Naðra - Eitur

Mer Island, mer kyla, mer kassett.

Naðra debuterar även dom med en demokassett släppt av samma inhemska bolag som gav ut Mannveira's demo.

Naðra skiljer sig lite från övriga band på ön (Svartidaudi, Care Noctem, Mannveira samt snart albumdebuterande Sinmara) som fått endel uppmärksamhet iom att jag inte direkt finner några likheter med Deathspell Omega årgång 2004-2005.

Här byggs soundet mer på en dissonant tolkning av 90tals sling black metal.
Två låtar, den första en direkt sak runt 4 minuter, den andra en mer atmosfärisk sak som nästan är 10 minuter längre.

Det här är bra, killarna kan skriva bra riff.
Sångaren growl/skriker dessutom nästan i ton i vissa partier.

Förutom att gitarristen lever ut sina tills dess latenta Yngwie Malmsteen drömmar under inledningen till första låten kan jag inte klaga på nått.

Mannveira - Von Er Eitur

På Island är det kallt, blåsigt och jävligt.

Jag kan tänka mig att Deathspell Omega's höjdpunkter S.M.R.C och Kenose utgjort soundtracket till åtskilliga promenader genomförda av landets skara misantroper i det karga landskapet.

För just nu har Island ett uppsving av band med drag av just dom två skivorna.
Svartidaudi och Carpe Noctem är två av dom, både mycket bra.

Mannveira sällar sig nu till skaran med sin debutdemo, släppt i kassettformat av inhemska Vánagandr (finns även att streamas och tankas på bandets bandcamp).

På strax över 17 minuter fördelade på 3 spår så låter det just kallt och jävligt.
Samt i detta fall även riktigt bra.

Rekommenderas!

Demonic Rage - Venomous Wine From Putrid Bodies

Vid internationella orders från distros lönar det sig oftast att köpa ett gäng skivor för att på så sätt dra ned styckpriset, då frakten kostar endel.

Detta leder till att jag ibland chansar och slänger med en skiva eller kassett med ett band jag inte är jättesåld på men anar viss potential.

Ibland blir det flopp och andra gånger topp.

På detta sätt har iaf LP-versionen av Demonic Rage's fullängdsdebut letat sig in i min samling.
I original släpptes skivan på CD och kassett förra året, medans vinylen kom i år.

Demonic Rage kommer från Chile vars scen jag rantat lite väl mycket om kan tyckas, men det har varit befogat.
Nu kommer det dock fler och fler halvmediokra släpp.

Hades Archer's senaste medverkan på en split MLP med Slaughbbath var inget vidare, Procession (förvisso i exil) släppte även dom ett riktigt sömnpiller låtskrivarmässigt förra året och nu har vi ett till band på listan.

Demonic Rage låter som Dead Congregation (och då även Incantation) fast utan all den dynamik och riffkänsla som gjorde deras Promulgation Of The Fall till ett kanonalbum i våras.

I Demonic Rage's fall kan jag inte komma ihåg ett enda riff,  break, hook, brygga eller refräng när skivan tystat.
Det är kompetent framfört men låtskrivartalang saknas tyvärr och resultatet är väldigt segt trots den korta speltiden på 31 minuter.

Gillar du odynamisk Death Metal av Amerikanskt/Grekiskt snitt utan minnesvärda partier?
Då är detta för dig.

I nio av tio fall kommer jag välja Dead Congregation's senaste verk Promulgation Of The Fall framför detta.

Inte kasst, men o så tråkigt.

Edguy - Space Police : Defenders Of The Crown

Tyskarna i Edguy bjuder på Metal utan allt läskigt som kommer med Black och Döds.

Här ska vi istället ha det trevligt ihop.
Kvalitén på låtmaterialet skivan igenom är starkt, med undantag för buskiscovern "Rock Me Amadeus".

Man kan lita på att människor från landet som gav oss krigsförbrytare i stiliga skinnuniformer ska visa sitt sinne för humor också, låten är dock så dålig att jag kan acceptera den som ett skämt.

Ett skratt och en klapp på knät, Tyskar alltså hoho...
Annars är låtar som Sabre & Torch, Love Tyger och de två titelspåren kanon.

Det är imponerande att Tobias Sammet fortfarande kommer på minnesvärda melodier trots 20 år i melodiös Metals tjänst.

Själv tycker jag att han peakade kreativt med dom två första oerhört ambitiösa Avantasia skivorna.

Men likt sina förföder vägrar han och hans manskap nöja sig, utan fortsätter planerna på expansion (av diskografin).

7 av 10 för den som likt Germanerna håller koll på alla papper och siffor.

Maveth & Embrace Of Thorns

Säga vad man vill om split-releaser, ibland tvingas man lyssna in sig på ett band man tidigare inte uppskattat just för att de medverkar på en split med ett band vars material man måste ha.

Nightbringer & Dodsengel är två band jag lärt mig uppskatta genom sina split bidrag förra året.

Denna gång är det Maveth's tur att få mitt okej efter flera års medvetet ignorerande.
Påsistone har jag lärt mig uppskatta flera band med mörk dov sång, något jag avskydde som pesten tidigare.
Det är fortfarande inget jag föredrar, men numera kan jag acceptera det.

På denna split vid namn A Plague Through The Heavens bjuder Finländarna (med en exil Amerikan som frontman) på 3 låtar (plus ett intro) kött och potatis döds.

Jag kan tänka mig att fans av Dead Congregation, Demonic Rage och Incantation bör digga det här.
Det är kompetent mangel av Amerikanskt snitt som låter tjockt och kompakt.

Mitt omdöme blir att det är sämre än Dead Congregation, men bättre än Demonic Rage.
Helt okej alltså, funkar i krig.

Mitt huvudintresse och anledningen till inköp är självklart Embrace Of Thorns.
Greklands bästa band blir bara bättre och lättillgängliga för varje släpp de gör, utan att för den delen bli mesigt dvs.

2011 var deras Praying For Absolution mitt favoritsläpp och dessa 4 spår bådar mycket gott inför den kommande uppföljaren som borde dyka upp i slutet av året.

Death/Black Metal blir inte mycket bättre än såhär.
Archfiend Devilpig är dessutom en utmärkt frontman med rå röst.

Grymt bra!

Slaughtbbath & Hades Archer

Detta är en nyligen utkommen Split 12" med två Chile bördiga band som jag skrivit om tidigare.

Titlar på split-releaser är oftast onödigt då folk kommer referera till dom via banden, som exempelvis: Slaughtbbath/Hades Archer spliten.
Där var förra årets Infuneral/The Last Knell split ett föredöme, ingen onödig titel där inte.

Här tar dock banden allt ett steg längre och båda medverkande har varsin titel och varsitt omslag.
Hades Archer kallar sin del för Circus of Abominations ​och Slaughtbbath sin ​Antichristos Thanatos.

Hades Archer inleder med vad man/de kallar Penis Metal.
Det känns som att frontmannen från Force Of Darkness super till och spelar in musiken undertiden han kollar på bestialisk porr med en radionyhetsstation på i bakgrunden, ungefär.

Dvs neandertalsaktig intensiv otight Black/Thrash där bandet/duon inte skäms för att bjuda på 1minuters anti-låtar bestående av megamangel på ett riff.

Lyckligvis finns det (ungefär) 2 riktiga låtar på denna split och dom är rätt bra.
Men Hades Archer frestar lite väl mycket på tålamodet denna gång och slarvar bort bra idéer.

Endast för hardcore fansen med andra ord.

Andra kan låna ett öra till 2 år gamla The Curse Over Mankind, som är bättre och ger ett mer seriöst intryck av bandet.
Där finns även en schysst cover på Mortuary Drape's gamla Primordial.

Lyckligvis räddar Slaughtbbath denna split från att kategoriseras som fiasko.
Med sin grymma blandning av Death, Black och Thrash så rycker dom tag i en med 3 schyssta spår som framstår som helt brilljanta efter Hades Archer's musikaliska klavertramp.

Receptet är bra låtskriveri med minnesvärda partier, passande produktion och frenesi i framförandet.

Det är lika bra som på förra årets fullängdare Hail To Fire, om än ännu effektivare i detta korta format.

Force Of Darkness - Absolute Verb of Chaos and Darkness

Mer Chile, mer metal.

Jag lyssnade sjukt mycket på Force Of Darkness två ditills släppta album förra sommaren (redogörelser för mina intryck för dom hittar du här på bloggen).

Deras Syd Amerikanska Legion/Fredrik Andersson Marduk-eran möter Kreator och Destruction årgång mitten av 80talet var precis vad som behövdes där och då.

Det var charmigt och ett jävla ös.

När nu MLP'n Absolute Verb Of Chaos And Darkness släpps är jag dock inte lika peppad.
En av anledningarna kan vara att jag nästintill överdoserat Chiliensk intensiv Metal det senaste året.

Vi kan säga att mötet med nya MLP'n även började dåligt.
Skivbolaget Iron Pegasus slarvade med min order och skivan blev 1,5 månad sen.

Enligt bolaget skulle den dock vara "totally worth the wait...bla bla bla" och snacket på nätet var att detta var bandets hittills bästa material.

Men nej, det tycker jag inte.

Force Of Darkness öser på i exakt samma stuk som på senaste fullängdaren Darkness Revelation.
Trummisen har lärt sig att spela lite svängigare i de lugnare partierna, annars är allt sig likt.

Problemet är nog att det nästan är för likt.
Efter alla förväntningar och förseningar så känns skivan som ett luftslott.

Ungefär som när vi åkte till Uppsala för att se Die Hard på ett litet ställe för ungefär 5år sedan och de INTE spelade Necromantic Action.

Tillbaka till Force Of Darkness.

Mellan första och andra albumet fanns en utvecklingskurva och de tar sig naturligt olika uttryck, men det här är en direkt uppföljare till det 4år gamla albumet utan någonvidare utveckling.

Vi får 20 minuter ny musik och ett mycket välgjort omslag som gör sig bra till 12" vinyl.
Framförandet är kompetent och låtskrivandet är i all ärlighet ganska bra även denna gång.

Men förälskelsen har lagt sig och Force Of Darkness är helt enkelt inte lika spännande längre.

Athanatos - Unholy Union

Chile har helt klart den "hetaste scenen" inom Underground Metal just nu.

Ancient Crypts
Praise The Flame
Force Of Darkness
Perdition
Communion
Hades Archer
Slaughtbbath
Demonic Rage

...listan går ständigt vidare.

Athanatos må här göra demodebut med kassetten Unholy Union men de två medlemmarna är rutinerade herrar.
Framförandet är professionellt och soundet eget, iaf i mina öron.

Det största problemet är egentligen hur jag ska beskriva det här bandet för den som inte hört dom tidigare.
Vettiga referenser saknas helt, Athanatos låter endast som Athanatos.

Tänk en Dark Angel version av Force Of Darkness och Impiety.
Death/Thrash som inte har nått att göra med Deströyer 666 och de andra Australienska banden.

För att ta ett konkret exempel:
Vid ett tillfälle i första låten finns det ett break och en ensam gitarr börjar köra ett groove metal-riff al'a Sepultura 1993.

Men!
Istället för att ta vara på det så kommer trummorna in och kör ett totalt antikomp.

Istället för att köra ett relativt rakt beat på cymbal (Igor Cavalera groove-riff signum komp) så fullkomligt dödar trummisen riffet med en tattig stel virvelstruktur.
Sen blir det grind och åka av igen.

Vansinne, eller briljant?
Både och tror jag.

Jag gillar helt klart de 4 spåren på demon, men det tog ett tag innan låtstrukturerna accepterades och jag började uppskatta materialet.

Du kan streama på Iron Boneheads bandcamp, ge det en chans och lyssna igenom från början till slut.

17 minuter kan du bjuda på, kanske kommer du trots allt som jag gilla det?

Deathcult - Pleading For Death

...Choking On Life är den något långa titeln på detta Zürich bördiga bands MLP.

Den består av två låtar, den ena runt 4 minuter och den andra runt 11.
Nu har du alla veriabler för att lösa X, som är den totala speltiden.

Frontman i Deathcult är herr O.Ketzer som tillvardags utgör halva duon i omskrivna Bölzer.
Ett band som i dagarna borde släppa sitt nästa minialbum.

Där just Bölzer's musik är sådan att filosofera och glida iväg på astrala resor till så står Deathcult för motsatsen.
Det här är nämligen utmärkt dricka öl och snacka skit Death Metal.

Tänk Europeisk DM tidigt 90tal så är vi inte helt fel ute.
Gillar du plattan kan du även passa på att skaffa den två år gamla demon, den är bra den med.

För dig som inte vill krångla till det hela tiden.