Tribulation - The Children Of The Night

Tribulation har en liknande utvecklingskurva som nyligen avsomnade In Solitude.

Album ett: genretroget.
Album två: nya influenser införs.
Album tre: befinner sig helt i annan genre.

Med någon form av fascit i hand/skivställ så var båda banden allra bäst och säregna vid album två.

Där gränser överskreds fanns styrkan.

Besvikelsen var således total efter första genomspelningen av Tribulation's nya album.

Just det som jag verkligen gillade med föregångaren The Formulas Of Death var borta och The Children Of The Night kändes som ett halvfärdigt verk i jämförelse.

Repetition har dock alltid varit bandets vän, mer så i dagsläget än någonsin förr.
Framförallt då låtskrivandet inte är lika vasst som på föregångaren.

The Children Of The Night tar sig iaf varje gång och det finns några riktigt starka partier på skivan.

Man ska inte heller sticka under stol med att Tribulation av idag har minmalt att göra med Death Metal, eller Metal överhuvudtaget.

Rent krasst kan man säga att albumet är föregångaren The Formulas Of Death minus (nästan) alla Death Metal inslag och utan dess formidabla toppar.

Är The Children Of The Night årets album?
Nej.

Är The Children Of The Night årets svenska album?
Nej.

Är The Children Of The Night bandets bästa album?
Nej.

Är The Children Of The Night bra?
Ja.

Men likt Watain och In Solitude innan dem, så har endel av Tribulation's essens gått förlorad iom deras utveckling.

Infernal War - Axiom

Välproducerad Black/Death Metal från Polen där det går undan mest hela tiden.

Välbekante M från MGLA har stått för produktionsarbetet.

Inspelningen bär i vilket fall som helst på mycket starka Behemoth vibbar.

Sångarens frasering är väldigt lik Nergals och trumslagaren har vickat för Inferno i hans andra band Azarath.

Hade Infernal War kört på ett mer necro lo-fi stuk och haft en annan sångare skulle likheterna säkerligen inte varit lika uppenbara som de är idag.

Axiom är iaf bättre än allt material Behemoth gjort innan fjolårets album The Satanist, förutom just The Satanist som är oerhört mycket bättre än Axiom.

Svartidaudi - The Synthesis Of Whore And Beast

De två relativt långa musikstycken som utgör The Synthesis Of Whore And Beast skulle egentligen ha släppts för över ett år sedan, vilket på sätt och vis även så skedde om man räknar en limiterad turné-kassett utgåva som "att ha släppts".

Nu är iaf minialbumet ute i fler format och ej lika överdrivet limiterad som första gången.

Carpe Noctem, Mannveira,  Sinmara, Misthyrming och Naðra har alla hjälpt till att sätta Island på kartan den senaste tiden när det gäller underground Black Metal med mycket atmosfär.

Svartidaudi är iom detta släpp fortfarande den ohotade ledaren för skaran.

Låtmaterialet kan ses som en naturlig fortsättning på utmärkta albumdebuten Flesh Cathedral.

The Synthesis Of Whore And Beast bjuder på Black Metal för dig som tycker att Deathspell Omega underpresterat med allt material efter Kenose.

Antiversum - Total Vacuum

Om det här minialbumet hade mixats annorlunda hade bandet påmint mer om Necros Christos än ett War Metal influerat Bölder.

Mycket reverb betyder inte alltid att inspelningens atmosfäriska drag förstärks, inte ens för ett debuterande band hemliga individer från Zürich.

Om någon vettig hade suttit bakom spakarna i kontrollrummet hade Total Vacuum kanske varit mer än bara okej.

Bandet har potential, men att försöka tyda gitarr-riff hör ej till mina favoritsysslor.