13 Assassins

Det här är en samuraifilm utan övernaturliga inslag som stundvis blivit vanligt inom Asiatisk film.
Ett lugnt vanligt Asiatiskt berättartempo blixtrar till med extremt våld/harakiri-inslag som inte är överdivet utan blir starkt just för att det känns verkligt.
Inget Kill Bill fontänstänk alltså.

Regissören Takashi Miike har tidigare gjort knäppa filmer som Ichi The Killer, så lite stympning leder slutligen fram i en riktig mastodont final där just 13 samurajer ger sig på en armé på ca 200 man.
Att det blir blodigt är minst sagt ett understatement.

En rätt bra film men verkligen inget att äta mat till.

Ur Spår

Jämmer och elände mitt fredagsmys, mitt fredags myyyyys...

En liten hälsning:
Freddie Wadling ditt tondöv troll (?), kryp tillbaka under den sten du befunnit dig under sen dina urusla punkband skrammlade på 70talet.
Att denna klump (?) hyllas för sina tolkningar övergår mitt förstånd, människan (?) är uppenbart helt kass.

Ett litet tillägg:
Sedan måste nog Niklas Strömstedt vara den mjäkigaste mannen som förpestar media i rutan just nu.

Årets Bästa Album 2011 (Facit)

Som ni kanske ser härunder så har det varit ett enormt bra skivår med mängder av fantastiska, bra och mindre bra släpp.
Jag har plockat ut de album som jag anser vara årets "jag måste ha dem"-släpp för att sedan komma till övriga tips på bra skivor som du sedan bör spana in och slutligen några du bara skall undvika.

Som vanligt så är det den här sammanställningen av album på Tre-R som är den korrekta, alla de andra listor du sett fram tills idag kan du bortse från som amatöråsikter utan större betydelse.
Förbered dig på ett enormt inlägg.

Årets bästa album:

Autopsy - Macabre Eternal
Årets comeback album i death metal-genren.
Lagom dos sväng, äckel och medryckande skitiga riff i Autopsy's bästa produktion ljudmässigt.
Dessutom är omslaget helt fantastiskt.

Mastodon - The Hunter
Ny omslagskonstnär, ny logga men fortfarande samma Mastodon.
Mindre helhetstänk än 2009 års Crack In The Skye, men det är bara låten "Curl Of The Burl" som inte håller måttet på ett annars mycket bra album.

In Solitude - The World The Flesh The Devil
Pelle har här på skiva nummer 2 lärt sig sjunga och In Solitude är nu landets bästa heavy metal band.
Iron Maiden och Mercyful Fate i occult tappning med organisk Dismember death metal produktion.
Spana även in den självbetitlade debuten, sången är som sagt inte lika bra som på The World... men musiken är stundvis äckligt bra.
Black magic, dark forces.

Charon/Hatespawn - Mass Celebration
En sen tillkomst på årsbästalistan då jag fick vinyl 7'an för någon dag sedan.
Sepulchral Voice Records fortsätter sin mission att förmedla mörker i gränslandet black/death metal.
Charon kommer släppa sin fullängdare Sulphur Seraph i början av 2012, om skivan påminner om materialet här kommer den vara en garanterad höjdpunkt att invänta domedagen till.

Dropkick Murphys - Going Out In Style
Mina ungdomsfavoriter DKM levererar den enda punkskiva du behöver i år.
Medryckande låtar med allsångsreränger, kanon.

Embrace Of Thorns - Praying For Absolution
En sen december upptäckt, även denna i det vackra gränslandet där gränserna mellan death metal och black metal möts och suddas ut.

Morbus Chron - Sleepers In The Rift
Årets death metal i den gamla Nihilist/Entombed skolan.
Dvs ingen kliffotisk kabbala textmässigt men däremot en massa HP Lovecraft relaterat.
Bra riff, svängigt och med rätt attityd vid micken.
Vinylen skall förhoppningsvis anlända inom de närmaste månaderna.

Leviathan - True Traitor True Whore
Tråkigt nog något av en besvikelse då Massive Conspiracy Against All Life var fulländad som album.
Lyckligtvis tar det sig halvvägs in på skivan och den avslutande delen är riktigt stark annorlunda black metal som stundvis drar sig åt jazz hållet.

Portrait - Crimen Laesae Majestatis Divinae
Portrait bytte sångare, filade på låtskrivandet och klev upp i toppskiktet.
Årets bästa julklapp blev i år en dubbelvinyl med landets just nu näst bästa heavy metalband.
Mer Judas Priest än Iron Maiden jämfört med kollegorna i In Solitude, den gemensamma faktorn är dock tidiga Mercyful Fate.
"Der Todesking" är en fantastisk avslutning på ett mycket starkt album.

Ravencult - Morbid Blood
Grekland kan det här med black/thrash alá Nifelheim möter tidiga Watain.
Skivan var så bra då jag först hörde den att jag blev tvungen att beställa den från USA med dyrt porto och allt jösses.
Omslaget är även här riktigt snyggt, Chris Moyen kan det här med bilder då han inte är upptagen med att rita getter och pentagram åt överskattade Finnarna i Archgoat.

The Vaccines - What Did You Expect From The Vaccines
Ibland behöver man rensa öronen från all metal och då fungerar några Britter med bra melodisinne som en bra andningspaus.
De bygger vidare på Ramones upptempo och refränger med 90talets britpop tradition.

Venenum - S/t (demo)
Tyskland börjar skita ur sig bra mörka death metal band med black metal approach.
I Repugnant's farvatten kommer band som anammar Darkthrones gamla antiproduktioner där en bra ljudbild är kornig med brus, inget life metal här inte.
Även detta släpp på Sepulchral Voice Records, en av de mest lovande nya banden.

Årets bubblare:

Absu - Abzu
Melechesh gamla trummis kör vidare med sitt Absu.
Bra, men inte bäst.
Spana in första spåret "Earth Ripper", diggar ni den skall ni spana in resten av skivan.
Mycket snyggt omslag signerat av samme Polske svårstavade namn som gjorde Watain's Lawless Darkness.

Antichrist - Forbidden World
Sveriges bästa thrash metal band.
Jag tycker mig se en positiv trend där band såsom Aura Noir, Nekromantheon och Antichrist visar att thrash skall vara brutalt som gamla Sodom, Destruction och Kreator, inte som Anthrax och andra skojroliga band.

Azarath - Blasphemers Maledictions
Behemoth's trumslagare Inferno piskar death metal som är ganska så teknisk men inte alls lika tråkig som i sin huvudsysslas diskografi.
Bra klös i sången.

Cerekloth - Halo Of Syringes
2 riktiga låtar och ett outro, death/black metal med inslag av Deathspell Omega plink på gitarren.
Bra musik i väntan på fler låtar av Charon och Venenum.

Craft - Void
Jag beskrev deras tidigare släpp Fuck The Universe såhär:
Som Darkthrone fast sämre.
Darkthrone har sedan dess blivit sämre än sig själva och jag skulle nu beskiva Craft såhär:
Som gamla Darkthrone fast sämre.

The Devil's Blood - The Thousandfold Epicentre
Efter ett sömnpiller utan dess like till första skiva så kommer nu album nummer 2.
Till min glädje så är låtskrivandet betydligt mer intressant denna gång i en varm passande produktion.
Gillar ni occult rock så rekommenderas denna skiva samt deras tidigare Ep Come Reap.

Edguy - Age Of The Joker
Sluta gråt små alver, Edguy lirar inte längre power metal med fantasytexter.
Däremot gör de bra lättnynnad glad metal som är högst trevlig.
Inte det bästa de gjort men några riktigt bra låtar rymms på skivan, samt några självklara Tyska humorstunder.

Execration - Odes Of The Occult
Om Autopsy var Norrmän och inne på lite mer jazziga arrangemang skulle det låta såhär.
Rekommenderas för fans av lika Norska Obliteration, själv föredrar jag mitt ...ation med ett Execr... framför.

Foo Fighters - Wasting Light
Dave Grohl verkar vara en skön snubbe.
Förutom att ha lirat trummor med bra rockband såsom Nirvana, Queens Of The Stoneage och Them Crooked Vultures har han knåpat ihop Foo Fighters klart bästa album.

Impiety - Worshippers Of The Seventh Tyranny
En enda låt på ca 38 minuter om jag inte minns fel.
Nyskapande och modigt av Impiety och det skall applåderas.
Mer Celtic Frost och mindre hysterisk kaos i 300bpm alltså.

Invidious - In Death
Uppsala Death Metal där In Solitude's sångare och basist lirar metal of death.
Bra men inte bäst, det låter stundvis äckligt mycket Repugnant och man funderar på vart man skall ringa och rapportera detta.
Men det är nog inte nödvändigt då basist och trummis spelar i dagens upplaga av just Repugnant.
Allt är förpackar i en antiproduktion som i hörlurar låter lite fel på fel sätt, lite underligt mixat.
Bandet kan dock med tiden bli riktigt bra.

Maim - Deceased To Exist
Jag gillade förra albumet From The Womb To The Tomb och jag gillar nya albumet också.
Autopsy döds i högre 2takts tempo där "Gravedigger Sacrifice" är det hiten.

Marduk - Iron Dawn EP
Marduk är ett av mina absoluta favoritband.
Regain Records verkade dock skita ner sig så vinylutgåvan går inte att få tag på.
Jag mer eller mindre längtar till ett nytt album, bästa släpp 2012?

Miasmal - S/t
Vissa band fattar inte det här med helhetsintryck.
Sjunger du om död och förruttnelse skall du se ut som så.
Det räcker inte bara med ett fräckt skivomslag, bandbilderna spelar också in på helhetsintrycket så stå inte bara där i dina jeans och din fina t-shirt med armarna hängandes som en slacker eller ha bandmys i soffan.

Euronymous skriker "liiiiiiiife metal!" från sin grav.
Annars helt okej döds i den gamla fina (men numera rätt uttjatade) Svenska skolan.
Kul medans du lyssnar men inget som direkt fastnar då skivan tagit slut.

Misfits - The Devil's Rain
Om du kan acceptera att detta egentligen inte är Misfits så kan du få en rätt angenäm stund med mysfarbrorn Jerry och kans kompisar som spelar läskig 50tals rock n roll om mumier och sånt där farligt.
Enmansdiktatorn Jerry Only har iaf gjort sig av med världens osvängigaste trummis Robo inför skivinspelningen.
Bästa spår: "Death Ray".

Nick 13 - S/t
Psychobilly bandet Tiger Army har alltid flörtat med country och här tar sångaren Nick 13 steget fullt ut.
Lättsamt och trevligt att ha på i bakgrunden.

The Ravonettes - Raven In The Grave
Detta är ett äckligt ojämnt band, ibland undrar man vad sjutton de sysslar med medans de i andra stunder blixtrar till och gör mycket fin 50tals indie i sönderdistad gitarrkostym.

Rhapsody Of Fire - Chaos To Eternity
Det här bandet är för episkt för sig självt, därför har de efter detta släpp blivit två band, ett Rhapsody Of Fire och ett Rhapsody som de hetta förut.
Sista släppet med Luca Turilli bjuder iaf på en uppryckning ifrån den episka bajsmacka som de stundvis förvirrat sig sjäva med påsistone.
Fabio får till och med growla lite i ett spår, det ni.

Teitanblood - Purging Tounges
Teitanblood's samlade demos Black Putrescence Of Evil suger rakt av från början till slut.
Dov knappt hörbar death metal inspelad i en replokal med kakmonstretgrowl över hela skiten.
Seven Chalices deras debutalbum hyllades därefter sönder och samman av alla som tyckte att dyrka satan verkar vara en ball idé.
Det var iaf bättre ljud än tidigare och delvis lyssningsbart, tyvärr var Archgoat fortfarande närmsta jämförelse bandmässigt och det var förmycket gruffgruff för min förnäma smak.

Denna gång har de dock överträffat sigsjälva och gjort något som jag faktiskt kan uppskatta.
Teitanblood har behållit sin essens av gruffgruff death metal men tagit sig till en riktig studio och blandat upp influenserna med Deathspell Omegas totala vansinne runt albumet FAS.

Som resultat har vi en enda lång låt på ca 15 minuter och Teitanblood's mest nyanserade verk hitills.
Långa partier med tal på spanska/latin ger låten en extra predikande prägel.
Textmässigt verkar det finnas paraleller till boken/filmen I Rosens Namn med Sean Connery från 80talet.
Som kuriosa så kan det nämnas att Marduk samplade några meningar från filmen till introt på "With Satan And Victorious Weapons" från albumet World Funeral.

Tyranex - Extermination Has Begun
Som vissa tydligen inte förstått så lirar man trots allt inte metal med kuken (se boken Blod Eld Död).
Tyranex har lyckligtvis fattat vad det handlar om och har en bra frontkvinna som väser som Schmier i Destruction medans hon bjuder på riffmattor och 2takt's thrash tillsammans med övrigt manskap.
Musiken får gärna bli lite mer aggresiv och mörkare men detta är helt klart en bra debut.

Year Of The Goat - Of Darkness
Occult rock är det nya svarta och ett band vid namn Year Of The Goat bjuder upp till hinhåledans.
Sångarens röst påminner väldigt mycket om killen i Muse, medans musiken går mot de mer finstämda delarna hos The Devil's Blood.

Årets JÄV:

Infuneral - Torn From The Abyss
Andra fullängdaren från Sthlm's Infuneral som fortsätter sitt korståg i blod och förruttnelse.
Skivan har av flertalet skribenter beskivits som en perfekt blandning mellan gammal och ny black metal.

Infuneral - A Scent Of Death
En inställd Ep tillsammans med bonusspår blev istället en mcd.
Innehåller två av Infuneral's bästa låtar "Beyond The Glowing Stars" och "Into Silent Slumber".
Riktigt snyggt omslag.

Putrified - Spawn Of The Dead
A.Death från Infuneral står som ensam diktator av det smutsiga dödsmetall landet.
För fans av skivor som Mental Funeral, Pleasure To Kill, Hell Awaits, Like An Everflowing Stream, Epitome Of Darkness och Devilry.
Nytt album kommer ut i slutet av januari 2012.

Årets sämsta:

Metallica & Lou Reed - Lulu
Årets sämsta räcker inte till som omdöme, det här kan mycket väl vara den sämsta musikaliska skiva som någorlunda seriösa musiker skapat någonsin i världshistorien.
Om du inte hört den så gör det för såhär går det när personer med förmycket pengar omger sig av ja-sägare som inte kan berätta att det de håller på med är fruktansvärt dåligt.
Till Lou Reed som försvarar skivan med att folk inte förstår den, så nej det är för att musiken är fullständigt horribel.
Om du så gärna hade velat berätta om Lulu som är ett bord som någon hatar (?) så kanske du skulle ha skrivit en bok istället.

Devil - Time To Repent
Devil kan tacksamt tacka Lou Reed och Metallica för att inte få utmärkelsen årets sämsta släpp för detta är fruktansvärt amatöraktig mellanstadie rock.
Bandet försöker åka på occult vågen men det blir bara fel fel fel, sångaren är oerhört tattig och kör med pinsamma nödrim som inte ens 12åringar skulle komma undan med.
Musiken och låtarna är dessvärre inte mycket bättre dem heller och lägg till en tunn amatöraktig produktion och du har Devil i ett nötskal.
Snygg omslagskonst dock är väl det enda positiva jag kan säga om bandet.

Årets besvikelser:

Morbid Angel - Illud Divinum Insanus
Jadu, David Vincent's återkomst till Morbid Angel på skivfronten blev nog inte som de flesta fans hade hoppats på.
Halva skivan är helt okej dödsmetall som vi kommit att vänta oss från bandet, andra halvan är Marilyn Manson industri, nu-metal techno och mörk tv-spelsmusik.
Förvirringen var total bland fansen, dessutom kunde du köpa skivan som en möbel/byrå vilket troligtvis fick James Hetfield att utbrista att han då faan skulle vara ett bord.
Too extreme...

Fleet Foxes - Helplessness Blues
Den här skivan är allt som släppet innan inte var.
Denna skiva är bedrövlig.

Flogging Molly - Speed Of Darkness
Jag är ledsen Flogging Molly, men jag har vuxit upp och bryr mig helt enkelt inte längre.

Social Distortion - Hard Times & Nursery Rhymes
I Mike Ness har vi en annan kille/gubbe som totalt glömt hur man skriver bra låtar.
En riktigt dålig platta utan en enda bra låt, synd då skivan innan var jättebra.

The Strokes - Angles
Julian Casablancas soloplatta var en trevlig upplevelse med framför allt en mycket bra låt vid namn "Out Of The Blue" men även resterande del av skivan dög.
Denna skiva saknar allt som gjorde tidigare The Strokes skivor samt Julian's soloplatta lyssningsvärda.

Vanhelgd - Church Of Death
Dessa Svenskar spelar dödsmetall med en baskagge och beröms för sina minnesvärda låtar och melodislingor.
Jag kommer inte ihåg en enda ton från denna skiva och då har jag gett den fler chanser än jag tycker att den förtjänar, nej jag tror jag skippar den här minihypen.
Bättre lycka nästa gång.

Årets jag har inte orkat lyssna in mig släpp:

Primordial - Redemption At The Puritans Hand
Skivorna The Gathering Wilderness samt To The Nameless Dead innehåller mycket starka ögonblick med mycket känsla.
Men tillfället då jag varit sugen på att höra Primordial har bara inte infunnit sig under detta år.
 
Negative Plane - Stained Glass Revelations
Ett annat band som det varit en liten minihype runt.
Visst de har ett knasigt gitarrljud som får dem att låta som ingen annan, men är det bra bara för det?
Vad är det egentligen som är bra med det här bandet?
 
Sonne Adam - Transformation
Ett band från Israel som spelar en utav många former dödsmetall, och nej namnet betyder inte sonen Adam.
Första lyssningen sa mig ingenting, den andra viskade om något intressant, time will tell...
 
Så!
Nu kan ni inte klaga på att det inte släppts några lyssningsvärda skivor i år.
Gott nytt år och sådant som man säger men inte alltid menar.

Svt: Misterioso Del 1 & 2

Idag skall vi vara snälla och berätta vad som kan förbättras utan en massa svordomar, men först en liten recap på vad detta verk baserat på Arne Dahl's kriminalromaner handlar om.

I de 2 första filmerna om A-gruppen (hela 10 stycken väntas), rikskriminalens specialenhet för våldsbrott får vi följa Svenska poliser som tvingas jobba tillsammans för att utreda mord inom näringslivet.

Manus
Jag har inte läst böckerna så om dem kan jag inte uttala mig, men det är väldigt tydligt att den/dem som gjort manusbearbetningen inte lyckats skapa trovärdiga karaktärer.
Dessvärre så är de flesta inom A-gruppen utformade efter mallen "surmulen fåordig skitstövel".
Karaktärerna är dessutom inte hela, utan du får endast 1/5 av en människa och dess personlighet, små schablonbilder av personer.
Detta gör det väldigt svårt att bry sig om vad som händer med någon av dem då alla är som kloner av varandra.
Pseudonymen Arne Dahl själv berättar i en ny intervju att han knappt känner igen flera av karaktärerna då mycket har ändrats.

Lösningarna för fallet som de jobbar med kommer oftast väldigt lätt till, pusselbitarna bara faller på plats av sig självt.
Det hade kanske inte uppfattats som det om karaktärerna hade fördjupats så att man som tittare kände till deras olika starka egenskaper, men just nu uppfattas det som skrattretande hur lätt det går för dem att lösa fallet.


Regi
Vi kan börja med att berömma att kameraarbetet stundvis visar prov på att vilja göra någonting mer än bara skildra det allra mest nödvändiga, flertalet kameraåkningar visar att det åtminstone finns någon som har ambition.
Regi och skådespelpunkterna går egentligen ihop i varandra då det är regissören som borde slagit näven i bordet och sagt åt alla medverkande att skärpa sig.
Skådespelet är stundvis fruktansvärt dåligt, några tror som vanligt inom Svensk film/tv-produktion att det är överspelande teater man sysslar med, medans andra bara läser upp sina repliker så snabbt och känslolöst som möjligt med ungefär samma inlevelse som då Lisa 8år läsandes från ett papper skall redovisa något inför klassen.


Skådespel
Världens starkaste man Magnus Samuelsson har hoppat in i A-gruppen och bidrar med en kontrast till alla teaterprimadonnor, han är långt ifrån någon riktigt bra skådespelare men han är även långt ifrån sämst.
Det plumpa är att spela på alla "stora killen"-skämt, skrivbordet är för litet, en kaxig tjuv kallar honom och en kollega för "helan och halvan" osv.
Det skall även till någon snyfthistoria om anabolasteroider, skippa sådana klyschor nästa gång tack.

Shanti Rooney spelar samma impulsiva socialtinkompetenta skitstövel som alltid och levererar sina repliker på exakt det sätt man förväntar sig om man sett honom i något innan.

Slutligen skall vi berömma den enda i denna 3 timmar långa soppa som faktiskt spelar riktigt bra.
Det är mannen som skildrar mördaren (om du motförmodan vill se serien så skall jag inte spoila vem det är) som blåser bort precis alla med sin skildring av en man som inte är som andra.

Slutsats
Skrattretande nog så är Misterioso trots alla sina skavanker såsom dåligt manus och skådespel en utav de bättre Svensk-producerade kriminalserierna/filmerna.
De har trots allt brytt sig om att fingra lite på färgkorrigeringsinställningarna i klippningsprocessen och det är något skall berömmas för Sverige är otroligt efter då det gäller att få sina filmer att se ut som just filmer.

Det Här Är En Passande Rubrik

I juletid blir människan god och glad, ännu trevligare blir det om du struntar i all tråkig dödsmetall som sönderhypats på diverse metalforum och istället lyssnar på något bra.
Tråkiga skivor från band såsom Teitanblood, Archgoat, Vanhelgd, Impetuous Ritual och Disma har toppat best of listor sammanställda av amatörer då det gäller nya släpp och nysläpp, men skit nu i dessa oerhört överskattade sömnpiller.

Nej, dagens tips blir istället Hatespawn's demo från 2007 Ascent From The Kingdom Below.
Passande musik för er som hoppades att gruffgruffband som några av dem som listats ovanför skulle vara bra men sedan bara blivit besvikna då ni hört den dova osammangande soppan.
Gruffgruff-faktorn hos Hatespawn stannar lyckligtvis oftast vid just sången då själva produktionen i sig inte är speciellt dov vilket gör att man hör vad instrumenten spelar (tillskillnad från band som Teitanblood som gör sitt bästa att dölja sitt musicerande i en gröt av kass produktion).

Rekommenderas för dem som gillar lika Tyska Venenum och Charon.

Tips: Nekromantheon & Mordant

Några inlägg härunder tipsades det om Norska fulthrasharna Nekromantheon's kommande platta som skall dyka upp runt den 13 januari.
Men tills dess kan du som gillar Sodom, Kreator och Aura Noir lyssna in dig på deras första skiva Divinity Of Death från 2010.
Det thrashas på bra som om det vore 80tal varje dag (utan att bli mesigt som Evile och annan modern popsnöre musik som stirrat sig blinda på dålig Amerikansk thrash).

Ett annat band som gärna tittar i backspegeln är Mordant som på skivan Black Evil Master låter så mycket Nifelheim ett band som inte är Nifelheim kan, fast med en lite digitalare produktion.
När "Council Of Evil" refrängen kommer vill jag bara sjunga "open the gates of damnation", så jävla likt är det stundvis och jag hoppas herrarna i Nifelheim får minst 50% av intäkterna för detta är grov stöld av ett "sound".
Älskar du Nifelheim och vill ha ett substitut tills nästa skiva kommer så kan du gott spana in Mordant.


Båda skivorna håller sig precis runt 30min strecket, som sig bör.

The Hobbit - Trailer

Första trailern till The Hobbit dök upp igår.

Landet Starstruck

Om Noomi Rapace skulle haft en penis så skulle den i dagens läge vara den mest avsugna i Svensk media.
Skådespelerskan har en biroll i den nya Sherlock Holmes filmen, men i de flesta dagstidningar så klagas det på att hennes roll är för liten och att hon inte får blomstra som sina kollegor Robert Downey Jr (Holmes) och Jude Law (Watson).

Problemet journalisterna inte verkar förstå är skillnaden mellan just biroll och huvudroll.
Bara för att Noomi är Svensk så får hon inte automatiskt hur mycket speltid som helst och hennes biroll som sierska förvandlas inte huxflux till huvudroll i en Hollywoodproduktion där vi bara skall få ta del av hennes story och bara blomstra blomstra blomstra i skådespel in i evigheten.

Filmen heter Sherlock Holmes: A Game Of Shadows inte Madame Simza: A Game Of Shadows, bara där skulle man tycka att recensenterna/ artikelförfattarna skulle få en hint om vem historien skall kretsa kring.

Du Du Och Du Kan Gå Hem Nu

Kort angående eventuell läggmatch i OS för 5år sedan som något korkat idrottsförbund vill utreda iom "avslöjanden" i en Foppa-dokumentär.

Att inte spela sitt bästa och däremed kanske förlora med flit för att det sedan skall gynna laget i en nästkommande match är inte något nytt påfund.
Det kallas taktik och ser till helheten och en långsiktig plan gentemot en kortsiktig sådan.

Är det moraliskt korrekt och sportsmannamässigt?
Nej, men ibland får moralen maka på sig om man skall lyckas ta ett jävla OS-guld.

Rättsystemet Vs. Logik: 100-0

Här i Sverige tror vi inte på hårda straff och verkligen inte på livstidsfängelse.

Mattias Flink känd för sin "vilda festnatt" i Falun för 17 år sedan kan bli en fri man 2014.
Att Sveriges duktigaste massmördare i moderntid har ändrat sig och blivit en ny man sedan brotten får en bara att tänka mer på mantrat "kom ihåg barn, det är det ni gör sist som räknas".

Ni kan göra vad för djävulskap som helst bara ni kommer ihåg att ändra er sedan, massmord?
Helt okej om du sedan är snäll och bakar bullar till alla efteråt.
Det var tur att inte Nurnberg rättegången efter andra världskriget hölls i Sverige, hur skulle det ha låtit?

Ja nu var det faktiskt hemska brott de däringa Tyskarna begått mot mänskligheten, men de har faktiskt ändrat sig och varit väldigt snälla medans de suttit i det där kalla hemska häktet så ett tidsbestämt straff vore nog på sin plats.

Det är klart att jag också förstår att Mattias Flink inte är samma psykotiska svartsjuka stridspitt som han var i mitten av 90-talet.
Jag är inte samma person som jag var för 10 år sedan och jag är garanterat inte samma person som jag var 1994.
Skillnaden ligger i att jag inte mördat en massa människor under resans gång, dina handlingar leder till konsekvenser glöm inte det.

The Dark Knight Rises

En lite längre trailer till Christopher Nolan's tredje installation i Batman sagan har dykt upp.

Norwegian Thrash The German Way

Det finns många band som heter något necrobetonat.
En av alla dessa är Norska Nekromantheon som släpper ny platta i jauari, bandet med medlemmar från Obliteration thrashar på i den furiösa 80tals skolan av tidig Kreator thrash med drag av Aura Noir.
Obliteration trummisen lirade förövrigt med just Aura Noir då de gjorde ett grymt gig på den kasst organiserade festival Getaway Rock.

Decibel (tidingen vi inte kan få på import i Sverige) streamar en kanonlåt på sin hemsida.

R.I.P

Drive (Far Away)

Filmen Drive har belönats med goda betyg i media, detta är dock helt obefogat och min respekt för recensionskåren minskar ytterliggare.

Filmen har en horribel ljudmix, låg volym vid dialog (som gärna viskas fram), samt väldigt hög volym vid musikstycken resulterar i en helkväll med tummen på volymreglaget.
Då det kommer till filmen i sig, så är det enda egentligt positiva man kan säga om den dess fina foto som gör sig bra i HD.

Tyvärr är huvudkaraktärens motivation till olika beslut förvirrande då han merparten av tiden är väldigt apatisk och förmedlar en viss depression för att sedan ställa upp och göra saker han inte har någon egentlig motivation till att göra.
Filmen saknar annars tempo och känns som en seg indierulle som vill vara emo för att sedan i ytterst korta segment blixtra till med extremt våld.
Ryan Gosling gör det han kan med en karaktär som manusförfattarna/regissören inte riktigt har kläm på.

En av årets stora filmbesvikelser, jag hade tråkigt nästan hela tiden och önskade att den skulle ta slut.

Appar Och Dess Ologiska Behörigheter

Några appar till min telefon vill uppdateras, innan jag godkänner kan jag se vad appen skall ha behörighet till.
Flertalet frågor dyker då upp.

Varför i helvete skall spelet Angry Birds ha tillgång till min plats (var jag befinner mig) samt till min telefonbok med nummer?
Liknande saker vill andra appar ha tillgång till, saker de inte har något alls med att göra.

Företagen blir mer och mer fräcka då det kommer till vad deras produkter skall ha tillgång till.
Tydligen skulle PC versionen av Battlefield 3 scanna igenom hela innehållet på din dator iom att du godkänner installationen av spelet, något som är helt jävla ologiskt ur en spelsynpunkt.
Helt oacceptabelt.

Tyvärr verkar många inte ha några som helst problem med att dela ut hela sitt liv över hela internet.
Nej, fram med en gammal halvtrasig Gameboy som inte skickar all min användarinformation vidare till stora företag.

Konsekvens

Åh vad förskräckligt, nu har ett till mord/dråp skett in fina lilla Sverige tänker alla då de går in på Aftonbladets första sida.

Men om vi tar och stannar upp och tänker efter hur folk du träffar på stan dagligen egentligen beter sig så är det väldigt konstigt att det inte sker minst 100 mord per dag, för folk beter sig verkligen som bortskämda arroganta skitstövlar som verkar tro att deras handlingar helt saknar konsekvens.
I perspektiv blir det väldigt få genomförda mord med vad som egentligen kanske är befogat...

Fredagens Skämt

Kall Black Metal Att Frysa Till I Den Icke Existerande Värmen

Höst och vintertid är Black Metal tid, det är bara så det är så acceptera och omfamna.
För dem som lyssnat sig galna på Darkthrone's "en gubbe på omslaget"-skivor så kommer lite tips på annan primitiv black som håller fast vid samma känsla.

Det ena tipset är Kill med plattan No Catharsis.
Här är det lo-fi i ljudbilden och inga större spelmässiga finesser syns till, men med ett någorlunda catchy låtmaterial som sätter sig och en bra kall Norsk 90tals black känsla förmedlar det den ska.

Pest, även dem från Sverige lirar nu någon form av Black Thrash inte långt ifrån det fantastiska Nifelheim sysslar med.
Men innan Evil Return 7"an och Rest In Morbid Darkness albumet från 2008 så lirade de en mer Darkthrone'ifierad musik.
Tex, Darkthrone dyrkar Celtic Frost, Pest dyrkar Darkthrone.
Stundvis är skivan In Total Contempt inte långtborta från det nissarna i Craft sysslar med på albumen Void och Fuck The World, så gillar du Craft skall du spana in detta.

Pest gjorde även ett experiment med en 20 minuters låt vid ungefärligt namn Daudaferd, där de lät kalla melodier och fornsvenska leda vägen.
Dessa tre skivor är väl värda att spana in för den som vill ut på en kylig resa utan att allt blir Dimmu Borgir mesigt.

Som vanligt får du anstränga dig lite själv och leta upp ljudklipp och liknande, jag tänker inte göra allt jobb.

Kära Kanal 6

Sluta visa Scrubs, varje gång jag zappar förbi 6an så är dem där i sina läkarrockar i en 8 år gammal repris.
Är det ens någon som uppskattar den där serien längre.

Så Jävla Metal - Eller - Så Jävla Amatöraktigt

Ja du Yasin Hillborg tillvardags trummis i helt okej men inte mer oldschooldödsbandet Crucifyre, det här med film var väl verkligen inte riktigt din grej?

Yasin sitter med guldkort på handen, han har lyckats hitta helt rätt folk att intervjuva, de som var med och har betytt något för Svensk metal är med framför kameran (förutom de som trillat av pinn då).
Tyvärr spelar han bort korten i en helt ologisk ordning vilket resulterar i en av de sämsta musikdokumentärerna jag sett, och jag har sett många.

Ett stort fel är att varje gång ett nytt band presenteras i någorlunda kronologisk ordning så blir det som att filmen startar om från början.
Nu skall filmen handla om November, nu skall filmen handla om Bathory, nu skall filmen handla om Europe, nu ska filmen handla om Entombed osv...
Det överblickande ögat om hur allt hänger ihop finns inte till, det är start och stopp med ologiskt berättande och lösklippta citat in i evigheten.

Sedan då filmen vid flertalet gånger hoppar tillbaka till just Europe och deras festhistorier så tror jag att tiden står still, det finns inget som driver filmens handling (som knappt existerar) framåt, inget driv i berättandet.
Framförallt tror jag inte Yasin VET vad han vill berätta eller ännu tydligare HUR han ska berätta det.

Sedan då det skall handla om Black Metal så vänder han sig till Norge och kyrkbränder där Satyricon får säga några lösryckta ord, var det inte Svensk metal det skulle handla om?
Varför då inte snacka med några av förgrundsfigurerna inom Svensk 90-tals black (där jag tror att vi befinner oss kronologiskt vid det laget) som Morgan (Marduk, som jag har för mig skymtar förbi i ett 1 sekundsklipp vid ett annat tillfälle) eller nissarna från Dark Funeral?

Det finns några roliga anekdoter i filmen till trots, dessvärre så är de inbakade i ett lager av ologiskt berättande i en film som får något jag gillar mer än det mesta att framstå som oerhört tråkigt.
Dramaturgin är så ickeexisterande att då filmen efter alldeles förlång speltid väl tar slut så gör den det med ett litet plopp på ett ställe utan förvarning, det är bara slut, ingen uppbyggnad ingenting.

Vill du veta mer om Svensk metal så föreslår jag att det blir till att ta på sig glasögonen och krypa upp i soffan med Swedish Death Metal och Blod Eld Död.
Böcker där författarna förstått det här med att man måste kunna berätta en historia för att det skall bli underhållande.
Tyvärr finns det ännu ingen fullgod dokumentär på Svenska om metal, det är fortfarande böcker som gäller.

En andra åsikt?
Paula Goes Apocalypse ger sin syn på detta misslyckande.

Om Aktuell Film

De första recensionerna av David Fincher's version av Flickan Med För Många Världsfrånvända Stereotyper har dykt upp.
Överlag så får filmen höga betyg och beröms som en bättre version än de Svenska filmerna (som innehöll äckligt dåligt skådespel), dock gav kritikerna Fincher's pinsamt patetiska stolpskott The Social Network höga betyg så dem kan man knappast lita på.

En thriller om en jävla hemsida, kom igen, fuck off som Nifelheim brukar säga.

Ryktena om Svengelska får vi hoppas inte stämmer alltför mycket då det rent utav är vidrigt, det må vara exotiskt för Amerikaner men mina öron spyr av förakt.
Mr.Swede (roligt nog Norrman) i annars fantastiska Hell On Wheels ger mig liknande effekt.

Jag tror att David Fincher fortsätter sin i mina ögon nedåtgående karriär med en pinsam film om ett Sverige som inte existerar med karaktärer som endast fanns i en gubbsjuk dödmans huvud, men jag skulle verkligen uppskatta om jag hade fel.

Musikhjälpen, Hjälp Er Själva

Varför äter inte programledarna någon fast mat undertiden musikhjälpen pågår?
Om temat hade handlat om att samla in pengar till just föda för dem som svälter hade jag köpt konceptet, men nu handlar det om att samla i pengar för att flickor skall ha rätt att gå i skolan.
Så varför slänga in en hungerstrejk samtidigt?

Programledarna kommer garanterat göra ett sämre jobb om de inte får i sig den näring och energi de behöver när de skall sända dygnet runt eller vad de nu sysslar med.
Ologiskt.

Belgien

Ett land fyllt av pedofili, tecknade serier, aids-spridning, pingviner och nu slutligen terrordåd.

The Worst Bands Ever On A Stage Near You Too Much Too Soon

Jag vill bara meddela att jag hitills inte sett någon bokning inför nästa års festivaler som imponerar, eller ens skulle kunna vara acceptabel.
Hitills verkar de flesta festivalerna såväl i landet som utomlands fokusera på "posöraktig metalcore/emo-skit", "melodiös refräng/hård vers-nördmetal" med inslag av sådant som var populärt för 15år sedan (Marilyn Manson någon?) samt bakfylle amatöraktig sleaze med ständigt överskattade Crashdiet.

Har alla bandbokade förlorat allt som har att göra med god smak?

Skivor Att Invänta Apokalypsen Till

Den vanligtvis apokalyps gående Paula tipsar om plattor på loudfarmer, seså in och kika nu barn.

Hans Siste Vinter

Darkthrone's absolut bästa album är fantastiska Panzerfaust.
Ett album där Nocturno Culto levererar kanske den råaste vokala insatsen på ett album någonsin.
Fenriz står för all musik på plattan och Celtic Frost dyrkan är tydligare än någonsin i flera av spåren.

Anekdoter är kul och Fenriz levererar sådana till flera av de gamla skivorna på nysläppen av dem på dubbel-cd.
Så lyssna på dem om ni gillar gamla Darkthone och vill veta mer om hur en black metal-klassiker skapas.
Fenriz pratar över spåren plattan igenom om spelfel, riffstölder och influenser.

Thrash Til Death

Ett Svenskt Thrash-band som debuterat med plattan Extermination Has Begun i år är Tyranex.
De thrashar på såsom att det vore 80tal i en produktion som andas Destruction's 00-tal.
Just likheterna med Destruction lyser igenom vid flertalet tillfällen, Linnea's sång påminner rätt mycket om just Schmier's stämma som går mellan vrål till falsettpip till vrål igen på en sekund.

Om vi skall tala om omslaget till plattan så är det också väldigt 80tal, och då framförallt i avseendet att det är sådär riktigt fulsnyggt som band som Protector (spana in dess gamla omslag, huga) och likasinnade hade.
En bra idé genomfört av en halvdan tecknare var mer än vanligt, en klassisk öststats-look.

Tyranex gör det enda rätta och håller sig borta från att bli mesig Bay Area-thrash som skojfriska Anthrax och andra band bara folk som var unga då Among The Living släpptes kan uppskatta utan att skämmas.
Tillsammans med Antichrist's Forbidden World den enda thrash du behöver i år.

Full Tilt Boogie

Tycker du som jag att Tarantino skapat några av de bästa filmerna någonsin?
Tycker du att då Robert Rodriguez håller sig borta från Spy Kids så skapar även han kanonrullar?
Tycker du att en dokumentär om inspelningen och produktionen av From Dusk Til Dawn låter lockande?

Har du svarat ja på dessa frågor skall du hålla dig borta från Full Tilt Boogie för den är nämligen kass.

Den är gjord av en produktionsassistent till Pulp Fiction vid namn Sarah Kelly, och här visar hon tydligt att hon är just det och inte en regissör för alla fel hur man gör något underhållande finns med här.
Trots att hon befunnit sig på plats och intervjuat alla runtomkring så blir denna dokumentär bara äckligt ointressant, även då intressanta saker sker framförs det genom ett filter av tråkighet.

Full Tilt Boogie är dålig, bara riktigt dålig.

Resident Evil: Afterlife

Efter 10-15 minuter blev det stopp.
Man kan inte börja en film med total avsaknad av handling och ersätta det med en massa Matrix-dyrkande pangpang i riktigt dåliga effekter och tro att du skall komma undan med det, not on my watch.

De tidigare filmerna skall ändå ha haft ett visst underhållningsvärde, men detta är bara för dåligt.
Jag skiter i om filmen sedan tog sig, med en sådan kass inledning förtjänar regissören inget annat än att aldrig få sätta sig i regissörsstolen igen, han vet uppenbart inte hur film skall göras.

Tyvärr verkar jubelidioten Paul W.S Anderson ha siktet inställt på ytterliggare en Resident Evil film.

Twilight Of The Gods

Den lilla undangömda power metal-nörden i mig blir mycket glad över samarbetet mellan Kai Hansen (ex-Helloween, Gamma Ray) och Michael Kiske (ex-Helloween).
Unisonic heter bandet och första låten har dykt upp och du kan lyssna här under.

Det är väl knappast det bästa de gjort då de tidigare med framförallt Helloween skapat mästerverk inom genren, men det är fullgott bra.
Allting blir lite bättre med Kiske på sång som en viss Vargön bo en gång så.



Avantasia konserten i Sthlm förra året där de båda medverkade var förövrigt fantastisk.

The Loving Man Behind The Bat

Batmans relation till kommisare Gordon granskas av SNL i en ny sketch.

Homeland

Damien Lewis (dvs Cpt.Winthers i fantastiska Band Of Brothers) kommer hem efter att ha suttit som krigsfånge i Irak i 8 år.
Hans militära överordnade säger att han är en krigshjälte, frågan är bara om han är det de tror.

Den här serien är skitbra, spännande med lagom många twists som gör att man sitter på nålar.
Även den gamla Romeo och Julia skådisen Claire Danes gör en bra roll som en manisk knäppkärring till CIA-agent som går över lik för att få sin vilja igenom, en ytterst osympatisk kvinna.

Rekommenderas.

God Bless Ozzy Osbourne

Denna dokumentär rör endast lite vid ytan.
Hastigt och lustigt utan att fördjupa sig går man igenom uppväxt, Black Sabbath, droger, solokarriären, Sharon's entré, Randy Rhoads död, barnens missnöje,The Osbournes och tillnyktrandet.

Om du är sugen på att se lite bilder och videoklipp utan ansträngning så kan du se denna.
Vill du däremot fördjupa dig lite mer om the prince of darkness så rekommenderas istället hans bok I Am Ozzy, den är betydligt bättre.

HBO, Westernserie Om Doc Holliday

Vilket kan bli exakt hur bra som helst.
Senast HBO gjorde western blev det 3 säsonger av briljans med Deadwood.
Har du inte sett den serien har du missat något av det bästa som gjorts som skildrat livet på andra sidan pölen för 130år sedan.

Doc Holliday porträtterades i filmen Tombstone av Val Kilmer för sisådär 20år sedan.
Hans bästa roll enligt mig.

Tills dess kollar vi självklart på Amc's Hell On Wheels samtidigt som vi kör igenom Red Dead Redemption ytterliggare en gång.
Spana även in filmen Blackthorn om en äldre Butch Cassidy, långsamt berättande med vackra bilder som blixtrar till med överraskningar.

Vissa Människor Är Bara Kassa, Men...

Till min förvåning visar det sig nu att megasopan Ryan Reynolds inte totalförstört hela två filmer med sitt värdelösa skådespel och sin missbildade uppsyn.

Komedin The Change Up med Jason Bateman (Arrested Development) var stundvis riktigt rolig och i den instängda thrillern Buried sköter han sig helt okej, se båda om du klarar av blotta förskräckelsen av hans anlete.