Dead Congregation - Promulgation Of The Fall

Jag har egentligen aldrig gillat de allmänt i underjorden hyllade Grekerna i Dead Congregation, men på olika sätt har våra vägar korsats fler än en gång och musik med bandet har letat sig in i min skivsamling, även om så ej varit mitt syfte.

Deras MCD från 2005 fick jag gratis med en beställning från sångaren/gitarristens distro (Nuclear Winter Records, numera lagt på is) och split-CDn med Hatespawn köptes enbart för det Tyska bandets medverkan.

Ni som läser mina redogörelser här vet att jag inte är ett fan av djupa growl, jag finner dom oftast odynamiska och monotona samt stör mig på bristen av aggression.
En tydlig dealbreaker för att prata Amerikanskt sitcom språk.

Med det sagt så har Dead Congregation blivit bättre på alla sätt och vis iom fullängdsalbum nummer två.
Jag kan faktiskt slutligen säga att jag gillar bandet.

Låtskrivande, produktion och framförande är på topp.

Omslaget väcker associeringar med fallna änglar, vampyrer (Nosferatu ej Twilight), bortdragande från gud samt förruttnelse.
Ett typiskt fulsnyggt omslag, den diarréfärgade layouten på digipak-utgåvan förstärker känslan.

Det mesta stämmer på Promulgation Of The Fall, nog hade jag eftersökt mer bett i sången men den stör mig åtminstone inte (mycket).

Endel riff och framförallt produktionen påminner om Kaamos album Lucifer Rising (minus S.t Anger-varningen på virveln).
Inget konstigt i det då släktskap mellan banden finns och Kaamos är ett av de bästa band som verkat inom Death Metal.

Det är alltså en okomprimerad ljudbild som låter allt annat än samtid.
Det låter analogt och organiskt som bevarar ett mörker i musiken och en behaglig dos skit.

Grekerna skriver dock inte hitlåtar på samma sätt som Svenska band (läs: Vampire, Repugnant, Maim osv) ofta tenderar att göra (tydliga strukturer vers, brygga, ref, stick).
Dead Congregation låter istället sina stycken flyta samman och bilda en stark enhet.

De 8 spåren formar därför snarare en helhet på 40 minuter än att vara en samling individuella spår.
Det funkar utmärkt för bandets sätt att skriva och framföra sin musik.

Ibland glädjer det mig att jag tar chanser och köper nya album med band som tidigare i min åsikt haft potential men inte levererat.
I år finner vi förutom släpp med Behemoth och Lvcifyre nu även Dead Congregation på den listan.

Rekommenderas om du uppskattar Incantation, Immolation, Lvcifyre och Kaamos.

Bra skit!

Lvcifyre - Svn Eater

Här har vi Engelska Lvcifyre's andra album med ett riktigt snyggt omslag av Timo Ketola.
Liksom i fallet med Timo signerade Teitanblood - Seven Chalices... så är förpackningen bättre än innehållet.

Lvcifyre framför oftast väldigt snabb och mörk Death Metal, inte helt olikt Grekiska Dead Congregation och Ryska Pseudogod.

Mitt största problem med albumet är dock dess odynamiska sånginsats.
Djupa mörka growl, eller såkallat kakmonster gruffgruff-sång är verkligen inte något jag föredrar.

Men då och då ger jag sådana album en chans, som i detta fall.

Under skivans gång bidrar även Cultes Des Ghoules vokala ledare Mark Of The Devil med sin underliga strupe, vilket kompenserar lite bristen på variation.
Dessvärre är han med på de fyra första samt det nionde och avslutande spåret vilket lämnar ett tomrum i mitten av resan, dålig planering.

Ett annat tyvärr är att albumet börjar med en 9 minuter lång icke låt, dvs ett spår som inte direkt påminner om något annat på albumet.
Då resterande material är väldigt direkt och "in your face" med endast lite atmosfär så sticker nämnda första spår ut som Soran's åsikt på P3.

Han tystas och spår 1 oftast likaså, jag börjar alltså lyssna på skivan när den faktiskt egentligen börjar, från spår 2.

Vill jag lyssna på ett atmosfäriskt album gör jag det, men till 90% handlar inte Lvcifyre om det.
Sätter jag på en skiva med liknande band vill jag bli våldsknullad med detsamma, inte ha ett långt utdraget förspel.

Varför de då inleder med ett 9 minuter (!) långt stycke är alltså som att skjuta sig själv i foten innan kriget ens brutit ut.

Nåväl, när allt sätter igång så finner vi under de cirka resterande 40 minuterna några riktigt bra partier.
Faktum är att några saker är bland det bästa jag hört inom Death Metal.

Men som helhet landar skivan för mig runt 3 av 5 i betyg, det finns lite för mycket som jag stör mig på för att verkligen uppskatta Lvcifyre's andra album.

Men om du som läser detta gillar djupa growl och mest vill ha snabbt mörkt mangel utan förmycket variation ska du definitivt spana in Svn Eater.