Visar inlägg med etikett Naðra. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Naðra. Visa alla inlägg

måndag 23 mars 2015

Misþyrming - Söngvar Elds Og Oreiðu

Den isländska scenen fortsätter att producera kvalitativa band, föga oväntat är de vanligtvis även relaterade till varann.

Misthyrming fick en liten hajp iom Kim Kellys artikel om bandet för Vice.
Inga konstigheter då hon gillar Isländsk Black Metal, jag gillar Isländsk Black Metal och även du borde gilla Isländsk Black Metal.

Likt Svartidaudi, Carpe Noctem och Mannveira så bygger Misthyrming sin tonkonst på Deathspell Omega's grundstenar sedan paradigmskiftet runt 2004 års stilbildande SMRC.
Värt att tillägga är dock att alla band ändå låter relativt olika, även om de har saker som självklart förenar dom så utforskar de soundet i egna riktningar. 

Enkelt sagt, gillar du ett band så får du en drös nya favoriter på köpet.
Stundvis pratsjunger även vokalisten på ett snarlikt sätt som DsO's Mikko Aspa, även om han mer favoriserar gapande och vrål.

Duon (iaf vid inspelningen) har även den goda vanan att krydda med riktigt snygga ambient passager, något man faktiskt inte är bortskämd med nuförtiden. 
Ett gott hantverk med låtskrivandet, stundvis tom. riktigt gott. Som de starka leadgitarrerna i första låten på albumet.

Bra atmosfärisk Black Metal helt enkelt.

Rekommenderas! 

torsdag 28 augusti 2014

Naðra - Eitur

Mer Island, mer kyla, mer kassett.

Naðra debuterar även dom med en demokassett släppt av samma inhemska bolag som gav ut Mannveira's demo.

Naðra skiljer sig lite från övriga band på ön (Svartidaudi, Care Noctem, Mannveira samt snart albumdebuterande Sinmara) som fått endel uppmärksamhet iom att jag inte direkt finner några likheter med Deathspell Omega årgång 2004-2005.

Här byggs soundet mer på en dissonant tolkning av 90tals sling black metal.
Två låtar, den första en direkt sak runt 4 minuter, den andra en mer atmosfärisk sak som nästan är 10 minuter längre.

Det här är bra, killarna kan skriva bra riff.
Sångaren growl/skriker dessutom nästan i ton i vissa partier.

Förutom att gitarristen lever ut sina tills dess latenta Yngwie Malmsteen drömmar under inledningen till första låten kan jag inte klaga på nått.