Judas Priest - Redeemer Of Souls

Ja det ska erkännas direkt, Judas Priest årgång 2014 saknar den där glöden och hungern i framförandet på nya albumet.

Det går mest i mellantempo och de där riktiga topparna lyser med sin frånvaro.
Men Redeemer Of Souls förtjänar inte att spottas på, inte alls.

Albumet är väldigt stabilt, det är egentligen bara spår nummer 10 Crossfire som är ett helt meningslöst försök på Black Sabbath/stonerrock.
Där måste de drabbats av tillfällig alzheimers.

Annars är det bra Metal plattan rakt igenom, tänk en gubbvariant av Painkiller som inte orkar, kan eller vill peaka lika högt.

Det ligger en sorgsen ton över det mesta av materialet, som att alla vet att detta blir sista fullängdaren.

Men, det finns bra refränger och melodier i nästan alla låtar och skivan tar sig och blir bättre för varje spin i stereon.

Rob håller sig mest i mellanregistret, där rösten känns komfortabel dessa dagar.
Det är bara på några ställen det låter lite kraxande och surt.

Något som dock känns vitalt är skivans många gitarrsolon.
Att Richie som ersatte avhoppade KK gjort entré verkar ha sporrat Glenn Tipton och tillsammans ger de Redeemer Of Souls snygga solon och gitarrharmonier/ tvilling gitarrer.

Extraspåren på bonusdisken om du skaffar den utgåvan är helt okej dom med, bättre än några på vanliga plattan faktiskt.

Jag tror att den här skivan skulle ha kunnat bli betydligt bättre om bandet hade satt grunderna live (trummor, bas, komp gitarrer) i studion i ett något högre bpm/ tempo.

Sedan tycker jag nog att produktionen är lite väl klen.
Varken trummorna eller kompgitarrerna har det där bettet i soundet, det är lite platt och impotent.

Jag hade även valt ett annat reverb/delay för Robs sång.
Men konstigt nog så blev jag inte tillfrågad att producera skivan, märkligt.

Nåja, Redeemer Of Souls är långt ifrån en blivande klassiker.
Men ibland räcker det med att få en till helt okej skiva av ett gammalt favoritband.

Framförallt när tanken var att lägga ner bandet för bara några år sedan...

Lana Del Rey - Ultraviolence

Uppföljaren till Born To Die och dess utökade Paradise Edition är en jazzlounge'ig skapelse.

Tempot är släpigt och stämningen är valiumbaserad och rökig skivan rakt igenom.

Inledningen här ovan kan tolkas negativt, men troligtvis är detta den bästa skivan i år utanför Metal genren.

Det är egentligen bara bonuslåten (en av tre på Deluxe Edition) Guns And Roses som inte är något vidare.

Resten är guld, tack Lana.

Drowned - Idola Specus

Tyska metal ov death representanterna Drowned vet verkligen hur man tar god tid på sig.

Bandet bildades redan 1992 och släppte en drös demos du inte behöver bry dig om fram tills vi 2006 kan börja räkna deras historia som ett band av betydelse.

Minialbumet Viscera Terrae släpptes.

Låtskrivaren Tlmnn var då aktiv i Necros Christos och hade därifrån med sig Mors Dalos Ra till mikrofon-positionen.
Trumslagaren Theby stod för ett stabilt och svängigt spel.

Tillsammans levererade Drowned 4 låtar utmärkt Death Metal med fokus på just sväng med mycket ensträngsriffande (liknande just Necros Christos och flera Finska DM-gäng) samt sparsmakade atmosfäriska gitarrleads och klaviatur pålägg.

Sedan dess har det varit tyst och Tlmnn lämnade efter ytterliggare några år Necros Christos för att bygga upp det decimerade bandet pånytt och fullfölja arbetet på bandets första fullängdare.

Förra året dök så en demo upp med två nya låtar där basist/vokalist och trumslagare från Essenz presenterade sig.

Det som slog mig då var hur pass oförändrat Drowned's sound var. Medlemsbytena märktes knappt, om ens alls.

Idola Specus ståtar nu slutligen med 8 spår på 37 minuter, en utmärkt längd för denna typ av musik.

Faktum är att leadgitarr och klaviatur-spel är ännu mer spersmakat än på Viscera Terrae.
Det är väldigt back to basics (trummor, bas, kompgitarr och sång) Death Metal med Doom vibbar.

De första gångerna jag hörde albumet blev jag dock lite besviken, efter all denna tid var detta allt?!?

Men materialet sjönk in och växte, rejält.

Idola Specus är en riktigt bra skiva och en värdig uppföljare till Viscera Terrae, döm inte ut den för snabbt.

Det hade varit jobbigt om jag hade behövt sprätta Drowned-patchen på skinnvästen.

Temple Desecration - Communion Perished

Polen levererar ett självklart köp för dig som gillar såkallad War Metal.

Jag är ju dock inte speciellt förtjust i den stilen, så varför skaffade jag denna MLP?

Kan det vara att de två låtarna bildar en enhet på ca 15minuter och känslan av helhetstänk är där?

Att utgåvan är släppt på ensidig 12" vinyl med detaljerad och lagom perverterad omslagskonst av Marko Marov?

Att M från utmärkta Mgla stått bakom produktionen?

Eller att jag likaväl kunde slänga in en extra skiva i min dåvarande order då portot ändå var dyrt?

Vem vet.

Pluspoäng för Black Metal vibbarna och att riffen är relativt tydliga, vilket man inte är bortskämd med inom War Metal genren i övrigt.

Helt okej.

Necros Christos - Nine Graves

Vi går i väntans tider då det gäller Necros Christos tredje och utannonserade sista fullängdsalbum.

Tyskarna tar dock tid på sig och ger därför ut ett minialbum för att stilla hungern hos fansen och få jobba ifred en stund till.

Förra året kom även en rejäl samling som bestod av gruppens material (demos, 7", minialbum) utanför de hitills släppta två fulländarna Triune Impurity Rites och Doom Of The Occult.

Nine Graves består iaf av 4 tempel, 1 gate och 4 spår metal ov death.
2 av dessa metalspår är nyskrivna och 2 är nyinspelningar.

En av dessa finner vi sedan tidigare på första fullängdaren och den andra på en sedan länge slutsåld split-7" med Teitanblood.

Onödigt eller ej, tolkningarna är i vilket fall som helst bra och man skall inte klaga över att få mer musik för pengarna.

Necros Christos räknar Nine Graves som ett minialbum (detta för att de förutbestämda albumen sprirituellt skall vara 3).

Speltiden är dock generösa 40 minuter vilket gör detta minialbum över 10 minuter längre än såkallade fullängdare med band som Bathory, Infuneral, Merciless och Slayer.

Medverkande trumslagare och basist gör här sina studiodebuter med bandet efter att i höstas gjort detsamma live då de bl.a. spelade i Stockholm, men i mångt och mycket spelar det ingen roll vilka övriga medlemmar förutom ledaren Mors Dalos Ra är.

Necros Christos har haft sitt egna sound hugget i sten sedan första demon.
Endast produktionerna har förändrats och "kryddor" med åren tillsatts.

Är du ett hardcore-fan är detta ett självklart köp, annars kan du likaväl hålla dig till fullängdarna.

Gillar du inte bandet sedan tidigare kommer du garanterat inte göra det nu heller.

Verberis - Vastitas

Från Nya Zeeland kommer detta anonyma band som här debuterar med en demokassett släppt av nästan alltid lika pålitliga Iron Bonehead.

Vastitas är 4 spår/ 17 minuter musik som rör sig i gränslandet War/Death/Black och Thrash Metal.
Produktionen är ganska replokal med mörk suggestiv Grave Miasma-aktig sång.

Riffen är dock tydliga och rör sig närmare Black/Thrash men med ett Negative Plane-minnande delay på.
Referenserna är alltså all over the place och det enda ni egentligen behöver veta är att låtmaterialet är ganska så catchy och riktigt bra.

Om du tycker att kassetter är lame så kan du med lätthet streama Vastitas i sin helhet på Iron Boneheads bandcamp sida.

Detta är helt klart en kandidat till årets demo 2014.

Stench - Stench 7"

När Stench 2010 släppte sitt debutalbum In Putrescence så var de att betrakta som ett Tribulation light (2 medlemmar från bandet medverkar även här).

Det var mer melodiskt, dynamiskt och snällare helt enkelt, med ett mer naturligt och varmare sound.

Sedan dess har Tribulation släppt album nummer två och själva blivit sin egen light variant, iaf iform av brutalitet.
Låtskrivandet är det fortfarande inget fel på, snarare tvärtom.

Nog om det, tillbaka till Stench.
Som försmak inför stundande fullängdaren så har vi här då en 3 låtar lång/kort 7".

Bäst i mitt tycke är spåret Lost, vars tema inte så lite påminner mig om Queens Of The Stone Age's låt My God Is The Sun från förra årets släpp ...Like Clockwork.

Materialet är svängigt, lättlyssnat och poppigt.
Stundvis punkigt ösigt men även lugnt och laidback som i det avslutande spåret.

Stench var måhända mer gulligt och charmigt än bra när jag såg dom live för nått år sedan på Hornstull Strand.
Men i studion tillhör dom toppskiktet inom lättlyssnad och hittig Death Metal.

Gillar du tex. Vampire borde detta verkligen falla dig i smaken.

Mayhem - Esoteric Warfare

Mayhem kommer aldrig igen vara det Mayhem som skapade Live In Leipzig och D.M.D.S.
Euronymous och Dead är sedan 20år döda och begravda.

Om vi släpper historien kan vi lyssna på Esoteric Warfare (samt tidigare släpp sedans "glansdagarna") på ett mer öppet sätt.

Teloch gör här sin första insats som låtskrivare åt bandet och gör det bra.
Esoteric Warfare är i mina öron industriell disharmonisk black metal med vissa orthodoxa inslag.

Det är intensivt, klaustrofobiskt och stundvis riktigt bra.
Skivan börjar lite trevande men tar sig nått spår in och blir bättre med repeterade lyssningar.

Esoteric Warfare är bra, det är långt från ett mästerverk och ett genrefödande album såsom D.M.D.S, men också långt från att vara ett misslyckande.

Brody Dalle - Diploid Love

Brody Dalle (ex-Distillers) gör solodebut för andra gången.
För några år sedan släpptes ett album under namnet Spinerette som i mångt och mycket just var en soloplatta, dock under annat namn.

Förutom singelspåret som var utmärkt var dock skivan en fis i jämförelse med Distillers grymma trojka skrikpunk.

Diploid Love påminner istället om en ökenvariant av Julian Casablancas soloplatta Phrazes For The Young.

Vibbarna från Queens Of The Stone Age, Them Crooked Vultures och Nirvana kryddar ett annars modernt stadssound.

Brodys grymma riviga skriksång är en av relativt få beröringspunkter med ösiga Distillers.
Här använder hon ett bredare register än i forna dagar.

Diploid Love är en bra skiva, 7 av 10 i betyg om du som jag ibland vill se siffror.
Det blir tyvärr lite samma samma i slutet av speltiden och jag hade kapat med minst ett spår alternativt ändrat lite i låtordningen om jag vore producent.