Unisonic - Light Of Dawn

Efter att ha samarbetat med Tobias Sammet's Avantasia både i studio och live så kom Kai Hansen och Michael Kiske fram till att de måste spela tillsammans på en mer permanent basis.

Något de inte gjort sedan Kai Hansen hoppade av Helloween efter de genreskapande verken Keeper Of The Seven Keys pt. 1 & 2 (1987 & 1988).

2012 släpptes således det första albumet med Unisonic som bjöd på snäll Metal med nedtonade Power Metal referenser.

Flera recensenter har påpekat att det nya albumet är betydligt bättre än det första som de iaf i efterhand kallat en besvikelse.
Vilket är skitsnack i mitt tycke då första skivan är bra och den andra likaså.

Jag tror att de hänger upp sig på att första skivan var relativt lugn och laidback där fullängdare nummer två's referenser till Power Metal är lite tydligare.
Light Of Dawn har fler upptempo partier och är generellt "lite hårdare" än föregångaren.

Det roliga är dock att det är basisten Denis Ward som är den huvudsakliga låtskrivaren i bandet, inte de två affish-namnen.

En uppgift han sköter mycket väl.

Ta exempelvis singelspåret For The Kingdom, som är en perfekt (Power) Metal låt med grymma melodier och jävligt snygg knorr på slutet.

Med tanke på att musikerna hade sin kreativa peak för 20-25år sedan så är Unisonic's båda skivor ruskigt bra.

Edguy - Space Police : Defenders Of The Crown

Tyskarna i Edguy bjuder på Metal utan allt läskigt som kommer med Black och Döds.

Här ska vi istället ha det trevligt ihop.
Kvalitén på låtmaterialet skivan igenom är starkt, med undantag för buskiscovern "Rock Me Amadeus".

Man kan lita på att människor från landet som gav oss krigsförbrytare i stiliga skinnuniformer ska visa sitt sinne för humor också, låten är dock så dålig att jag kan acceptera den som ett skämt.

Ett skratt och en klapp på knät, Tyskar alltså hoho...
Annars är låtar som Sabre & Torch, Love Tyger och de två titelspåren kanon.

Det är imponerande att Tobias Sammet fortfarande kommer på minnesvärda melodier trots 20 år i melodiös Metals tjänst.

Själv tycker jag att han peakade kreativt med dom två första oerhört ambitiösa Avantasia skivorna.

Men likt sina förföder vägrar han och hans manskap nöja sig, utan fortsätter planerna på expansion (av diskografin).

7 av 10 för den som likt Germanerna håller koll på alla papper och siffor.

Avantasia - The Mystery Of Time

Efter att Helloween totalt sket ner sig med sin senaste skiva så är det åter upp till Tobias Sammet och hans Avantasia att återupprätta äran för Tysk melodisk metal.

The Mystery Of Time tar vid där 2010's Angel Of Babylon och Wicked Symphony slutade rent musikaliskt.
Texttemat är dock nytt och en ny era inleds.
Även då det kommer till gäster så har flera gamla favoriter fått ge plats åt nya ansikten, frukta dock inte Kiske är fortfarande med.

Avantasia slutade vara ett renodlat Power Metal band redan 2002 då formtoppen med Metal Opera 2 var färdig ställd.

Russell Gillbrook spelar tillvardags trummor med Uriah Heep och bidrar med ett något rakare rock n roll sväng till skivan än föregångare som Alex (Rhapsody) som är väldigt tekniskt begåvad och något tråkiga och fantasilösa Eric Singer (Kiss).

Överlag har skivan en mer dynamisk produktion och är inte lika digitalt kall som de andra skivorna i diskografin.

Liksom på de senaste släppen så är det snäll metal med starka melodier och episka inslag som bjuder upp.
Tobias har dock fortfarande den goda vanan att inkludera någon upptempo Power Metal låt på varje skiva.

Sällan är Power Metal lika bra som då Michael Kiske (Unisonix, ex-Helloween) får lufta stämbanden i en refräng skriven av någon med talang. 

Här heter plattans bästa och mest direkta spår Where Clook Hands Freeze.

Skivan är överlag riktigt bra och väldigt genomarbetad,  bara en sådan sak som att en riktig orkester medverkar ger skivan och bandet ny dynamik.

Dock skulle jag inte säga att låtskrivandet är lika bra som på Wicked... och Angel... som bjöd på fler höjder.
Nog finns det starka ögonblick men de är inte lika starka och infaller inte lika ofta som förut.

Men, i vilket fall som helst är detta ett garanterat inköp om du uppskattar melodisk metal. 

Vi fortsätter på den inslagna banan och sätter siffran 7 av 10.

Tips: Unisonic - S/t

Att Kiske och Kai Hansen skulle återförenas i ett band hoppades väl de flesta då de uppträdde tillsammans på Avantasia's världsturné för 1,5år sedan.
Nu har det hänt iom Unisonic.

Musiken är inte direkt Power Metal utan snarare vanlig Metal, det är inte mycket dubblakaggar men melodierna och de höga tonerna i rerängerna är där.
Skivan är bättre än jag väntat mig och det finns inte ett enda spår som är direkt dåligt.
Nog finns det lite stunder där det känns som bandet lånat friskt från tidigare låtar (både egna och andras), men det irriterar inte direkt så det är förlåtet.

Dessutom blir det mesta inom vanlig Metal bättre om Kiske får sjunga.
Är du ett fan av Helloween, Avantasia, Gamma Ray och inte har något emot ett lugnare tempo skall du absolut spana in Unisonic.

The Story Ain't Over

Trots att jag mest lyssnar på smutsig döds och black så bor det stundvis en ytterst selektiv Power Metal tomte i mig.

En av ungefär 4 band i genren jag uppskattar stod för förra årets bästa konsert i Sthlm, nämligen Avantasia.
Nu har de spelat på Wacken och du kan se ungefär 45min av gigget proffsfilmat här.
Tyvärr är det rätt ljust (konserter skall fanimig alltid vara mörka oavsett genre, det gäller även Mora Träsk) men det är bra som fan ändå.

Kai  Hansen och Michael Kiske är med.
Nog för att Kiske inte längre är någon direkt frontman av rang utan mest lufsar runt lite grann på scen, men rösten, RÖSTEN.

Boom Motherfucker Boom!

Ich Bin Gay Som Tyskarna Säger

Morgonpigg (eh nej) som jag är så kikade jag klart på Avantasia's livedvd imorse. Eftersom konserten är från 2008 så saknas världens bästa metalsångare Michael Kiske som var med på turnén i vintras och visade vägen till Power Metal himlen för oss Tyskofiler i publiken. Men Sammet, Jorn, Andre Matos, Bob Catley och de andra spelar och sjunger som sagt mycket bra även denna gång. Enda nackdelen är att det av logiska skäl såsom inspelningsår saknas spår från de två senaste skivorna där The Wicked Symphony har många riktigt starka spår och merparten av materialet är istället hämtat från då aktuella The Scarecrow. En skiva som jag tyckte var vedervärdig då den kom men som nu växt till helt okej, Shelter From The Rain är ju ändå med på skivan. Det var nog mest besvikelsen över att det inte lät som på The Metal Opera skivorna som var fel, inte på själva låtmaterialet, iaf inte alltför mycket. Dokumentärdelen är på en timme och består av diverseklipp från turnén 2008 och Tobias Sammet som tar oss igenom Avantasias historia fram till de 2 släppen 2010. Endel rolig information för oss som gillar att samla på sig så mycket information som möjligt innan vi dör och endel halvroliga klipp från turnén. Gillar du Power Metal är detta ett givet inköp då flera av styckena som framförs är de bästa låtarna i genren någonsin. Reach Out For The Light, No Return, Serpents In Paradise, Sign Of The Cross, Shelter From The Rain och The Story Ain't Over hör till höjdpunkterna denna gång. Dock kan jag inte hjälpa att säga att konserten i vintras med Kiske och ännu starkare låtmaterial var så mycket bättre. Bloggen blir självklart så till sig att den skall klumpa ihop denna mastodont text till oläslighet.

Flaggat

30 minuter in i Avantasia's dvd, innan sista refrängen i Reach Out For The Light, Tobias Sammet viftar livligt med den Tyska flaggan.

Visst, det är live på Wacken festivalen i Tyskland, det är ett Tyskt band.
Men det känns ändå inte helt okej med en flaggviftande Tysk, not yet.

Avantasia Vs. Black/Death-Metal

Power metal är inte creddigt, speciellt inte inom hårdare kretsar där band utanför genren minst skall sjunga om satan och prisa kliffot (Devils Blood samt årets hype Ghost).

Men tamigfaan om inte Avantasia i Sthlm gjorde årets konsert i söndags.
En sådan glädje att se ett band live med Kise och Kai Hansen tillsammans på scen, det var fan fint.

Årets (eller snarare höstens) konserter, Best Of:

1. Avantasia (Arenan)
En jävla glädje helt enkelt.
2 timmar och 40 minuter ren Power Metal magi känns som en och en halv timme, det är bara att konstatera att allt som Kiske sjunger blir automatisk bättre än original.
Nog för att han inte har scenutstrålning som en stjärna, och mest lunkar runt mellan partierna men när mannen öppnar käften sjunger han som en gud.
Sedan skötte sig alla sångare riktigt bra, Tobias Sammet, Jorn Lande, Bob Catley, Amanda Sommerville och Kai Hansen samt leadgitarristen Oliver Hartmann som visar sig ha en grym röst.


2. Marduk (Klubben)
Krossade totalt, en jävla rutin har de och en grym frontman i Mortuus/ Arioch.
"Nya" trummisen har dessutom en betydligt mindre irriterande spelstil än tidigare trumslagaren Emil som var en jävla start/stopp-maskin.

3. Repugnant (Klubben)
Återförenade med endast sångaren/ gitarristen från förr med ungtuppar från Degial/ Tribulation och In Solitude på övriga instrument.

Bubblare: Monster Magnet (Klubben)
Svänger som sjutton och man är glad att Dave Wyndorf är vid liv och att han sjunger bra trots att han numera ser ut som en ballong snarare än den sexsymbol han blev känd för att vara.

Besvikelse (igen): Watain (Klubben)

Håkan hade återigen en dålig dag och hans otighthet bakom trummorna var värre än någonsin, klassikern the devils blood förvandlades till en riktigt seg orkeslös historia för att bara nämna ett exempel.
Massa eld och coola scenatteraljer kan inte dölja det faktum att Watains vara eller inte vara står och faller med Håkans dagsform.

I övrigt:

Klubben borde verkligen se över sin icke befintliga luftkonditionering, man kvävs varje jävla gång.