Tribulaton - The Formulas Of Death

Detta är inte samma band som 2009 drog till med käftsmällen The Horror.
Borta är "straight to the point"-låtskrivandet och Verminous drivet. En trummis vid namn Jakob har ersatts av en annan trummis som även han mycket praktiskt heter Jakob och in har 70talet och dess progressiva ådra gjort entré.
Även det estetiska i omslagskonst har utvecklats.

Skivan i sig innehåller på sina generöst tilltagna 75min många instrumentala partier som åtminstone jag tycker påminner endel om The Doors stämningfulla jam.
Överlag så är skivan mer rock n roll än metal, mer analog och varm än digital och kall.

Om sångarens röst på föregångaren hade drag av Jon (Dissection) så påminner den ibland denna gång mer om Erik (Watain), förändringar/ utveckling på de flesta punkter alltså.

Vill du ha det där direkta öset som The Horror bjöd på så föreslår jag att du väntar till maj då redan nämnda Verminous efter ca 10år gör comeback, i vad som enligt samples hintar om gammal hederlig stil.

Men har du ett öppet sinne, uppskattar musik även utanför metals ofta alltför snäva ramar samt tycker att stagnation är detsamma som död, så rekommenderar jag verkligen denna skiva då den garanterat kommer inneha en stark plats på listan över årets bästa släpp.

Cultes Des Ghoules - Henbane

Om du blandar Darkthrone's Celtic Frost dyrkande med Katharsis galenskap, bjuder friskt på samples och paketerar det hela i en varm analogt ljudande produktion med musikanter från Polen så får du Cultes Des Ghoules.
Henbane är bandets andra fullängdare och det är ett sådant verk som till en början är svårt att säga om det är bra eller inte.
Lite som med Head Of The Demon's platta så är det mest fascinerande vid de första genomlyssningarna för att sakta men säkert växa sig fast i medvetandet hos lyssnaren.

Ofta går bandet in i transliknande partier där de via repetition vaggar in dig i sin värld och skapar en något creepy-atmosfär, värt att poängtera är att det dock aldrig enhanda eller tråkigt.
Som du nu förstått så är detta ett album som tar tid på sig, med en speltid på ca 1 timme fördelat på 5 spår.
Men ge albumet den tid den behöver så kommer du att bli belönad.

Necrocurse - Grip Of The Dead

Förra årets minialbum Shape Of Death samlade bandets EP's och visade stor potential.
Då bandet nu debuterar i fullängdsformatet så är det med bravur.
Vi bjuds på 11 raka hm2-dödsspår som får dig att knyta näven i luften.
Att gubbarna fortfarande har den goda vanan att skriva minnesvärda låtar står klart redan i första refrängen, faktum är att allt blivit lite bättre sen senaste släppet. 

Hellbutcher bidrar denna gång inte bara med sin karaktäristiska sång utan även med låtskrivande som stundvis gör att bandet låter som ett Death Metal'fierat Nifelheim.

Detta skall ses som positivt då sången, gitarrarrangemangen plus det frekventa användandet av grindpartier gör musiken mer dynamisk än andra mer regeltrogna våldsverkare inom klassiskt ljudande swe-döds.

Det enda negativa är att den annars läckra och påkostade CD Digipak utgåvan inte inkluderar texterna.
Som plåster på såren får du dock många bandbilder att leva ut dina lustar till.

Slutligen, med Grip Of The Dead förtjänar Necrocurse en självklar patch på din skinnväst och en garanterad plats i din skivsamling.

Celestial Bloodshed - Omega

Detta avskedsalbum (ordinarie sångaren blev ihjälskjuten redan 2009) sätter effektivt punkt för bandet på ett mycket passande sätt.

Välproducerad Black Metal som för tankarna till Mayhem runt DMDS och sentida Watain levereras med den autentiska frenesi som vi vant oss från de relaterade Norska Nidrosian banden.

Skivan avslutas dessutom med en riktigt bra replokalsinspelning med gamla sångaren vid mikrofonen.
Cirkeln är sluten,  alfa och omega.

Rekommenderas!

Jess & The Ancient Ones - Astral Sabbat

Detta Finska bands första fullängdare tog sig en självklar plats på listan över förra årets bästa album tack vare urstarka spår som "Sulfur Giants" och "Prayer For Death And Fire".

Denna 3 låtars MiniCD innehåller tyvärr inte liknande musikaliska toppar.
Skivan består av ett strax under 7min långt titelspår med drivande basspel, en 3min cover som varken gör mer eller mindre med sin medverkan samt ett längre avslutningsspår runt 15min som börjar med ett vrålkasst riff för att sedan bli... ja, helt okej.
Alla låtarna är egentligen bra med en liten favorisering av titelspåret men tyvärr lyfter det egentligen inte någon gång under hela inspelningen.

Det är ungefär som låten "Into Starlit Chambers" som släpptes på en 7"s split med Deadmask, den låten var också endast okej, vilket tyvärr är lika med en besvikelse då jag vet att bandet har högre potential.

Om du lyssnat dig trött på deras grymma debut så rekommenderas detta släpp då det trots allt är trevligare att ha något material att lyssna på med bandet än inget alls.
Men om du inte hört fullängdaren än så kan du tills vidare skippa Astral Sabbat.

After Death - Dwellers Of The Deep

Vad har då Mike Browning sysslat med sedan han gav Trey stryk och på detta sätt avslutade sin medverkan i Morbid Angel?

Förutom att ha piskat skinn med trevliga gäng som Incubus och Acheron så bedrev han en aktivitet som "taktfast gastare" samt skinnstraffare i Nocturnus, det sistnämnda gänget imploderade dock vilket ledde till att Mike såsmåningom bildade After Death.

2012 dök denna sjukt lyxiga split-CD med bandet Unaussprechlichen Culten (skit i dom om du inte gillar gruff-gruff-mangel utan dynamik) upp.
Chile's skivbolag Proselytism har en förmåga att göra lyxiga släpp på såkallade Giant-Digipaks med posters och dyligt.
Spana även in återsläppet av Incubus klassiska demo God Died On His Knees!

Så, nu till musiken.
Om du uppskattar redan nämnda Nocturnus och, ja kanske lite Absu samt inte kräks så fort en keyboard används till något annat än intron/outron så kan detta vara för dig.
Faktum är att jag inte alls stör mig på keyboarden, jag tycker att den tillför musiken nya vidder och ger bandet sitt karaktäristiska sound.
Ett sound som bygger på Mike's "taktfulla gastande" eller chants som det så fint heter på Engelska samt hyfsat teknisk Death Metal som lyckligtvis innehåller grymma riff, leads och schyssta hookar.

Gillar du dessutom musik som både text och musikmässigt drar åt Lovecraft/Occult & det Egyptiska-hållet skall du absolut inte missa ett av 2012 års bästa släpp!

Sepulchral Temple - S/t

Sepulchral Temple (med folk från Necrosadist, Lvcifyre & Neutron Hammer) har nyligen släppt en MLP innehållandes två låtar med en speltid runt 16 minuter på Tyska bolaget Iron Bonehead.
Sedan en roughmix på låten "salvfic dance" dök upp för strax över ett halvår sedan har jag sett fram emot detta släpp.
Håller det då för förväntningarna?

Nej, egentligen inte.
Detta är helt okej Black/Death Metal med vissa drag av det vokala vansinne som Katharsis stundvis frambringar.
Jag gillar det, absolut, men efter att ha sett fram emot albumet så pass länge och endast få en till låt förutom den jag redan lyssnat mig less på lämnar mig med en känsla som bäst kan beskrivas som antiklimax.

Har du däremot inte hört bandet tidigare så kan jag slå vad om att du kommer bli positivt överraskad om du diggar Katharsis, Embrace Of Thorns och Grave Miasma.
Men efter 8 månaders pepp?

Icke, jag hade förväntat mig mer.