Serpent Noir - Erotomysticism

Serpent Noir är en Grekisk konstellation som använder sig av Ofermod's gode Belfagor när det kommer till trummorna.

Detta är deras andra fullängdsalbum.

Vokalist och andregitarrist känns igen från grymma Embrace Of Thorns.

Serpent Noir är dock en annan mer avvaktande och behärskad varelse.

Musiken är mer Rock-baserad och betydligt mer inriktad på återhållsam andlighet snarare än aggression och kraft.

Thomas Karlsson, författare och Dragon Rouge-grundare bidrar med lyrik (som är fövånansvärt rak och pedagogisk i en annars abstrakt genre) till merparten av albumet, men även pratsång på ett Head Of The Demon minnande stycke.

Fans av bandets tidigare skapelser borde uppskatta även denna skiva, även om det tog lite längre för materialet att "klicka".

Jag uppskattar albumet.

Embrace Of Thorns - Darkness Impenetrable

Grekland, vilken soppa.

Jag är av den åsikten att Embrace Of Thorns föregående album Praying For Absolution är det bästa stycke Metal som kommit från Grekland, någonsin.

Men då är jag knappast sentimental över grillspett och det tidiga 90-talets bravader med Rotting Christ och Varathon i spetsen.

Självklart var således mina förväntningar orimliga på uppföljaren.
Försmaken iom förra årets splitalbum med Finska Maveth var trevlig men knappast fantastisk, bra men inte bäst.

Det har även stuvats om lite i lineupen sedan förra fullängdaren.

Men de viktiga pelarna med sångare/låtskrivare, gitarrist/låtskrivare och Grekland's bästa Death/Black Metal trummis står stadigt.

Dvs, den trio som bringade oväsen på 2009 års grymma album Atonement Ritual.

Två nya ansikten har således tillkommit i Embrace Of Thorns sättning.

Där ett anlete sedan tidigare är kollega med vokalisten i Serpent Noir, tillika nya albumets producent.

Den stora skillnaden ligger därför passande nog i produktionen och dess ljudbild jämte Praying For Absolution.

Darkness Impenetrable är varmare och har ett rundare sound, något mer professionellt om man så vill.

Praying For Absolution var kallare och mer underground samtidigt som ljudet var lagom tydligt.

Produktionen framhävde verkligen bandets atmosfäriska kvalitéer, tänk Grave Miasma's MLP Exalted Emanations för närmaste referens.

Atmosfären är tyvärr som bortblåst på Darkness Impenetrable, vilket är riktigt riktigt synd.

Djupet saknas, det är varmt men platt.

Embrace Of Thorns får dock fortfarande till några kanonlåtar där framförallt spår 3 &5 är extra minnesvärda (jag har framförallt lyssnat i bilen, låttitlar är således för pussys).

Om ett band endast är så bra som sitt senaste album så får Embrace Of Thorns lämna över tronen till kollegorna i Dead Congregation.

Maveth & Embrace Of Thorns

Säga vad man vill om split-releaser, ibland tvingas man lyssna in sig på ett band man tidigare inte uppskattat just för att de medverkar på en split med ett band vars material man måste ha.

Nightbringer & Dodsengel är två band jag lärt mig uppskatta genom sina split bidrag förra året.

Denna gång är det Maveth's tur att få mitt okej efter flera års medvetet ignorerande.
Påsistone har jag lärt mig uppskatta flera band med mörk dov sång, något jag avskydde som pesten tidigare.
Det är fortfarande inget jag föredrar, men numera kan jag acceptera det.

På denna split vid namn A Plague Through The Heavens bjuder Finländarna (med en exil Amerikan som frontman) på 3 låtar (plus ett intro) kött och potatis döds.

Jag kan tänka mig att fans av Dead Congregation, Demonic Rage och Incantation bör digga det här.
Det är kompetent mangel av Amerikanskt snitt som låter tjockt och kompakt.

Mitt omdöme blir att det är sämre än Dead Congregation, men bättre än Demonic Rage.
Helt okej alltså, funkar i krig.

Mitt huvudintresse och anledningen till inköp är självklart Embrace Of Thorns.
Greklands bästa band blir bara bättre och lättillgängliga för varje släpp de gör, utan att för den delen bli mesigt dvs.

2011 var deras Praying For Absolution mitt favoritsläpp och dessa 4 spår bådar mycket gott inför den kommande uppföljaren som borde dyka upp i slutet av året.

Death/Black Metal blir inte mycket bättre än såhär.
Archfiend Devilpig är dessutom en utmärkt frontman med rå röst.

Grymt bra!