Aosoth - IV: An Arrow In Heart

Detta är album nummer fyra från Franska Aosoth, ett band jag aldrig riktigt gett den uppmärksamhet de förtjänar.

Visst, jag har hört alla deras album både en och två gånger och nickat gillande åt dem alla.
Men jag har aldrig riktigt lyssnat in mig, förens nu.

IV: An Arrow In Heart är ett välarbetat och kompetent album som framförallt bjuder på ett mycket gott låtskrivande som stundvis berör, precis som all riktigt bra Black Metal.

Rent musikaliskt skulle man kunna dra likheter till sångaren MkM's gamla band Antaeus, med skillnaden att detta inte alls är lika aggresivt och intensivt, men det industriellt kalla finns hos de båda.
Ett dissonant riffande är grunden i Aosoth's komponerande, men de 56 minuterna innehåller tillräckligt många hookar och minnesvärda partier för att hålla hela vägen ut.

Även något förbisedda Ascension och sentida MGLA finns det vissa likheter med i bandets ljudkonst.
Det är väldigt välproducerat, stort, kallt och mörkt.
Faktum är att skivans programmerade trummor likaväl skulle kunna ha spelats utav kött och blod, både till sound och spelstil.

Strunta nu inte i Aosoth, de är alldeles för bra för att förbises.

Praise The Flame - Profane Cult

Chile, landet som just nu skiter ur sig bra metal presenterar ytterliggare ett band.

Praise The Flame manglar lite Nord Amerika inspirerad Death Metal med vissa Black Metal inslag.
Bäst blir det i mitt tycke när de låter Mayhem-DMDS vibbarna skina igenom och drar ner på tempot, då blir Praise The Flame riktigt bra.

Överlag är det mycket grind med feta trummor, framförandet på alla instrument känns väldigt professionellt och låtskrivandet är kompetent men lämnar rum för förbättring på kommande släpp.

Denna MCD är strax under 22min lång och sammanfattat bra, punkt.
Det är inget att springa nerskiten genom hela stan för, men bra nog när man känner för mer mangel baserad musik.

Jag är ingen kännare utav band som Incantation och Immolation, men jag kan ana att om du diggar dom och nyare band så som Dead Congregation så kan detta vara något för dig.
Provlyssna gärna de två spår som finns på soundcloud, den som googlar skall finna, som det stod i den heliga skrift.

Blood Harvest planerar att återsläppa skivan på vinyl tillsammans med något bonusspår framöver.
Vänta på den då själva MCD'n kan vara svår att få tag på.

Queens Of The Stone Age - ...Like Clockwork

Denna skiva borde verkligen inte sälja så bra som den gör och QOTSA borde inte vara så populära som de är.

Faktum är att nya albumet stundvis är väldigt anti-kommersiellt, precis som mycket av det material Josh Homme sysslat med genom åren.

Sättet som skivan börjar på borde egentligen inte alls tilltala den stora massan, men på något sätt så funkar det och QOTSA är större än någonsin.

Merparten av ...Like Clockwork har mer gemensamt med albumet som gjordes under namnet Them Crooked Vultures än lättlyssnade Songs For The Deaf.

Det är progressivt och Josh styr sitt manskap varthän infallen verkar ta honom.

Ändå är det de mer lättlyssnade spåren som My God Is The Sun som enligt mig gör skivan värd pengarna, samt de där lysande ögonblicken när det från ingenstans i ett mer tunglyssnat stycke kommer en stark melodi som tar och lyfter hela skapelsen och för låten åt ett helt annat håll.

Dock är bookleten till CD'n extremt snål (endast en sida tryckt på tunnt papper) och det känns som om skivbolaget hållt hårt i plånboken för att hålla tryckkostnaderna nere, vilket är riktigt fittigt då skivan säljer som smör.

Alla albumets texter samt mer detaljerade credits hittar du istället på hemsidan.
Så, för en gångs skull rekommenderar jag att du om intresse finns skaffar ett digitalt exemplar.

Hey! Hello! - S/t

Medans det fortfarande är någon form utav sommar där ute så måste jag passa på att tipsa om det som jag klassar som klassisk sommarmusik.

Och vad är då mer sommar än powerpop/ punk med starka melodier?
Nej inget.
Förutom fästingar, blekfeta semestrande white trash svennar, Allsång På Skansen, repriser och sönderbrända axlar förståss.

Bakom namnet Hey! Hello! finner vi Ginger och Veronica.
Ginger som står för alla instrument på skivan är nog mest känd för sina 20+ år med The Wildhearts.

Men han har även extraknäckt genom att spela med Michael Monroe's soloband, Dregen, Nicke Andersson & producenten Tomas Skogsberg i ett projekt på det sena 90talet samt nu allra senast med Courtney Love.

Det lättaste sättet att beskriva Hey! Hello!'s debut album är just som ett Wildhearts-light.
Det är melodiskt, lättlyssnat och musik man blir glad av att höra.
Dessutom delas sången skivan igenom av de båda på ett mycket passande sätt.

På mitt allra finaste humör blir jag till spåren "swimwear", "burn the rulebook (fuck it)" och framförallt "I'm gonna kiss you like I'm going away".
Det övriga 7 spåren är bra de med, men dessa 3 är höjdpunkterna enligt facit (yours truly, narcissisten dvs).

Det knarkiga omslaget är ritat av illustratören Frank Kozik, känd för alla stilbildande gigposters han gjort samt som skivbolagsboss på Man's Ruin som släppte endel plattor när begreppet "Action Rock" var som hetast.
Han gjorde förresten omslaget till Close-Up Magazine #28 med en illustration för Rancid på omslaget 1998.

Det något barnsligt klingande namnet har sin naturliga förklaring iom att det är Gingers 4 åriga unge som kommit på det.

För att runda av så förtjänar Hey! Hello! din tid medans solen fortfarande skiner!

Ketzer - Endzeit Metropolis

Tyska Ketzer spelar vad som i ord lättast skulle kunna beskrivas som en blandning mellan sentida Watain (allt hitom Sworn To The Dark), Tribulaton (faktiskt båda skivorna) och Thrash Metal i den härliga gamla Tyska skolan.

Faktum är att Endzeit Metropolis är en riktigt grym skiva i gränslandet mellan Black, Thrash och 70tals Rock N Roll.
Allt är förpackat i en välproducerad, klar men fortfarande organisk produktion.

Att bandet dessutom har den goda smaken att använda koklocka i ett specifikt trumparti är genialiskt.
Låtmaterialet är riktigt bra och jag kan tycka att Ketzer verkligen förtjänar mer uppmärksamhet än dom hitills fått.

Slaughtbbath - Hail To Fire

Följde du min uppmaning och spanade in Force Of Darkness, gillade du vad du hörde?

Isof kommer du älska Slaughtbbath's debutalbum!
Ignorera det någorlunda fucked up bandnamnet, fokusera istället på att dessa Chilenare spelar äckligt bra Black/Thrash.

Formeln är mer eller mindre densamma som landsmännen i redan nännda Force Of Darkness använder, Kreator "Pleasure To Kill" möter Mayhem "De Mysteriis Dom Sathanas".

Båda bandens debut skivor släpptes dessutom på samma bolag, Proselytism i lyxiga feta 7" CD-digipak utgåvor.

Av relativt nysläppta Hail To Fire valde jag dock att införskaffa gategold vinylen med alternativt omslag (finns hos Blood Harvest).

Vi skiter i mer detaljerade beskrivningar utan nöjer oss att konstatera att den här skivan verkligen är skitbra och en av mina starkaste rekommendationer under året.

Force Of Darkness - Darkness Revelation

2010 släpptes då bandets andra fullängdare.
Denna gång bjuds vi på lite mer Black/Death influenser i bandets Black/Thrash Metal om man skall jämför med första skivan, vilket man självklart skall göra.

Det är inte bara det musikaliska framförandet utan även sången som har utvecklats och den Black-väses fram snarare än Thrash-snabbpratas som på debuten.

Låtskrivandet är annars helt i linje med vad som presenterades på debuten, det är bara lite hårdare denna gång.

Om vi ska leta upp något negativt så får det bli följande.
Virvel ljudet är dessvärre lite klent, vilket främst märks i grindpartierna, men det är en petitess.
Sedan har vi ett mindre lyckat basintro där jag tror att de försökt framkalla Cliff Burton's ande som tyvärr mest känns malplacerat och utdraget.

Men!

Gillade du första skiva eller Black/ Death/ Thrash från Chile rent allmänt så ska du garanterat spana in även denna platta.
Force Of Darkness kan nämligen det här med minnesvärda partier och riff, vilket skall belönas med din tid och uppskattning. 

Ps: Bandets båda album kan vara mycket svåra att få tag på internationellt då de egentligen räknas som slutsålda.
Men, senast jag kikade hade Svenska distron/ skivbolaget Total Holocaust Records båda i lager.

Köp!

Force Of Darkness - S/t

Undrar du hur Kreator's mästerliga album Pleasure To Kill skulle låta om det hamnade i händerna på 3st Black Metal musikanter från Chile?

Grattis, här har du resultatet.
Force Of Darkness första album släpptes 2006 och bjuder på Black/ Thrash av finaste sort.

Stundvis påminner sången om när Ventor delade på sången med Mille på Kreator's två första album, nostalgiskt värre.
Mycket snabb text som spottas fram med frenesi.
Andra gånger slängs höga falsettskrik in, tänk Tom Araya möter Schmier.

Ett litet minus är det fjuttiga crash cymbal ljudet, det låter som att endast 14" crashar används.
Samt att trummisen spelar jävligt osvängigt och stelt i de (förvisso få) partier där sväng efterfrågas.
Merparten av partierna där det bjuds på grind, blastbeats, 2takt, kaggar mm klarar han dock galant.

Kort sammanfattat så är Force Of Darkness riktigt bra om du är sugen på en Black'ifierad version av tidiga Kreator.
...vilket självfallet alla med god smak är, alltid.

Beyond - Fatal Power Of Death

Så var den då slutligen här.

Tyska Beyond's fullängdsdebut.
Bandets 7" från förra året, Enter Transcendence gav verkligen mersmak och sedan dess har jag sett fram emot albumets släpp.

Vad sysslar dessa Tyskar med då?
Jo, de spelar Death Metal i den gamla Morbid Angel/ Necrovore-skolan.

Bäst skulle jag beskriva dom som ett mindre tekniskt Degial som inte byter riff lika ofta, allt förpackat i en produktion med rejäl kompressor på trummorna och en överlag distad och diskant klingande ljudbild.

Stundvis är bandet väldigt intensivt, men utveckling har skett sedan 7"aren, nu finns det även plats för lugnare partier i bandets ljudkonst, det är inte endast gasen i botten hela tiden.
Detta har lett till en ganska generös speltid för genren, men frukta ej för materialet håller hela vägen.

Det finns gott om minnesvärda partier och sången känns sådär härligt Tysk med en "massa reverb och snabba svammel skrik i en källare"-känsla.

Nu kommer vi dock till det enda negativa.

Klåparen som haft hand om leadgitarren har antingen 1) spelat in allt med en ostämd gitarr, eller 2) satsat på originalitet och känsla och bortsett från de vanliga skalorna, eller alternativ 3) han är helt jävla tondöv och fick sedan sparken från bandet.

Men, efter många timmar utav lyssnande och medveten hjärntvätt har jag lärt mig acceptera hans leads och störs lyckligtvis inte längre av dem.

Har du absolut gehör bör du söka dina kickar någon annanstans, men störs du inte av lite skit i hörnen och vill ha intensivt och diskant Morbid Angel mangel så rekommenderas Fatal Power Of Death som daglig dos.