningen med en massa slowmotioneffekter (Hej Kreator!) lyser gladeligen med sin frånvaro.

MEN! Destruction släppte en kanon bra dvd (Live Discharge - 20 Years Of Total Destruction) för några år sedan och den är bättre, där var det låtar från olika konserter, även festival på Wacken men även klubbkonserter vilket passar 3manna bandet bättre och de var mer hungriga på scen.

Skaffa den istället om du nu inte är kåt på precis allt med bandet.

Där ingick även liveplattan Alive Devastation som innehåller hela Wacken konserten från 2002 (?) som är kanon!

Denna ingick i köpeversionen, dvs fysiskt dvd-släpp, tanka hem versionen innehåller väl vad faan som helst.

En Man I Svart

Vintertid är mörk tid, vintertid är black metaltid, vintertid är Johnny Cash's : American Recordings 1 - 6'tid.

Denna fantastiska låtskrivare avslutade starkt med 6 (varav åtminstone 2 är postumt utgivna) plattor där huvuddelen av materialet är covers, avskalade ofta mörka versioner med så mycket känsla att blindskrift snarare är lag än undantag.

Om du inte lyssnat in dig på den senare delen av denna legends verk så gör det, du blir rikligt belönad, och blir du inte det är du antagligen för dum för ditt eget bästa.

Den Missanpassade

Sedan Jerry Only fick kontroll över namnet Misfits runt 96 så har två ganska bra album släppts, det senaste studio albumet kom 99.
Där emellan har tvivelaktiga släpp (en cover skiva som var helt okej, nån konstig singel utan sång osv) kommit från en desto konstigare lineup som innehållit Marky Ramone från nivetvilket band, Robo (stelheten själv, en osvängigare trummis får man leta efter bland de stelopererade) som byggts kring Jerry själv och Dez Cadena från gamla Black Flag.

De senaste åren verkan den där Jerry mest ha varit intresserad av att kränga merch samt visa att Misfits minann är ett riktigt allaround American family band, ett trevligt band med trevliga familjefäder med ett bra katolskt kristet budskap bakom scifi historierna.
Där uppträdanden på superbowl och reklamjinglar betytt mer än något annat.
"we don't party, we don't drink... we're a familyband".

Rock eller framförallt punk skall vara lite farligt och okontrollerat, gamla Misfits var det verkligen då goe gamle Glenn skrev ALLA låtar och sjöng om tonåringar från mars.




En bild och upptagning som säger allt.

Kort intervju segment, för dem som tappat allt hopp.
http://www.roadrunnerrecords.com/blabbermouth.net/news.aspx?mode=Article&newsitemID=151540

Finsk ADHD Black Metal

Impaled Nazarene har släppt nytt album, promovideon som kom innan var förjävlig på det dåliga sättet.

Albumet i sig låter som vanligt, stundvis mycket bra, stundvis helt okej, alltid med en hyfsat fet och klar produktion, samt Luttinens entoniga grissång.

Road To The Octagon gillar du om du gillar de andra albumen de släppt de senaste 10 åren.

Snö Och Granskog... Och SJ Då Självklart.

Såhär i juletid var vi tvugna att verkligen uppleva julen såsom den skall upplevas, vi reste en bit i vårt avlånga land.
Finns det något som kan locka fram det värsta i en och ge upp allt hopp så är det att resa med kommunal transport och en jävla massa packning.
Vanligt reser jag lätt med endast ryggsäck, men för att få den totala julupplevelsen så hade vi minst 3 väskor för mycket, fint.

Det finns inget som ger en julkänsla som förbannade människor med en massa packning och äckliga barn som de inte har koll på, mysigt.
En trevlig upplevselse med andra ord, trevligt.

Satan Claus?

Här kommer en liten juldänga från det glada 80talet, då julen fanns påriktigt och Tyskofilen regerade.

När Det Är Kallt Och Jävligt Pt.2

Annan trevlig musik att frysa ihjäl till när du är på jakt efter nya långkalsoner på stan är:

MGLA med albumet Groza.

Dessa polacker stiftade jag först bekanskap med för några år sedan då de medverkade med några spår på samlingen Crushing The Holy Trinity med Deathspell Omega, Stabat Mater och Clandestine Blaze för att nämna några.

Då hade de inte utvecklats fullt ut, vilket de i min mening gjorde med Groza.

Det kalla och kyliga i stämningen samt den något ihåliga produktionen al's Darkthrone's tidiga 90tal passar alldeles utmärkt.

MGLA (fog på engelska, jag ser inget för alla får på bondsvenska) har dessutom gjort det praktiskt för alla fans med dåligt minne, låtarna på deras releaser heter praktiskt nog som albumet plus en romesk siffra för den låten det är, dvs:

Groza I, Groza II osv...

Praktiskt värre.

Lyssna det är bra som fan.

Låt Oss Ta Den Där Vägen Till Vänster

Då vi ändå för en gemytlig diskussion om duktiga människor som gjorde duktiga saker vid en tidig ålder, bara för att påpeka hur duktiga de var, så får vi inte glömma starten på den Svenska dödsmetallscenen.

Nihilst blev Entombed, Dismember blev Carnage blev Dismember och Grave bodde på en ö, och alla var så unga och så duktiga.

Album såsom:

Left Hand Path
Clandestine
Like An Everflowing Stream
Into The Grave
You'll Never See

Skapades av människor runt de 20, ibland yngre.
Ofta ses det ner på yngre musiker såsom att de inte lärt sig allt än om hur man ska göra vissa saker, men kanske var det just det som gjorde att dessa album står sig än idag, de förljde inte normer utan skapade något nytt.

Eller så var det helt enkelt en slump, banden gillade death metal och skrev bra låtar, punkt.

Vad Vore En Dag På Slottet

...om inte ett inlägg angående musik förmedlades.

Denna gång handlar det om oförskämt talangfulla skitungar, dvs personer som gjort förträffande bra saker vid en väldigt ung ålder, vilket gör att man både förundras samt blir förbannad på samma gång.

Jag har aldrig haft Dissection som ett favorit band, dock har jag alltid tyckt att Storm Of The Lights Bane är en kanonbra platta i skarven mellan melodiös döds och black.

När sedan Reinkaos kom var jag inte alltför besviken (som de flesta andra, som närmst bespottade skivan) då det visades upp en ny musikalisk intriktning, mycket pga att jag aldrig varit ett hardcore fan av det gamla materialet.

Sedan for Jon till transilvanien på heltid som han själv uttryckte det, in i antikosmos and far beyond.

Då tyckte plötsligt alla att Reinkaos var en fantastisk platta, jaja, vända kappan efter vinden.

Nu till det inlägget skulle handla om, det jag vill ha sagt var att jag länge förbisåg Dissections första platta The Somberlain, mycket pga att jag inte trodde att den skulle vara så himla bra, utan mer kult iom medlemarnas låga ålder, Jon kan inte ha varit mer än runt 18 vid tiden för inspelningen.

Nu visar det sig såklart att även denna skiva är kanon då jag spenderat mer tid på att seriöst lyssna in mig, än det jag hört lite på slentrian då och då.

Vissa ska bara vara så jävla duktiga hela tiden, usch.

The Hobbit Utan The Hobbit

Efter att ha sett dem förlängda versionerna av de 3 Sagan Om Ringen filmerna för 15e gången (?) under de senaste dagarna så slog det mig såsom övriga gånger jag sett filmerna att själva hobbitarna är överflödiga.

Merry och Pippin är irriterande comicreliefs som man snarast möjligt skulle ha skickat hem.
Frodo är fucking emo genom hela filmen, "it's my burden to bear" och fuckar ständigt upp för den enda hobbiten med potential och fler än en hjärncell, dvs Sam.
Han får ta hand om och till och med bära mjukbögen Frodo uppför berget i slutet, under resans gång får han konstant ta skit av den emotionella fjollan Frodo.

Nu skall ju då äntligen uppföljaren sättas igång, men kan vi inte skippa hobbitarna, dessa korta, lättsinnade korkade små varelser, som gör tvärtemot de blir tillsagda.
Efter att ha spenderat en längre tid i Dalarnas egna land så känns det som att konstant möta Merry och Pippin, och det är ingen vidare upplevelse efter det första underhållande mötet.

Så The Hobbit utan Hobbits?
Ja tack gärna.

Omusikaliska Musikjämförelser

Pressreleaser är en rolig sak, där kan de mest bisarra jämförelserna te sig naturliga, om man nu ser till försäljningsperspektiv.

Förut jämfördes all ny black metal med Darkthrone och Marduk då skivbolagen i text skulle försöka beskriva hur bra deras akts nya släpp var.
I dagsläget skall det jämföras med Dissection och Watain, spelar de black med någorlunda necro image och lite skitigt sound, ja då låter det alltså som dessa band.

Även om de rent musikaliskt ligger löjligt långt bort.

De största lögnarna hittar du på baksidan av Close-Up och Sweden Rock' tidningar där du hittar distributören Soundpollution's senaste skrönor.

De har gjort lögn till en konstform, en rätt underhållande sådan.

Infuneral - Ny Platta 7 Januari

Infuneral - Torn From The Abyss släpps via Blackcrowned Records den 7 januari.

Släpps som vanlig cd och i en hundra exemplar limiterad dvdbox med ett kort och klistermärke.

Lyssnar på en ny låt från skivan gör ni på: Infuneral's Myspace

Bisvärmsriffets Vara Eller Inte Vara

Igårkväll när jag satt i soffan sörplandes på en kopp kaffe i mitt allmänna tuffa tillstånd så slog det mig, bisvärmsriffet, eller snarare flärpen, flärpen som förmedlar att det här är kall och karg Norsk Black Metal.

Titelspåret på Darkthones platta Under A Funeral Moon innehar riffet, eller flärpen.
Då jag lyssnade slog det mig att det här hade jag fanimig hört på många andra ställen.

Tex i Orcustus spår wrathrash från 7'an som släpptes för ett antal år sedan, låten bygger nästan på flärpen i sig.

Samt i flera av Gorgoroths låtar, bla i låten destroyer från albumet med samma namn.

Vi skiter i att diskutera vem som var först för det är helt oväsentligt, det vore som att den som kom på ett F skulle förbjuda alla andra att använda det ackordet.
Vi djupdyker och konstaterar att ibland finns det något som fångar en hel genre i en liten beståndsdel.
Denna gång en liten flärp.
Undrar du vad faan det är jag babblar om, lyssna:




Klipp 1: Ca 38 sekunder in börjar riffet med flärpen.




Klipp 2: Ca 34 sekunder in (efter introt) dundrar flärpen igång.




Klipp 3: Ca 30 sekunder in börjar riffet med flärpen urskiljas i ljudbildsgröten.


Vilket helt orimligt bevisar att flärpen skall användas ungefär efter en halvminut för bästa flärpupplevelse.

När Det Är Kallt Och Jävligt

Det finns ingen mer passande musik än Darkthones fyra första Black Metal album (Soulside Journey är Death Metal) nu i denna vintervärld.

Så in i julmys och blicka ut över snö och granskog medans du smuttar på lite glögg, alltså precis som det var tänkt då albumen skapades... för jul och glöggmys.

Ablaze In The Northern Sky
Under A Funeral Moon
Transilvanian Hunger
Panzerfaust

Där min favorit är Ablaze, efter en snabb målgång i pulkabacken kommer Panzerfaust in på en hedervärd andraplats.
Men som sagt alla är skitbra.

Metal On Metal?

Det pågår en kampanj med ett till synes gott syfte, det är att se till att Anvils låt "metal on metal" ska inta 1'a platsen på itunes lista, detta för att förhindra att ytterliggare en Idol-urskiten nisse skall ligga etta.

Jättefint, om det inte vore för att...

Metal on metal är en pinsam skitlåt, Anvil har bättre låtar, de kan faktiskt få ur sig helt okej metallåtar.

Alla som sett dokumentären om Anvil som kom för några år sedan fick en inblick al'a Some Kind Of Monster (om du tar bort alla pengar och all succe).
De har kultstatus iom att de framstår som lite misslyckade med sina tattiga omslag och tattiga skivtitlar men de har hållt på sig och envist kört på i med och motgång (oftast det senare) där de nu i dokumentärens kölvatten lyckades hoppa upp ytterliggare ett steg på trappan mot ett erkännande.

Så vill du stötte en sak, vad det nu än kan vara, fram med metal bort med Idol kanske?!?
Då kan du köpa skiten, annars lyssnar du en halvsekund på klippet under och garvar en kort stund.




Facebook On Metal?

They Called Me Mad

Dagens tips blir Crypticus, ett Amerikanskt Death Metalband som spelar med skönt groove och Lovecraft-teman på texterna.

Tänk Torture Division förlagan God Among Insects musikmässigt, speciellt deras första album då det sällan går riktigt fort.
Fullängdaren They Called Me Mad bjuder på skönt sväng med lite fina gamla skräckfilmssamplingar för att bidra till julmyset.

Det negativa skall väl vara att sången kan tendera att trycka lite väl mycket på gubben i lådan/ kakmonstret-nerven, men det är ju populärt i Amerikat.
Riffandet påminner som tur är mer om vårt fina Sverigesound ala -91 (inget Göteborg -95) med lite Dismember minnande riff här och var.

Bandet var så snälla att de släppte en Ep (The Rites Of Infestation) gratis för nedladdning på Halloween med fyra (3 bra) låtar (där första spåret "ceremonial surgery" är bäst), även en Runemagick cover inkluderades om någon nu skulle tända på dylikt.


Crypticus @ Myspace

Gratis Ep, bra skit

An Apple A Day Keeps The Posers Away!

The True Hiking Black Metal Punk.

Den alltid lika underhållande Fenriz har dykt upp i en ny intervju där han babblar lite om Darkthrone, studioinspelning, andra projekt, eventuella nysläpp (Panzerfaust släpptes nyss på återutgåva med kommentatorspår) sitt band of the week och mycket annat.

Spanar in intervjun som gjordes i april men publicerades först nu gör ni på:

Fenriz @ Nocturnal Cult

Curse The Gods

Jag såg på den officiella nyhetskanalen (dvs facebook) att den nya skivbutiken Bifrost Records rekommenderat en "helt fantastisk skiva".

Låt oss stanna och se över vad en helt fantastisk skiva kräver:
1 asbra låtar
2 asbra framfört
3 passande produktion (den behöver inte vara "fet" för att vara bra, se skillnad Darkthrone's A Blaze In The Northen Sky jämte Kreator's Enemy Of God, helt olika produktioner, båda passande).

Skivan de rekommenderade som helt fantastisk var Destructions släpp Eternal Devastation från 1986.
Låt oss jämföra med listan.

1 asbra låtar?
Stundvis, "curse the gods" och "eternal ban" hamnar självklart på den godkända sidan, de andra fem spåren svänger helt okej.

2 asbra framfört?
Här skiter det sig rejält för var det något de goda gamla Tyska banden inte kunde så var det att framföra materialet riktigt bra (Kreator hade 1986 lärt sig detta iom Pleasure To Kill).
Dessutom så hade Destruction en väldigt anonym trummis, Ventor i Kreator framstår som Mike Portnoy i jämförelse.

3 passande produktion?
Här skiter det sig ytterliggare en gång, produktionen är ungefär lika fet som Megan Fox, det är tunt och kraftlöst med andra ord.

Slutsats:

Destruction har alltid varit ett band där Best Of samlingen som man själv snickrar ihop alltid varit hur bra som helst och för varje nytt släpp (kommer ny platta i början av nästa år) så dyker ytterliggare 1, 2 låtar upp som platsar där.
Men att hålla upp en hel skiva?
Nej nej, det går inte, det är en omöjlig uppgift.

Jag rekommenderar då hellre en av de två liveplattorna där Alive Devastation från 2002 är min favorit, där får du punkt 1, 2 och 3 godkända och just då är Destruction fantastiska.

The Last In Line

Det har varit mycket DIO sedan han dog, både här och var skulle alla hylla gubben och alla hade minsann alltid lyssnat jättemycket på DIO och han var minsann den bästa sångaren (sedan någon annan känd sångare dog dvs).

Iom Black Sabbath inlägget längre ned här på sidan som avhandlar boxen innehållandes Ozzy-eran så tänkte jag ge den döde gubben lite utrymme också, för att upprätthålla ordningen här i kosmos.

Nåja, jag har sedan ca 10 år tillbaka 2 DIO plattor, de är de två första, antalet gånger jag lyssnat på dessa under denna tid skulle inte ens snitta på en gång per år eller ens en gång på två år.
Men, det är helt okej skivor från en bra sångare med ett hyfsat band i heavy metals barndom eller ungdom om man så vill.

Postumt släpps nu alltså "Dio at Donington UK: Live 1983 & 1987".
Två konserten alltså där jag tycker den senare av de två är den som man skall lyssna på, anledningen är att han fått ur sig några fler bra låtar och att det finns större självsäkerhet och glöd i framförandet av materialet.

Låtvalet består mest av DIOs egna spår samt endel Black Sabbath och nån Rainbow låt.
Bra liveplatta (speciellt skiva 2) om du gillar liveplattor, även om medleyn är och förblir en skymf mot de egentliga låtarna.

PUTRIFIED

En av de bästa Death Metal släppen i år kommer i demoform, det här är spår nummer två från demon "The Return Of Swedish Old-School Death Metal".




PUTRIFIED @ Myspace

Black Sabbath

Vid en misslyckad julshopping tur på Åhlens som resulterade i samma antal julklappar när vi gick som när vi kom märkte vi att Black Sabbath släppt en ny jävligt fin box.
Denna innehar alla skivor (8 skivor, samt en samlingsplatta) som Ozzy medverkade på i formen av ett stort fint julmysigt kors, priset var dock inte lika kristligt, närmare 2000 spänn ville de ha för skiten.

Nog för att det är 40års jubileum för första plattan och att jul är den ultimata tiden för nya dyra boxar att släppas, men vem faan ska ha råd att köpa en sån jävel i julklapp.
Om du inte köper den som en gemensam present till dina föräldrar som du vet inte vill ha den så att du får den själv, men då måste du ändå lägga ut pengar som du inte har.

Det magiska med julen som fanns då man var liten är sedan lång tid borta, nu skall man svettas över ångesten att köpa julklappar för pengar man egentligen inte ens har bara för att ha förtjänat lite julmat.

Boxen finns förövrigt 500 spänn billigare på cd.on.
Alla skivorna separat kan du dessutom komma över för runt 50-70kr/st om du letar lite, men förbannade box, du tilltalar mig på det där jävliga köp mig sättet.

Necronaut, mer Dismember än Dismember?

Nu har jag hört Necronaut skivan.
Dvs plattan som Fred Estby plockat ihop sedan han slutade i Dismember.

Har du någon gång undrat hur just Dismember skulle låta med en annan sångare så får du nu en himla massa alternativ.
För det låter exakt Dismember om allt material, vilket inte är konstigt Fred verkade som låtskrivare och inspelningstekniker/ producent på Dismembers plattor i ungefär 20år.

Bäst låter det när Tormenteds "Drette" sjunger på "twilight at the trenches" samt Chris Reifert (Autopsy) gastar sig igenom "infecting madness".
Även "after the void" funkar med lite mer Black Sabbath stuk samt "return to kill the light" med E från Watain på sång.

Låtskrivar mässigt är detta de bra låtarna, resten är som Dismembers helt okej låtar, de finns där, varken mer eller mindre.

Fred själv sjunger i en av dessa helt okej låtar ("the lie in which...") och han låter passande nog som en korsning mellan Dismembers Matti Kärki och Tom Araya.

En massa gäster spelar dessutom gitarr på skivan, men det spelar ingen roll det låter Dismember om precis allt förutom just sången då.

Enkel analys, gillar du Dismember finns det en stor chans att du diggar detta.

Avantasia Vs. Black/Death-Metal

Power metal är inte creddigt, speciellt inte inom hårdare kretsar där band utanför genren minst skall sjunga om satan och prisa kliffot (Devils Blood samt årets hype Ghost).

Men tamigfaan om inte Avantasia i Sthlm gjorde årets konsert i söndags.
En sådan glädje att se ett band live med Kise och Kai Hansen tillsammans på scen, det var fan fint.

Årets (eller snarare höstens) konserter, Best Of:

1. Avantasia (Arenan)
En jävla glädje helt enkelt.
2 timmar och 40 minuter ren Power Metal magi känns som en och en halv timme, det är bara att konstatera att allt som Kiske sjunger blir automatisk bättre än original.
Nog för att han inte har scenutstrålning som en stjärna, och mest lunkar runt mellan partierna men när mannen öppnar käften sjunger han som en gud.
Sedan skötte sig alla sångare riktigt bra, Tobias Sammet, Jorn Lande, Bob Catley, Amanda Sommerville och Kai Hansen samt leadgitarristen Oliver Hartmann som visar sig ha en grym röst.


2. Marduk (Klubben)
Krossade totalt, en jävla rutin har de och en grym frontman i Mortuus/ Arioch.
"Nya" trummisen har dessutom en betydligt mindre irriterande spelstil än tidigare trumslagaren Emil som var en jävla start/stopp-maskin.

3. Repugnant (Klubben)
Återförenade med endast sångaren/ gitarristen från förr med ungtuppar från Degial/ Tribulation och In Solitude på övriga instrument.

Bubblare: Monster Magnet (Klubben)
Svänger som sjutton och man är glad att Dave Wyndorf är vid liv och att han sjunger bra trots att han numera ser ut som en ballong snarare än den sexsymbol han blev känd för att vara.

Besvikelse (igen): Watain (Klubben)

Håkan hade återigen en dålig dag och hans otighthet bakom trummorna var värre än någonsin, klassikern the devils blood förvandlades till en riktigt seg orkeslös historia för att bara nämna ett exempel.
Massa eld och coola scenatteraljer kan inte dölja det faktum att Watains vara eller inte vara står och faller med Håkans dagsform.

I övrigt:

Klubben borde verkligen se över sin icke befintliga luftkonditionering, man kvävs varje jävla gång.

Årsbästalistan = Facit

Slutet på skivåret närmar sig och alla tidningar och tyckare börjar få hybris över årsbästalistorna, detta smittar självklart av sig på mig som nu också börjar fundera på vad som var bra, bättre och inte bra alls...


Facit över bästa album 2010:

Autopsy - The Tomb Within (Ep, men fuck you om du bara räknar fullängdare)

Kreator - Terror Prevails (Liveplatta, se ovanför)

Bad Religion - The Dissent Of Man (Sämsta skivan på 00-talet är ändå den bästa punken på 3 år)

Bad Religion - 30 years Live (Fattar du inte att Bad Religion är bäst är du dum i huvudet eller bara en svensson)

Ghost - Opus Eponymous (överskattat, men inte dåligt för det)

High On Fire - Snakes For The Divine (Svettig, gräsdoftande, skitig och svängig)

Iron Maiden - The Final Frontier (bästa plattan på 00-talet för maiden)

Melechesh - The Epigenesis (cpbra, dock inte lika cp som emissaries)

Monster Magnet - Mastermind (fuck yeah, hur kan alla låtar som Dave gör som sämst vara bra?)

Putrified - The Return Of Swedish Old-School Death Metal (Demo, bästa dödsmetallen som gjorts iår, ingen mesig skit, bra som fan och svänging l.a.m.f)

Stench - In Putrescence (som Tribulation utan solon, sjukt snygg som gatefold Lp från Agonia)

Triptykon - Eparistera Daimones (Celtic Frost's return part 3?, tyngre och med mer pinsamma texter än dem flesta)

Watain - Lawless Darkness (årets besvikelse, varför är den då med? jo den är fortfarande bättre än det mesta som släppts)



Skiva jag ej lyssnat in mig på:

Deathspell Omega - Paralectus (mer i stil med 2004 års Si monumentum..., vilket blir ett klick på "gilla"-knappen)