Katechon - Man, God, Giant

Låt oss säga att vi utgår från Execration's magnifika album Odes Of The Occult.

Vi låter musikanterna röka rejäla mängder marijuana i en skitig dåligt upplyst replokal medans de under den långa rökmolnsdvalan våldsmatas med Discharge, Anti Cimex och Skitsystem på konstant rotation.

När musikanterna sedan börjar vakna till liv igen bjuds dom på en koktail whiskey, cigaretter och kokain.

Vi mickar upp lokalen med den utrustning vi finner skräpandes på plats och trycker på record.

Så!

Nu vet du precis hur Man, God, Giant låter.

Pest - The Crowning Horror

Jag trodde i min enfald att jag redan hade skrivit om det här albumet, men så var tydligen icke fallet.

Pest släppte 2004 ett minialbum vid namn Dauðafærð som bestod av en 20 minuter lång mästerlig låt.

Jag (och flera andra också för den delen) tyckte att Pest borde ha fortsatt på den banan, bandet själva var dock av en annan åsikt och skilsmässan var ett faktum.

Något år senare släpptes en riktigt oinspirerad 7" vid namn Evil Return vilken bekräftade att Pest och jag inte skulle hålla någon direkt kontakt med varandra.

Dock tyckte jag mig höra en del bra idéer av det lilla jag hörde av albumet Rest In Morbid Darkness 2008, kanske skulle vi ändå kunna komma överens och återförenas i framtiden trots allt?

2013, Pest har fått ett tillskott på trumpallen i form av Peter Stjärnvind och gett ut ett av mina favoritalbum från i år med The Crowning Horror.

Bandets Black/Thrash har fått sällskap av torr NWOBHM vilket gjort bandet till sin egen originella skapelse.
En Saxon'fierad version av Black Metal kort sagt.

Jag tycker att skivan är klockren från början till slut, men titelspåret och framförallt riktigt briljanta Volcanic Eyes krossar det mesta.

Det är rått, kallt, tunnt men ändå melodiöst och organiskt.
En kanon skiva helt enkelt, missa inte!

Nightbringer/ Dodsengel

Denna split bär den gemensamma titeln Circumambulations of the Solar Inferno och är ett gemensamt ockult verk där vardera bandet bidrar med två musikaliska stycken med sammanhängande lyrik.

Båda banden är sådana som jag tyckt haft potential som inte riktigt kommit till sin rätt på tidigare släpp.
Faktum är att de med detta släpp båda två presterar material som jag riktigt uppskattar.

Nightbringer som huvudsakligen kommer från USA men har medlemmar från både Sverige och Grekland framför snabb och välproducerad Black Metal med många gitarrslingor.

Har du hört sentida släpp med Acrimonious eller Acherontas vet du hur Nightbringer låter, då de tre banden iprincip blivit en enhet under olika namn.
Båda till sound och medlemmar.

Skillnaden mot tidigare material jag hört med bandet är att jag tycker att de här låtarna är riktigt bra, framförallt spår nummer två är starkt.

Norska Dodsengel är lite mer replokal och galenskap i soundet med mycket gastande och inåtvänd strupsång istället för vanliga growl.

Även de bidrar med två riktigt bra och annorlunda spår.
För den som vill ha mer från deras håll så kan jag meddela att de förra året släppte ett nästan överambitiöst dubbelalbum på 2,5 timme.
Inget för den som vill ha sina kickar snabbt med andra ord.

Den här spliten klockar dock in på runt 30 minuters speltid, så det är en bra punkt att upptäcka om endera banden är för dig.

Dameon Worship Productions släppte tidigare i år denna split samt en split mellan Andramelech och Serpent Noir.
Ska du bara ha en av dom så är det den här jag rekommenderar då den är rakt igenom stark.

Förvänta dig inget som är bra nog att skriva hem till mamma om, men gott nog för att skriva ihop ett blogginlägg.

Altars - Paramnesia

Precis som Ensnared's MCD så släpptes Altars fullängdsdebut Paramnesia av Nuclear Winter Records den 6e September.

Dock skiljer sig de två banden mycket från varann, inte bara geografiskt då Altars kommer från Australien.

Musikaliskt skulle jag nog beskriva Altars som relativt progressiv death metal med lite skit i.
De bygger många av sina riff på dissonans, vilket gör att de har något gemensamt med Aosoth även om uttrycken i sin helhet är olika.

Sången är mörk och djup.
David Vincent möter Peter från Vader, ungefär.
Ja alltså, det här med mer teknisk eller progressiv döds är egentligen inte min grej.

Men Altars är tillräckligt intressanta för att jag ska uppskatta deras tonkonst.
Framför allt är det då de mer raka riffen gör entré som bandet blir riktigt bra.

Exempelvis: halvvägs in i spåret Husk.

Så mitt förslag är att du spanar in  just den låten på Soundcloud och sedan tar ett eget beslut om Altars kan vara något för dig.

Ensnared - Ravenous Damnation's Dawn

Detta är en nysläppt MCD/ MLP från Svenska Ensnared som sedan de bytt namn från Gravehammer släppt en tre spårs kassett demo, en riktigt bra sådan också för den delen.

Här bjuds vi på 4 spår i en diskant men ganska klar produktion, varav en låt är en omarbetad version från redan nämnda demo.
Om du dessutom införskaffar CD versionen får du övriga två demospår som bonus i slutet.

Soundet på Ravenous Damnation's Dawn borde tilltala alla som uppskattar Degial, Morbid Angel, Necrovore... ja ni kan det här nu.

Skillnaden är att det inte låter som att Ensnared stämmer ned sina instrument, därför får jag även vissa associationer till Merciless.
Ibland drar vissa lugna riff även åt Dissection hållet och vid ett specifikt tillfälle finns det ett parti som låter väldigt mycket Satyricon runt Volcano.

Men är det bra då?

Ja det är det
Skivan blir bättre för varje lyssning och Ensnared är bra på att skriva medryckande riff.

Rekommenderas!

Watain - The Wild Hunt

Lucifer, fallen seraphim
I call your name...

Jag har svårt att bestämma mig för om det är lite kul eller snarare ledsamt att ett av de klart starkaste spåren på Watain's nya album är en nyinspelning av deras första låt som band, When Stars No More Shine.

För det är just när Watain kör lite rakare i ett något snabbare tempo som de på denna skiva i mitt tycke presterar som bäst.
Spår som De Profoundis, Sleepless Evil och det redan nämnda bonusspåret sätter sig direkt.
De är kortare medryckande stycken samlade med energi som frustar sig fram.

The Child Must Die har en mer klassisk metalkostym och är en av skivans relativt få riktiga höjdpunkter.
En låt som har en refräng som sätter sig med detsamma, med en oväntat lång slinga, en sådan där typisk Watain/ Ofermod melodi som likt er orm slingrande tar sig fram.

The Wild Hunt må inte vara ett rakt igenom lika urstarkt album som Casus Luciferi eller Sworn To The Dark.

Men, i refrängen till titelspåret när Erik sjunger "to the nights spent hunting..." så tror jag att Watain för mig peakar.
Där behärskar dom de nya intrycken som de försökt förmedla och gör det hela väldigt starkt och snyggt.
Bland det bästa de gjort.

They Rode On må på förhand ha varit omdiskuterad i pressen, men som låt är den en parentes.
Om det inte vore för att det just är Watain som framför och har skrivit stycket hade den knappast blivit nämnd.
Det här med mörk pratsång är dock inte riktigt min grej och jag tycker att framförandet saknar känsla.
Det musikaliska är okej med drag av både Slash och Gary Moore då det kommer till leadgitarrerna.

Det är dock först i slutet av låten när den kvinnliga sången kommer in som den får lite nerv, men det vill aldrig riltigt lyfta.
They Rode On kunde ha gjorts bättre.

Liksom Lawless Darkness så övertygar inte The Wild Hunt rakt igenom, men den har tillräckligt många starka stunder för att innebära ett inköp.
Digibook-CD utgåvan är påkostad och riktigt snygg, precis som det mesta bandet sätter sitt signum på.

Nyinspelningen av When Stars No More Shine får mig dock att undra hur bandets andra tidiga låtar skulle låta om även de gavs en behandligen av Watain anno 2013?