Visar inlägg med etikett ajna. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ajna. Visa alla inlägg

fredag 10 oktober 2014

Mortuus - Grape Of The Vine

Mortuus, bandet ej Marduk/ Funeral Mist vokalisten alltså.

Detta är Umeå bandets andra fullängdare, tillika uppföljaren till 2007 års De contemplanda Morte; De Reverencie laboribus ac Adorationis, en titel de flesta av oss självklart lagt på minnet.

Skillnader mellan den skivan och nya Grape Of The Vine, finner vi förutom i en kortare och mer samarbetsvillig albumtitel, på flera punkter.

En självklarhet som genast står fast är att J.Kvarnbrink färgats av att ha axlat rollen som sångare i Ofermod de senaste åren.

Där efterträdde han Nebiros som hade en väldigt karakteristisk stämma.

Kvarnbrink har här anammat hans approach (troligtvis färgad av att ha framfört "hans" material live) med en mer släpande stämma.

Andra mer ytliga ting är att trummornas produktion låter mindre kallt och mer organiskt levande/eller dött om man så vill.

Liksom på Kriegsmaschine's senaste verk så finner du inte heller någon grind eller blastbeats på skivan.
Tempot är således lågt, liksom albumets generella stämning.

Gitarrleadsen har också utvecklats och är mer jazziga i sin slingrande och mer framträdande form.

Detta är ingen hitskiva och har mer gemensamt med Ondskapt och Ofermod's lugnare partier än tex. Watain.

För att avsluta så är Grape Of The Vine ca: 50 minuter långsamt slingrande mörk Black Metal som borde tilltala de troende av den orthodoxa stilen.

Skivan är bra, men du måste befinna dig i rätt sinnesstämning för att uppskatta den.

torsdag 10 april 2014

Funereal Presence - The Archer Takes Aim

Vi börjar på gammalt klassiskt Close-Up Magazine manér och konstaterar att herr Bestial Devotion, eller Mathias som hans flickvän kallar honom komponerat ett utmärkt album.

2011 släpptes först ett minialbum och nu har då en fullängdare slutligen skådat ljuset i kryptan.

Bestial Devotion känns tillvardags igen som trumslagaren i en av de få Amerikanska Black Metal band som inte är urusla, dvs Negative Plane från New York.

The Archer Takes Aim utgår dock från ritningarna till Norges tidiga 90tal men plockar sitt byggmaterial från vitt skilda platser.

De 4 långa spåren som utgör albumet låter skitigt gamla Darkthrone och tidiga Emperor både vad gäller framförande och produktion.
Men man lånar vissa gitarrinställningar och leads från huvudsysslan Negative Plane samt tillsätter lite rensång al'a tondöv Morrisey (The Smiths) på syra.

Lägg därtill orgel, klockspel och andra (spontana?) infall och du har ett album som låter eget.

Är det bra då?
Ja det är det, dessutom förvånansvärt lättlyssnat och catchy.

Rekommenderas!