Om jag inte skriver om det här albumet nu så kommer jag nog aldrig göra det.
Jag köpte faktiskt skivan redan i april när den släpptes, men vi har ett problem.
Tom är så jävla negativ hela tiden vilket absolut färgat hans musik med Triptykon.
Det vill säga, jag har inte varit sugen att lyssna på albumet en enda gång under dessa månader.
Men de gånger jag har lyssnat på Melana Chasmata har jag tyckt att skivan är riktigt bra, men den är deppig och nedstämd och det smittar av sig.
Bra genuin musik ska förmedla och väcka känslor hos lyssnaren, oavsett om det är glädje, sorg, kärlek, hat, kraft, styrka eller whatever...
Kanske är det först nu framåt hösten och den stundande vintern som albumet kommer att göra sig som bäst.
Viss musik hör som vi vet starkt samman med årstiderna.
Darkthrone's kalla Black Metal skivor (92-95) kommer tex. knappast till sin fulla rätt under sommarhalvåret.
Men när jorden täcks av ett påträngande mörker under en stor del av dygnet lär Melana Chasmata vara ett passande soundtrack, för den speglar en mörk själ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar