Creeping - Revenant

Creeping framför dissonant Black Metal med avslappnade Rock tendenser.

Detta med mycket atmosfär medels aktiv användning av gitarrens ljusare strängar i ett ofta återhållsamt tempo, allt på en förhållandevis kort speltid runt halvtimmen.

Det är Revenant.

Bandet kommer från Nya Zeeland. Trumslagaren kör väldigt basic och svävar inte ut alls, det är inte hans roll.

Utgåvan i CD format är en liten grå-svart digisleeve där ett citat finns med men övrig lyrik saknas, det är väl menat så.

Vissa likheter kanske finns med Craft och sentida Nefandus, andra inte.

En figur som i mina ögon liknande en mustaschlös Albert Einstein pryder det abstrakta omslaget.

Helt klart en topp 10 kandidat då årets släpp skall summeras, oväntat.

Necros Christos - Darkness Comes To...Live!

År 2013 på hösten var Necros Christos på turné med Grave Miasma.
Irkallian Oracle agerade förband på Stockholms datumet.

Denna dvd/liveplatta är inspelad i Germanias tilltänkta hjärta Berlin, självklart från samma turné.

Ljudet är riktigt bra, speciellt effektiv är dvd'n med 5.1 ljud.

Men cd'n skäms inte för sig heller.

För att vara en dvd/live-produktion släppt på ett underground bolag är det riktigt välproducerat, endast de riktigt insatta tycker att färgkorren mellan de olika kamerorna kunde gjorts bättre.

Minuspoäng rent visuellt delas dock ut till andregitarristen som har en liten kamera fäst på gitarrhuvudet, det ser inte bra ut även om vinkeln när kameran används säkert är "fräck".

Fullt godkänd setlist med 12 låtar från karriären, klanderfritt framfört och debuten för nuvarande basist och batterist i bandet.

Bra skit om du är ett fan sedan tidigare.

Inge krångel.

Possession - 1585-1646

Belgiska Possession och deras djävulsrock i korthet:

En bra demo 2013.

En grymt bra ep 2014.

Ett bra minialbum 2015.

Lite längre:

Possession är ett schysst band där gränserna mellan rock (tänk: de rockigare partierna på Watain's Sworn To The Dark), riktigt gamla Sepultura, Black Metal 1985 och War Metal möts.

Men detta minialbum är tyvärr inte deras största stund hitills. 

Men skaffar du CD-utgåvan av denna release så får du som avslutande bonus dom två EP spåren på köpet (dock utan "autentiska" exorcism samples).

Texterna är för första gången i bandets relativt korta karriär tryckta i bookleten och dom är väl inte sådär jättebra, ungefär som 90% av alla andra band dvs.

Texternas konceptet är helt klart bättre än utförandet.

Sedan måste man starkt ifrågasätta band som inleder sina verk med ett 6 minuter långt monotont introstycke.

Belgare...

Cultes Des Ghoules - The Rise Of Lucifer

Det utmärkta albumet Henbane satte denna polska spökkult på underground metals lilla karta.

En lagom galen vokalinsats och musik byggd på lika delar Katharsis, Darkthrone och gamla Celtic Frost kryddat med Burzums ritual/transliknande atmosfärsiska partier gick hem i stugorna.

Bonuspoäng skaffades genom bilder i diverse fanzines på autentiska kranium och poserande vid vanligtvis nedgrävda kistor.

Cultes Des Ghoules var alltså påriktigt och ägnade sig åt aktiviteter som kanske inte alltid var helt lagliga.

Nya minialbumet The Rise Of Lucifer har mer gemensamt med tidigare minialbumet Spectres Over Transylvania än nämnda Henbane såtillvida att huvuddelen är ett enda långt musikstycke snarare än kortare spår.

Produktionen saknar tyvärr den attack som gjorde Henbane mer effektiv, inspelningen är dock långt ifrån lika snedknullad ljudmässigt som albumdebuten Häxan vars ljudnivåer var...ja, mindre bra.

Faktum är att titelspåret The Rise Of Lucifer hör till det bästa bandet gjort när du låtit materialet sjunka in, produktionen är väldigt naken och "ärlig" utan kompressorer och dyl.

B-sidan som är en Necromantia cover är väl mer kuriosa om bandets influenser snarare än bra, iaf i mina öron.

Rekommenderas starkt, ändock för titelspåret allena.

Leviathan - Scar Sighted

Motvilligt kontroversielle Wrest är tillbaka med sitt Leviathan.

Scar Sighted är som vanligt gällande Leviathans praxis klaustrofobisk och intensiv, men mitt i allt kaos finns ett lugn och albumet är mycket atmosfäriskt och äckligt dynamiskt med alla sina lager.

Det är riktigt kul med ett såhär pass bra album efter något lökiga och under omständigheterna stökiga True Traitor, True Whore som kom för några år sedan.

Jag håller dock fortfarande Massive Conspiracy Against All Life som det bästa albumet Leviathan skapat, iaf om man ser till hitkänslan.

Men så är det också det bästa albumet Black Metal som producerats i sammanhanget annars helt irrelevanta U.S. of A.

Så, jävla, bra.