The Furor - Impending Revelation

Tycker du att Impiety är som bäst när de visar sin mer tekniska sida och håller nere på det nästintill okontrollerbara kaoset?

Som på senaste fullängdaren Ravage & Conquer.

Då kan du i väntans tider spana in Australiensiska (numera enmansbandet) The Furor.

Die führers diktator kallar sig för Dizazter och hittas tillvardags bakum pukorna hos just det... Impiety.

För några år sedan var dock The Furor ett full lineup band och tog promobilder som kräver skämskudde när de av misstag råkar beskådas.

Idag är tack och lov bilderna bättre och han själv fullgott kompetent på alla instrument samt luftad strupe, flinka solon bidrar dock en drös gäster med.

Ordvitsar och Impiety referenser åtsidan så är Impending Revelation ett kompetent album i gränslandet teknisk Thrash/Death/Black Metal.

Bra, när du är sugen på sådan musik.

Draconis Infernum - The Sacrilegious Eradication

Från Singapore kommer detta band som verkligen inte hymlar med sina influenser.

Trots en skivtitel som inte så lite påminner om Putrified's Sacrilegious Purification från förra året så har detta inte mycket att göra med Svensk Death Metal.

Draconis Infernum låter istället Skandinaviens Black Metal korsas med brutaliteten och dubbelblasten från förebilderna i Impiety, som vi alla vet också kommer från Singapore.

Bandet har iaf inkluderat en cover på Norska Urgehal och redan nämnda Impiety på plattan och dom sammanfattar rätt bra hur bandet låter, släng på lite Impaled Nazarene så är du hemma.

Faktum är att det här är riktigt bra, låtskrivandet är medryckande och minnesvärt.

Det enda som jag tycker är negativt är att dom gått all in med trigg på trummorna, det låter alldeles för digitalt och diskant för min smak.

Undvik därför hörlurar när du lyssnar, där blir trumproduktionen extra påtaglig.

När texterna synas i booketen så åker även skämskudden fram, bandet är inne på det här med nödrim.

Dock är det inget som stör när du lyssnar på skivan, vill du dock ha djupare texter bör du leta på annat håll.

Annars är plattan riktigt bra och rekommenderas starkt till dom som uppskattar bandets listade influenser.

Kanske t.o.m topp-10 material när året snart skall summeras, trots skavanker.

En överraskning.

Stench - Venture

Death Metals Broder Daniel.

Detta om närbesläktade Tribulation kan ses som Death Metal's svar på den gamla svenska proggen iom deras album förra året.

Venture innehåller många ingridienser som vi finner hos just indie pop, där andra DM-band spelar lead breaks på mörka e-strängen spelar Stench dom på den ljusa.

Att generalisera detta som Death Metal är att göra det alldeles för lätt för sig, det här är så långt ifrån Entombed och Dismember's glansdagar du kan komma.

Egentligen är det bara den råa och grymma sånginsatsen som direkt härrör genren, även om den är mer Black Metal influerad än vad som är standard.

Venture är således en skiva som följer upp 2010 års In Putrescence naturligt.
Måhända har visinfluenserna blivit tydligare, likaså används den lugna/creepiga ett-ett-ett-ett-ett-blasten som Nifelheim gjort sig kända för relativt frekvent.

Ett och annat Mortuary Drape riff gör sig också känt, men istället för att som Italienarna lägga ett märkligt pukkomp så går Stench rakt på sak med grind.

Men först och främst låter det svenskt, den  där speciella hitkänslan flertalet inhemska band besitter finns där.

Venture är därför en riktigt bra skiva och ett självklart inköp om du uppskattar Tribulation.

Det enda negativa jag har att komma med är att texternas storlek är för liten i CD digipakens booklet.

Det är helt okej att som band föredra vinylutgåvan då det kommer till den visuella presentationen, men då kanske man bara ska skippa texterna till CD versionen om de ändå inte kan tydas utan att extrem huvudvärk träder fram.

Venture är en 8 av 10 i betyg skiva.

Mortuus - Grape Of The Vine

Mortuus, bandet ej Marduk/ Funeral Mist vokalisten alltså.

Detta är Umeå bandets andra fullängdare, tillika uppföljaren till 2007 års De contemplanda Morte; De Reverencie laboribus ac Adorationis, en titel de flesta av oss självklart lagt på minnet.

Skillnader mellan den skivan och nya Grape Of The Vine, finner vi förutom i en kortare och mer samarbetsvillig albumtitel, på flera punkter.

En självklarhet som genast står fast är att J.Kvarnbrink färgats av att ha axlat rollen som sångare i Ofermod de senaste åren.

Där efterträdde han Nebiros som hade en väldigt karakteristisk stämma.

Kvarnbrink har här anammat hans approach (troligtvis färgad av att ha framfört "hans" material live) med en mer släpande stämma.

Andra mer ytliga ting är att trummornas produktion låter mindre kallt och mer organiskt levande/eller dött om man så vill.

Liksom på Kriegsmaschine's senaste verk så finner du inte heller någon grind eller blastbeats på skivan.
Tempot är således lågt, liksom albumets generella stämning.

Gitarrleadsen har också utvecklats och är mer jazziga i sin slingrande och mer framträdande form.

Detta är ingen hitskiva och har mer gemensamt med Ondskapt och Ofermod's lugnare partier än tex. Watain.

För att avsluta så är Grape Of The Vine ca: 50 minuter långsamt slingrande mörk Black Metal som borde tilltala de troende av den orthodoxa stilen.

Skivan är bra, men du måste befinna dig i rätt sinnesstämning för att uppskatta den.

Unisonic - Light Of Dawn

Efter att ha samarbetat med Tobias Sammet's Avantasia både i studio och live så kom Kai Hansen och Michael Kiske fram till att de måste spela tillsammans på en mer permanent basis.

Något de inte gjort sedan Kai Hansen hoppade av Helloween efter de genreskapande verken Keeper Of The Seven Keys pt. 1 & 2 (1987 & 1988).

2012 släpptes således det första albumet med Unisonic som bjöd på snäll Metal med nedtonade Power Metal referenser.

Flera recensenter har påpekat att det nya albumet är betydligt bättre än det första som de iaf i efterhand kallat en besvikelse.
Vilket är skitsnack i mitt tycke då första skivan är bra och den andra likaså.

Jag tror att de hänger upp sig på att första skivan var relativt lugn och laidback där fullängdare nummer två's referenser till Power Metal är lite tydligare.
Light Of Dawn har fler upptempo partier och är generellt "lite hårdare" än föregångaren.

Det roliga är dock att det är basisten Denis Ward som är den huvudsakliga låtskrivaren i bandet, inte de två affish-namnen.

En uppgift han sköter mycket väl.

Ta exempelvis singelspåret For The Kingdom, som är en perfekt (Power) Metal låt med grymma melodier och jävligt snygg knorr på slutet.

Med tanke på att musikerna hade sin kreativa peak för 20-25år sedan så är Unisonic's båda skivor ruskigt bra.