Invincible Force - Satan Rebellion Metal

Skivtiteln må vara något over the top men musiken är det inte.

Med ett bandnamn hämtat från Destruction så borde det icke förvåna att denna Chile bördiga kvartett plöjer Thrash Metal av skitigare stuk.

Med rejäla doser Death & Black influenser bör tilläggas.

Inget främmande för den som har koll på landets sentida scen alltså.

Några medlemmar spelar även i grymma Ancient Crypts som släppte en bra demo för nått år sedan, mer Death än Thrash där dock. 

Spana in om du missat.

Hela skivan med satans rebell musik är över på ca 24min, kort och koncist utan överflöd.
Ett sundhetstecken då sådan här musik avnjuts bäst i små doser.

Lite mer minnesvärda partier eftersöks tills nästa gång, men det är bra ös för stunden.

Helt klart ett gott substitut i väntan på nästa attack från landsmännen i Slaughtbbath och Force Of Darkness.

Embrace Of Thorns - Darkness Impenetrable

Grekland, vilken soppa.

Jag är av den åsikten att Embrace Of Thorns föregående album Praying For Absolution är det bästa stycke Metal som kommit från Grekland, någonsin.

Men då är jag knappast sentimental över grillspett och det tidiga 90-talets bravader med Rotting Christ och Varathon i spetsen.

Självklart var således mina förväntningar orimliga på uppföljaren.
Försmaken iom förra årets splitalbum med Finska Maveth var trevlig men knappast fantastisk, bra men inte bäst.

Det har även stuvats om lite i lineupen sedan förra fullängdaren.

Men de viktiga pelarna med sångare/låtskrivare, gitarrist/låtskrivare och Grekland's bästa Death/Black Metal trummis står stadigt.

Dvs, den trio som bringade oväsen på 2009 års grymma album Atonement Ritual.

Två nya ansikten har således tillkommit i Embrace Of Thorns sättning.

Där ett anlete sedan tidigare är kollega med vokalisten i Serpent Noir, tillika nya albumets producent.

Den stora skillnaden ligger därför passande nog i produktionen och dess ljudbild jämte Praying For Absolution.

Darkness Impenetrable är varmare och har ett rundare sound, något mer professionellt om man så vill.

Praying For Absolution var kallare och mer underground samtidigt som ljudet var lagom tydligt.

Produktionen framhävde verkligen bandets atmosfäriska kvalitéer, tänk Grave Miasma's MLP Exalted Emanations för närmaste referens.

Atmosfären är tyvärr som bortblåst på Darkness Impenetrable, vilket är riktigt riktigt synd.

Djupet saknas, det är varmt men platt.

Embrace Of Thorns får dock fortfarande till några kanonlåtar där framförallt spår 3 &5 är extra minnesvärda (jag har framförallt lyssnat i bilen, låttitlar är således för pussys).

Om ett band endast är så bra som sitt senaste album så får Embrace Of Thorns lämna över tronen till kollegorna i Dead Congregation.