Kriegsmaschine - Enemy Of Man

Natt, kall grå betong, regn, tomhet, misär.

Välkommen till Kriegsmaschine's Polen.
Associationerna i början är de bilder jag får när jag genomlyssnar Enemy Of Man.

Skivan är den första på bolaget No Solace, som föga förvånande drivs av herr M från MGLA.
Denna man sköter dessutom stränghanteringen i Kriegsmaschine, där han även har sällskap av MGLA's utmärkta trummis samt en vokalist.

Denna trio bjuder på 6 låtar som varar ca 45 minuter.

Förutom de självklara likheterna med MGLA så bjuds vi här mer på ett riffande i stil med de tunga ödesmättande harmonier Tom G Warrior (framförallt likheter med sentida Celtic Frost & Triptykon) gjort sig känd för.

Kriegsmaschine och MGLA har dessutom en av de svängigaste trummisarna inom BM.
Om trumspelet i det andra bandet ofta är minimalistiskt så tillåts han här glänsa totalt.

Rythmerna han färgar det kalla gitarrlandskapet med påminner mig ibland om Igor's arrangemang under 90-talets (annars i underground kretsar bespottade) Sepultura.

Det är groove och pukor samt små finesser mest hela tiden.
Vad albumet däremot inte har är blastbeats, så förvänta dig mellantempo snarare är fart.

Blir det inte tråkigt då?
Nej, det tycker jag inte.

Dessa herrar behärskar Black Metal tillfullo och låtskrivande likaså.
Du behöver dock vara i rätt sinnesstämning när du avnjuter albumet.
Varför inte på en bussresa genom ett mörkt och regnigt Sverige på fel sida dygnet?

Släppt på Digipak CD med booklet, snabbleverans direkt från bolaget i Polen.

Min gud, varför har du övergett mig?

Lvcifyre - Svn Eater

Här har vi Engelska Lvcifyre's andra album med ett riktigt snyggt omslag av Timo Ketola.
Liksom i fallet med Timo signerade Teitanblood - Seven Chalices... så är förpackningen bättre än innehållet.

Lvcifyre framför oftast väldigt snabb och mörk Death Metal, inte helt olikt Grekiska Dead Congregation och Ryska Pseudogod.

Mitt största problem med albumet är dock dess odynamiska sånginsats.
Djupa mörka growl, eller såkallat kakmonster gruffgruff-sång är verkligen inte något jag föredrar.

Men då och då ger jag sådana album en chans, som i detta fall.

Under skivans gång bidrar även Cultes Des Ghoules vokala ledare Mark Of The Devil med sin underliga strupe, vilket kompenserar lite bristen på variation.
Dessvärre är han med på de fyra första samt det nionde och avslutande spåret vilket lämnar ett tomrum i mitten av resan, dålig planering.

Ett annat tyvärr är att albumet börjar med en 9 minuter lång icke låt, dvs ett spår som inte direkt påminner om något annat på albumet.
Då resterande material är väldigt direkt och "in your face" med endast lite atmosfär så sticker nämnda första spår ut som Soran's åsikt på P3.

Han tystas och spår 1 oftast likaså, jag börjar alltså lyssna på skivan när den faktiskt egentligen börjar, från spår 2.

Vill jag lyssna på ett atmosfäriskt album gör jag det, men till 90% handlar inte Lvcifyre om det.
Sätter jag på en skiva med liknande band vill jag bli våldsknullad med detsamma, inte ha ett långt utdraget förspel.

Varför de då inleder med ett 9 minuter (!) långt stycke är alltså som att skjuta sig själv i foten innan kriget ens brutit ut.

Nåväl, när allt sätter igång så finner vi under de cirka resterande 40 minuterna några riktigt bra partier.
Faktum är att några saker är bland det bästa jag hört inom Death Metal.

Men som helhet landar skivan för mig runt 3 av 5 i betyg, det finns lite för mycket som jag stör mig på för att verkligen uppskatta Lvcifyre's andra album.

Men om du som läser detta gillar djupa growl och mest vill ha snabbt mörkt mangel utan förmycket variation ska du definitivt spana in Svn Eater.

Behemoth - The Satanist

Jag har länge gillat Behemoth, i teorin.
I praktiken har det dock varit värre.

Ofta har bandet krånglat till sin korsning av Vader-döds och Black Metal alldeles i onödan.
Det är som att deras mål varit att visa att de är tekniskt kompetenta och kan göra pampiga arrangemang, medans låtskrivandet var sekundärt.

Men med (något plumpt betitlade) The Satanist kommer vändpunkten.
Här ställs äntligen låtskrivandet och helheten i första rummet, ett helt album igenom.

Enkla riff och direkta melodier tillåts att existera och ger en dynamik till den mangeldivision som Behemoth gjort sig känd för.

The Satanist bjuder på 9 spår runt ca 45 minuter där varje låt har flertalet minnesvärda partier.
Ja faktum är att hela skivan är riktigt jävla bra, vilket jag faktiskt inte trodde jag skulle säga om ett album från Polackerna.

Tematiskt samt när det gäller atmosfär och approach skulle jag säga att skivan har rätt mycket gemensamt med Ascension's album Consolamentum.

Behemoth rör sig dock musikaliskt mer i gränslandet mellan Death och Black Metal.
Det bjuds generöst på olika tempon och känslolägen.
Nergal levererar dessutom en riktigt dynamisk sånginsats.

Tillsammans med Domains - Sinister Ceremonies är Behemoth's - The Satanist årets hitills mest självklara inköp.

Rekommenderas starkt!