Årslistan 2013

Som alltid när det gäller listor så gäller det dagens åsikter.
Endast tiden kan avgöra hur bra dessa skivor kommer att stå sig.

Vissa kommer att växa, andra... krympa.

Med det sagt så kommer här årets starkaste rekommendationer 2013.

Bäst:

Abysmal Grief - Amenti

Italien, kryptor och häxor som sakta dansar doom dans.

Aosoth - IV: An Arrow In Heart

Disharmonisk och välspelad Fransk BM med väldigt starka inslag av bibliska proportioner.
Satan is ever ready to seduce us with sensual delights.

Beyond - Fatal Power Of Death

Tysk Death Metal blitzkrieg, intensiv och diskant 80's Morbid Angel mangel.

Bölzer - Aura (MLP)

Schweiz levererar psykedelisk Death Metal i duo format, oväntat storartat.

Carpe Noctem - In Terra Profugus

Soundtracket till Islands kalla vidder, mörker och tomrum.

In Solitude - Lavender (7")

Det enda storartade spåret från ganska trista albumet Sister.
Lavender är årets post-punk hit.

Slaughtbbath - Hail To Fire

Chiles hårda metalscen har fullkomligt exploderat av grymma band.
Awakened To Slay.

Tribulaton - The Formulas Of Death

Death Metal ut, flummigt 70tal in.
Briljant skiva och en resa från början till slut, årets album i mitt tycke.

Verminous - The Unholy Communion

10års tystnad, ändå känns The Unholy Communion som den naturliga uppföljar käftsmällen till 2003 års debut Impious Sacrilege.

Vorum - Poisoned Void

Tillsammans med Beyond's platta står (exil?) Åländska Vorum för årets regelrätta Death Metal släpp.
Grymt bra!

Bra Men Inte Bäst:

Ancient Crypts - Devoured By Serpents (Demo)
Cult Of Fire - Ascetic Meditation of Death
Cultes Des Ghoules - Henbane
Celestial Bloodshed - Omega
Ensnared - Ravenous Damnation's Dawn (MCD)
Head Of The Demon - S/t
Inquisition - Obscure Verses For The Multiverse
Nocturnal Graves - ...From The Bloodline Of Cain
Obliteration - Black Death Horizon
Patronymicon - All Daggers Towards The Sky
Pest - The Crowning Horror
Praise The Flame - Profane Cult (MCD)
Verminous - The Curse Of The Antichrist (7")

Bra:

Autopsy - The Headless Ritual
Avantasia - The Mystery Of Time
Beastiality - Ancient Bell Chimes (Demo)
Beastmilk - Climax
Craven Idol - Towards Eschaton
Grave Miasma - Odori Sepulchrorum
Hey! Hello! - S/t
Malthusian - MMXIII (Demo)
Monster Magnet - Last Patrol
Necrocurse -
Possession - His Best Deceit (Demo)
Queens Of The Stone Age - ...Like Clockwork
Satyricon - S/t

Cult Of Fire - Ascetic Meditation of Death

En av förra årets största överraskningar stod Tjeckiska Cult Of Fire för med sin grymma debut, fullängdaren Triumvirat.

Redan nu har vi fått uppföljaren.
Två av medlemmarna släppte dessutom en MLP tidigare i år under namnet Death Karma, ett något skitigare verk.

Den unge mäster illustratören David Glomba (Teitan Arts) står för omslag och illustrationer och ny logga.

Albumets tema och skrift är allt starkt influerat av Indien och hindi, rigorösa studier skall ha gjorts på ämnena (samt intryck berikade av opium upplevelser).

Helheten ger intrycket av ett oerhört ambitiöst verk, men eftersom texterna är på Tjeckiska och nedskrivna på hindi i bookleten så får jag bara anta att de handlar om det de hintar om.

Rent musikaliskt så fortsätter Cult Of Fire där de lämnade oss förra gången, enda skillnaden är egentligen att instrument man förknippar med just Indien nu kryddar musiken.
Samt att produktionen inte är lika ren som på första verket.

Men det är relativt välproducerad Black Metal med starka melodier och stundvis väldigt fina lugna harmoniska ögonblick.

Master's Hammer är det enda bandet jag kan referera, men det är möjligt att den starkaste likheten trots allt ligger i språket.
För jag tycker inte att det finns något band som låter just som Cult Of Fire.

Ett band som bara måste höras, missa inte!

Malthusian - MMXIII

Det här är debut demon från Irländska Malthusian.
På ungefär 25 min så framför de 3 spår suggestiv Death/Black Metal.

Jag har svårt att hitta lämpliga referenser för att beskriva deras sound för dig som ännu inte hört dom.
Men tänk endel Morbid Angel-riffande, dissonans al'a Anteus, Aosoth & Altars med mycket mörk ambience och professionell replokal/krypta.

Det vilar en väldigt kall ande över MMXIII.
En inspelning som stundvis är industriell och kaotisk trots att merparten är organiskt och kontrollerat.
Psykedeliska moment och starka fritänkande melodislingor letar sig fram.
Lite som hos Execration.

Allt framfört av kompetenta musiker.

Som ni kanske förstår så skriver inte Malthusian "hit"-låtar utan mer landskap och resor att följa med i.

Rekommenderas!

Possession - His Best Deceit

Belgien, landet som gav oss pedofili, choklad och män i pingvin kostymer.

Suck, men nu ska vi fokusera på Possession, underground metals senaste lilla hype.

Det relativt nybildade bandets debut demo His Best Deceit släpptes i november på cd och kassett (finns att streama på bandcamp, googla).

Det här är Death/Black Metal för alla med en förkärlek för tidiga Sepultura och Sodom.
Soundet påminner även om Blasphemy, Beastiality och Kill.
Då och då kryddas allt med avgrundsvrål al'a One Tail One Head.

Produktionen är hyfsat rå, ljudnivån och klarheten varierar stundvis under resans gång och det här med att dela upp frekvensområdena för de olika instrumenten existerar inte.

Faktum är att det låter som att mastern tagits från en kassett som inte riktigt funkar som den ska.
Det låter oldschool, underground och passar det här bandet kanon!

Intro, 3 egna låtar och en cover på Sepultura's "necromancer" bjuds vi på under ca 17min.

Det här är bra och om du lockas av beskrivningen så skall du absolut spana in Possesion!

Craven Idol - Towards Eschaton

Jag skaffade den här skivan samtidigt som senaste Inquisition och Nocturnal Graves.
Alla tre hade passande nog omslag av den galne Italienaren.

Craven Idol är dock soundmässigt närmare Nocturnal Graves än Inquisition då Engelskmännen bjuder på Black/Thrash i Deströyer 666 och Gospel Of The Horns skola.

Det finns dock vissa skillnader banden emellan.
Craven Idol räds inte för att krydda med Bathory's vikingakörer i de lugnare partierna för att öka den episka faktorn.
Något de lyckas väl med.

En annan skillnad är att gitarrerna låtar äckligt närmickade, nästintill line'ade.
Ungefär som gitarrsoundet på Altars album Paramnesia.
Inget ambience alls i det ljudet inte.

Trummorna känns lite väl tillfixade och produktionen känns rent allmänt lite halvtorr, som Slayer i slutet av 80talet.
Som en hybrid mellan 1988 och 2013.

Men låter det bra då, gör bandet bra låtar, ska jag lyssna på det här?

Ja!

Min fullkommligt rimliga reaktion var att boka en resa till London och bo på Craven Hill, nära Craven Road.

Jag såg dock inte till bandet under resan, men skivan är lika bra för det.

Rekommenderas!

Inquisition - Obscure Verses for the Multiverse

Denna bas-vägrande Amerikanska duo har återigen skapat ett album som låter just precis som Inquisition.

Trummorna har ett organiskt sound, Immortal vibbarna i riffen finns där och sångaren/gitarristen Dagon's grodlika kväkanden låter lika speciella och utomjordiska som vanligt.
Som sig bör.

Lär dig uppskatta sången (det är ofta den som är dealbreakern) så kommer du definitivt gilla Inquisition.

Låtarna är bra och minnsesvärda, gitarrspelet stundvis riktigt originellt för genren och skivan har en längd runt 45min vilket gör att det inte blir långtråkigt.

Paolo "Madman" Girardi är riktigt i ropet just nu och står även här för omslaget.

Detta är Inquisition's första omslag på länge som inte skapats av en viss Antichrist Kramer.

Abyssous - ...Smouldering

Det bästa med denna skiva är dess gitarrton.

Denna Tyska trio har nämligen anammat den råa gitarrtonen Mayhem hade på sin klassiska och stilbildande Live In Leipzig.

Abyssous har utökat fjolårets demosläpp med några extra spår och allt har tryckts upp på en ca 30min lång LP.

Den här skivan är på sin höjd okej och om du knarkat dig sönder och samman på underground döds och absolut måste ha en ny fix, ja då kan du spana in Abyssous.

Vi andra lyssnar på något som är bättre än bara okej och faktiskt bra på riktigt, utan att fuska.

Tyska DM-band att prioritera istället?
Venenum, Drowned, Beyond och Necros Christos.

Obliteration - Black Death Horizon

Detta är Norska Obliteration's tredje album och jag kan redan från början säga att det är min favorit bland dom.

Lite kuriosa:
2 av de strängbändande medlemmarna drämde till med förra årets bästa Thrash Metal platta, Nekromantheon's urstarka Rise, Vulcan Spectre.

Trummisen låg inte heller på latsidan utan bankade frenetiskt skinn live åt Aura Noir.
Både banden besökte dessutom Stockholm för en sann Black Thrash Attack...

Nu, om du inte hört Obliteration förut så kommer en kort beskrivning.

Tänk Autopsy runt Mental Funeral, lägg till lite influenser från Darkthrone runt 2004, krydda med lite hastighet al'a Aura Noir, tjut/strup sång och vi har Obliteration's sound.

Detta är en sån skiva, liksom Execration's Odes Of The Occult som troligtvis kommer visa sin styrka med tiden.
När Execration släppte sin skiva tyckte jag att den var bra, idag 2 år senare tycker jag att den är fantastisk.

Jag misstänker att samma sak kan komma att gälla Black Death Horizon.

Ancient Crypts - Devoured By Serpents (Demo)

Chile, landet som fullkomligt skiter ur sig grym metal.
Entré gör Ancient Crypts med sin demo Devoured By Serpents.

Bandet påminner om ett mindre intensivt men mer dynamiskt Praise The Flame.
Referenser går (som vanligt) till Morbid Angel runt Altars Of Madness, lite Thrash och en viss Tysk'het i sångens frasering.

Sångstilen i övrigt påminner om en mörkare version av Martin Van Drunen (Hail Of Bullets, Asphyx).

Demon är släppt på det efterblivna formatet kassett (av det utmärkta bolaget Iron Bonehead) i en svindlande upplaga om 300ex (kan införskaffas via Svenska distron Death Invocation Records), men kan även för den moderna människan streamas i god kvalitet via bandcamp.

http://ancientcrypts.bandcamp.com/

Gör det!

Verminous - The Curse Of The Antichrist 7"

2013 firade Verminous sin 10 åriga tystnad (sedan album debuten 2003) med ett nytt kanon album och denna 7".

Här har vi ett exklusivt titelspår och två covers.
Eller snarare en och en halv cover, då låten "Hang The Pope" klockar in på ca 49sek.

Nihilist/Entombed covern Revel In Flesh avrundar sida B med en helt okej tolkning.
Dödsband som tolkar dödsband är väl inte sådär jättekul men Verminous gör det bästa av situationen och de hade säkert kul då de spelade in den.

Men! Det är den egna låten som berättigar ett inköp (eller bandcamp-stream om man så vill).
The Curse Of The Antichrist är allt en bra Verminous låt ska vara.

Den kvalar lätt in bland topp 10 låtar bandet skrivit.

Rekommenderas!

Nocturnal Graves - ...From The Bloodline Of Cain

Jag skrev ett långt inlägg om denna skiva men Blogger deletade allt.

Kortfattat så gick min text ut på att ...From The Bloodline Of Cain är skitbra!

Alla som gillar Deströyer 666, Gospel Of The Horns, Ketzer och Ravencult's grymma platta Morbid Blood måste spana in Nocturnal Graves! 

Årets överraskning och bästa plattan i kategorin Black/Thrash! 

Monster Magnet - Last Patrol

Gillar du Monster Magnet gillar du den här skivan.

Egentligen skulle de få orden räcka, men jag känner mig givmild och bjuder på några till.

Dave Wyndorf och Co. verkar inte kunna göra något fel och de ca 50 (60 om du har utgåvan med två bonusspår) minuterna flyger förbi som om skivan endast var runt 30.

Om du inte gillar den här skivan gillar du inte Monster Magnet, posör...

Necros Christos - One In D Two In D Three In D

...eller den något längre och mer korrekta titeln "One in Darkness Two in Damnation Three in Death 2002-2007".

Detta är en samling på 2CD eller 3LP av de Tyska Metal Of Death musikanterna Necros Christos material från tiden innan de fullängdsdebuterade.

Detta släpp dök upp lagom till deras nyss avklarade turné med Sepulchral Voice Records kollegorna Grave Miasma som bl.a. tog dom till Stockholm.

Här finner vi iaf alla Necros Christos demos plus EP's, covers och replokalsinspelningar.
Generöst med material för dom av oss som väntar på bandets tredje och (på för hand rapporterade) sista fullängdare.

Detta är egentligen överkurs och ett släpp för de redan frälsta.
Bandets två fullängdare är det bästa som de producerat och har du inte dom sedan förut så är det där du bör börja.

Min rekommendation som inkörsport är senaste Doom Of The Occult, ett glas vin, ett nedsläckt rum, stearinljus och gott om tid.
Det tog mig många försök innan jag verkligen föll för bandet, men det hände.

Tillhör du skaran som sedan länge dagdrömmer om nekromantiska nunnor och arabiska tongångar så är detta självklart ett givet köp.
Dessutom innehåller CD versionen två innehållsrika booklets med liner notes och annan diskofil fakta.

Framförallt så slås jag av hur Necros Christos hade sitt sound redan på första demon (även om trummorna är programmerade på det släppet) och hur jämnbra och habilt precis allt deras material är.

Det finns egentligen inget som är dåligt.
Imponerande.

Death Of Christos.

Inferno - Omniabsence Filled By His Greatness

Tjeckiens Inferno har harvat Black Metal sedan mitten av 90-talet.
Stil och medlemmar har skiftat genom åren.

Detta är dock mitt första seriösa möte med Inferno's tonkonst.
Till att börja med så är skivan inspelad i Necromorbus av Tore så du vet vad du kan förvänta dig av produktionen.

Likt många sentida Necromorbus inspelningar så låter det äckligt välproducerat och professionellt.

Till sound och låtskrivande skulle jag jämföra och rekommendera Inferno till dom som gillar Nightbringer, Acherontas och sentida Acrimonious.
Om jag inte är helt fel ute så har bolaget Agonia släppt skivor med alla.

Inferno skriver inte "hitlåtar", utan välspelade ljudlandskap som är som en resa.
En resa där själva resan är målet.

Ja, det kanske låter som en abstrakt och något flummig beskrivning, men är det inte absurt att försöka beskriva musik med ord från första början?

Leadgitarrerna liknar dessutom snarare delfiner som ropar på varann under vatten snarare än vanliga BM-leads.

Ni som hört mellanspelen som knyter ihop låtarna på Charon's album Sulphur Seraph vet ungefär vad jag pratar om.

Omniabsence Filled By His Greatness är ett sådant album som egentligen skulle behöva ett år på sig innan ett rättvist betyg tilldelas.

Vad som i dagsläget är helt säkert är iaf att omslagskonsten är briljant.
Omslag, skiva och booklet.
Teitan Arts (David Glomba) som stått för allt är en enorm talang för sin ringa ålder.

Närmast kan hans stil liknas med Z... (polskt krångligt namn) Bielak (Watain, Ghost, Vader, Absu mfl) och Timo Ketola (DsO, Kaamos, Watain, Ofermod mfl).

Tidigare i år har Teitan Arts stått för Death Karma's MLP illustration och nu närmast i november för konstverket till relaterade Cult Of Fire's andra album.

Men var Inferno's skiva bra eller ej?

Kanske.

Carpe Noctem - In Terra Profugus

Tycker du att Deathspell Omega spårat ut i Dillenger Escape Plan matematik post hardcore metal?

Tycker du att de var som bäst runt stilbildande SMRC och atmosfäriska Kenose?
Anser du även att Svartidaudi är ett av få band som verkligen förvaltat DsO's arv på rätt sätt?

Önskar du att det fannss ett till band som levererade suggestiv och abstrakt Black Metal med samma känsla?

Carpe Noctem - In Terra Profugus finns här för dig.
Island, 5 spår på 50 minuter.

Det är stort, becksvart och kallt men ändå omfamnade varmt.

Satyricon - Satyricon

Enligt Satyr är detta bandets viktigaste skiva, ett existensberättigande i albumformat.

Som vanligt då det kommer till band som utvecklats från en stark Black Metal bakgrund så kommer de för varje skiva utstå spott och spä från sin forna (trångsynta) fanskara.
Detta samtidigt som deras nya publik ständigt växer, iaf hos band som Satyricon och Watain.

Jag är av åsikten att band ska följa sin uppriktiga instinkt och totalt skita i folks efterblivna kommentarer.

Dvs, så länge det inte går och blir Lulu (Metallica & Lou Reed's olyssningsbara fiasko) av det hela.

Detta självbetitlade verk har mer gemensamt med Volcano och Now, Diabolical än kalla, kraftfulla och ganska sterilt producerade The Age Of Nero.

Allt är denna gång klätt i en varm analog produktion.
Låtskrivandet känns igen från redan nämnda album även om det denna gång känns mer återhållsamt.

Det är mer "en varm höstdag i skogen" än "kallt och jävligt på fjället" över skivan.
Vilket även återspeglas i omslaget.

Små hintar till de tidiga skivorna och framförallt utmärkta Nemesis Divina gör sig påminda då och då, med lite folkmusikslingor och subtila keyboards/ orglar som stärker upp ljudbilden.

Trojkan Nocturnal Flare, Phoenix och Walker Upon The Wind som vi finner i mitten av albumet är i mitt tycke skivans höjdpunkt.
Phoenix är i mångt och mycket en "vanlig" 00-tal Satyricon låt förutom att det är just sångmelodin som är låtens fokus.

Phoenix är därför även skivans höjdpunkt, refrängmelodin sitter direkt.

Om samme inhyrde sångare hade luftat sin strupe i Watain's They Rode On hade säkerligen den låten fått det lyft den behövde för att bli riktigt stark.

Det är inte det att sångaren sjunger hårt och med kraft utan att han har en närvaro och feeling i sin prestation.

Satyricon's album 2013 är ett bra och gediget hantverk som borde tilltala alla som uppskattat bandet det senaste millenniet.

Ni som väntar er en återgång till det tidiga 90-talets Black Metal kan söka på annat håll.

Putrified - Sacrilegious Purification

In Solitude - Sister

In Solitude har för varje släpp gått sin egen väg och byggt på sin egen identitet.Från "vanlig" Heavy Metal till den mörkare Rock vi finner på Sister har karriären även pekat uppåt mot skyn.

Heavy Metal är endast ett litet fragment av In Solitude's sound idag, Rock och vad som för 40-50år sedan kallades Pop har en betydligt starkare närvaro.

Dock är det aldrig "snällt" eller tillrättalagt.
Stämningen rakt igenom hela denna skiva är olycksbådande och "fel".
Det känns Italienskt om det nu säger dig något.

Som ett oskuldsfullt litet barn med en blodig kniv i sin hand, tonsatt av brustna hjärtans orkester.

Det vilar som ett omen över skivan och den är betydligt mörkare än den mesta Black Metal.
Vilket också är en av dess starkaste kvalitéer.

Den rent musikaliska höjdpunkten och "hiten" är i mitt tycke den smått fantastiska Lavender.
Den enda riktigt direkta Pop-singeln (i dess 60tals bemärkelse) på hela skivan.

In Solitude har dragit ner disten men vridet upp mörkret i musiken.
Och då inte mörker som i att instrumenten skulle vara nedstämda, inte alls, detta är en helt annan typ av mörker.

De är nog som starkast som band just nu då det verkligen känns som att de funnit sin egen identitet.
Sister uppfattas som en väldigt genuin skapelse.

Dock tycker jag nog att de rent låtmässigt fortfarande presterade bäst på sin debut.

Slutligen undrar jag efter att ha läst texterna och beskådat den medföljande albumkonsten hur sångarens mentala och känslomässiga välbefinnande egentligen står till?

Pentagram Chile - The Malefice PT.2

Varför Pt.2?

Jo, den limiterade Digipak utgåvan släpps med en extra skiva som innehåller nyinspelningar på några av gruppens gamla 80tals demolåtar.

Faktum är att nyinspelningarna är riktigt bra.
Jag är dock inte den som suttit och vråldyrkat bandets gamla demos så jag vill tro att jag ser lite mer objektivt på saken än vad kanske gamla fans skulle göra.

Här finns den nerv och energi som ofta saknas på inspelningen med det nya materialet.
Det är mer rakt på sak utan onödiga riffpartier som inte leder nånstans.

De här är den riktiga The Malefice.
En grym skiva som rekommenderas!

Ps: Lyssna på några spår av Pentagram Chile's The Malefice (skiva 2) och slå sedan över och jämför med Vorum's Poisoned Void.
Sången är ruskigt snarlik.

Pentagram Chile - The Malefice

Pentagram från Chile har fått sitt land intryckt i bandnamnet och därmed även debuterat i fullängdsformatet, vilket väl får ses som på tiden iom att de tog sina första skitiga toner i början av 80-talet.

Vi ska vara raka, plattans höjdpunkt är Anton's grymma sång.
Han gläfser ungefär likadant som Vorum's sångare gör på det utmärkta albumet Poisoned Void, det låter förbannat bra helt enkelt.

Men, man kan tyvärr inte bygga en hel platta på endast sång.
Tyvärr skulle materialet mått bra av att trimmas, låtar kortas ned, överflödiga partier skrotas, backing vocals och dynamik lagts till.
Därtill skulle inspelningen behövt mer kraft och spelglädje, speciellt vid trummorna som spelar lite väl mycket i gröt.

En trummis som Chris Piss (ex Kaamos) skulle ha gjort underverk för energin som nu för det mesta saknas.
Produktionen är i mitt tycke lite Kreator Terrible Certainty platt och torr.
Visst, det låter 80tal, men inte min favoritperiod.

Tro nu inte att skivan är dålig, nej det är den inte alls.
Det finns flera riktigt bra partier i de flesta låtarna.
Men, det är bara det att jag vet att den här skivan skulle kunna vara så oerhört mycket bättre.

Tips:

Gör nu inte om mitt misstag och lyssna på albumet först i hörlurar, där låter produktionen extra det platt och tråkig.

Nej, skivan kommer till liv på rejäl volym i din stereo.
Detta är en typisk 6 av 10 i betyg skiva.

Grave Miasma - Odori Sepulchrorum

Hur kan man skriva en summering av skriet från avgrunden?

Katechon - Man, God, Giant

Låt oss säga att vi utgår från Execration's magnifika album Odes Of The Occult.

Vi låter musikanterna röka rejäla mängder marijuana i en skitig dåligt upplyst replokal medans de under den långa rökmolnsdvalan våldsmatas med Discharge, Anti Cimex och Skitsystem på konstant rotation.

När musikanterna sedan börjar vakna till liv igen bjuds dom på en koktail whiskey, cigaretter och kokain.

Vi mickar upp lokalen med den utrustning vi finner skräpandes på plats och trycker på record.

Så!

Nu vet du precis hur Man, God, Giant låter.

Pest - The Crowning Horror

Jag trodde i min enfald att jag redan hade skrivit om det här albumet, men så var tydligen icke fallet.

Pest släppte 2004 ett minialbum vid namn Dauðafærð som bestod av en 20 minuter lång mästerlig låt.

Jag (och flera andra också för den delen) tyckte att Pest borde ha fortsatt på den banan, bandet själva var dock av en annan åsikt och skilsmässan var ett faktum.

Något år senare släpptes en riktigt oinspirerad 7" vid namn Evil Return vilken bekräftade att Pest och jag inte skulle hålla någon direkt kontakt med varandra.

Dock tyckte jag mig höra en del bra idéer av det lilla jag hörde av albumet Rest In Morbid Darkness 2008, kanske skulle vi ändå kunna komma överens och återförenas i framtiden trots allt?

2013, Pest har fått ett tillskott på trumpallen i form av Peter Stjärnvind och gett ut ett av mina favoritalbum från i år med The Crowning Horror.

Bandets Black/Thrash har fått sällskap av torr NWOBHM vilket gjort bandet till sin egen originella skapelse.
En Saxon'fierad version av Black Metal kort sagt.

Jag tycker att skivan är klockren från början till slut, men titelspåret och framförallt riktigt briljanta Volcanic Eyes krossar det mesta.

Det är rått, kallt, tunnt men ändå melodiöst och organiskt.
En kanon skiva helt enkelt, missa inte!

Nightbringer/ Dodsengel

Denna split bär den gemensamma titeln Circumambulations of the Solar Inferno och är ett gemensamt ockult verk där vardera bandet bidrar med två musikaliska stycken med sammanhängande lyrik.

Båda banden är sådana som jag tyckt haft potential som inte riktigt kommit till sin rätt på tidigare släpp.
Faktum är att de med detta släpp båda två presterar material som jag riktigt uppskattar.

Nightbringer som huvudsakligen kommer från USA men har medlemmar från både Sverige och Grekland framför snabb och välproducerad Black Metal med många gitarrslingor.

Har du hört sentida släpp med Acrimonious eller Acherontas vet du hur Nightbringer låter, då de tre banden iprincip blivit en enhet under olika namn.
Båda till sound och medlemmar.

Skillnaden mot tidigare material jag hört med bandet är att jag tycker att de här låtarna är riktigt bra, framförallt spår nummer två är starkt.

Norska Dodsengel är lite mer replokal och galenskap i soundet med mycket gastande och inåtvänd strupsång istället för vanliga growl.

Även de bidrar med två riktigt bra och annorlunda spår.
För den som vill ha mer från deras håll så kan jag meddela att de förra året släppte ett nästan överambitiöst dubbelalbum på 2,5 timme.
Inget för den som vill ha sina kickar snabbt med andra ord.

Den här spliten klockar dock in på runt 30 minuters speltid, så det är en bra punkt att upptäcka om endera banden är för dig.

Dameon Worship Productions släppte tidigare i år denna split samt en split mellan Andramelech och Serpent Noir.
Ska du bara ha en av dom så är det den här jag rekommenderar då den är rakt igenom stark.

Förvänta dig inget som är bra nog att skriva hem till mamma om, men gott nog för att skriva ihop ett blogginlägg.

Altars - Paramnesia

Precis som Ensnared's MCD så släpptes Altars fullängdsdebut Paramnesia av Nuclear Winter Records den 6e September.

Dock skiljer sig de två banden mycket från varann, inte bara geografiskt då Altars kommer från Australien.

Musikaliskt skulle jag nog beskriva Altars som relativt progressiv death metal med lite skit i.
De bygger många av sina riff på dissonans, vilket gör att de har något gemensamt med Aosoth även om uttrycken i sin helhet är olika.

Sången är mörk och djup.
David Vincent möter Peter från Vader, ungefär.
Ja alltså, det här med mer teknisk eller progressiv döds är egentligen inte min grej.

Men Altars är tillräckligt intressanta för att jag ska uppskatta deras tonkonst.
Framför allt är det då de mer raka riffen gör entré som bandet blir riktigt bra.

Exempelvis: halvvägs in i spåret Husk.

Så mitt förslag är att du spanar in  just den låten på Soundcloud och sedan tar ett eget beslut om Altars kan vara något för dig.

Ensnared - Ravenous Damnation's Dawn

Detta är en nysläppt MCD/ MLP från Svenska Ensnared som sedan de bytt namn från Gravehammer släppt en tre spårs kassett demo, en riktigt bra sådan också för den delen.

Här bjuds vi på 4 spår i en diskant men ganska klar produktion, varav en låt är en omarbetad version från redan nämnda demo.
Om du dessutom införskaffar CD versionen får du övriga två demospår som bonus i slutet.

Soundet på Ravenous Damnation's Dawn borde tilltala alla som uppskattar Degial, Morbid Angel, Necrovore... ja ni kan det här nu.

Skillnaden är att det inte låter som att Ensnared stämmer ned sina instrument, därför får jag även vissa associationer till Merciless.
Ibland drar vissa lugna riff även åt Dissection hållet och vid ett specifikt tillfälle finns det ett parti som låter väldigt mycket Satyricon runt Volcano.

Men är det bra då?

Ja det är det
Skivan blir bättre för varje lyssning och Ensnared är bra på att skriva medryckande riff.

Rekommenderas!

Watain - The Wild Hunt

Lucifer, fallen seraphim
I call your name...

Jag har svårt att bestämma mig för om det är lite kul eller snarare ledsamt att ett av de klart starkaste spåren på Watain's nya album är en nyinspelning av deras första låt som band, When Stars No More Shine.

För det är just när Watain kör lite rakare i ett något snabbare tempo som de på denna skiva i mitt tycke presterar som bäst.
Spår som De Profoundis, Sleepless Evil och det redan nämnda bonusspåret sätter sig direkt.
De är kortare medryckande stycken samlade med energi som frustar sig fram.

The Child Must Die har en mer klassisk metalkostym och är en av skivans relativt få riktiga höjdpunkter.
En låt som har en refräng som sätter sig med detsamma, med en oväntat lång slinga, en sådan där typisk Watain/ Ofermod melodi som likt er orm slingrande tar sig fram.

The Wild Hunt må inte vara ett rakt igenom lika urstarkt album som Casus Luciferi eller Sworn To The Dark.

Men, i refrängen till titelspåret när Erik sjunger "to the nights spent hunting..." så tror jag att Watain för mig peakar.
Där behärskar dom de nya intrycken som de försökt förmedla och gör det hela väldigt starkt och snyggt.
Bland det bästa de gjort.

They Rode On må på förhand ha varit omdiskuterad i pressen, men som låt är den en parentes.
Om det inte vore för att det just är Watain som framför och har skrivit stycket hade den knappast blivit nämnd.
Det här med mörk pratsång är dock inte riktigt min grej och jag tycker att framförandet saknar känsla.
Det musikaliska är okej med drag av både Slash och Gary Moore då det kommer till leadgitarrerna.

Det är dock först i slutet av låten när den kvinnliga sången kommer in som den får lite nerv, men det vill aldrig riltigt lyfta.
They Rode On kunde ha gjorts bättre.

Liksom Lawless Darkness så övertygar inte The Wild Hunt rakt igenom, men den har tillräckligt många starka stunder för att innebära ett inköp.
Digibook-CD utgåvan är påkostad och riktigt snygg, precis som det mesta bandet sätter sitt signum på.

Nyinspelningen av When Stars No More Shine får mig dock att undra hur bandets andra tidiga låtar skulle låta om även de gavs en behandligen av Watain anno 2013?

Aosoth - IV: An Arrow In Heart

Detta är album nummer fyra från Franska Aosoth, ett band jag aldrig riktigt gett den uppmärksamhet de förtjänar.

Visst, jag har hört alla deras album både en och två gånger och nickat gillande åt dem alla.
Men jag har aldrig riktigt lyssnat in mig, förens nu.

IV: An Arrow In Heart är ett välarbetat och kompetent album som framförallt bjuder på ett mycket gott låtskrivande som stundvis berör, precis som all riktigt bra Black Metal.

Rent musikaliskt skulle man kunna dra likheter till sångaren MkM's gamla band Antaeus, med skillnaden att detta inte alls är lika aggresivt och intensivt, men det industriellt kalla finns hos de båda.
Ett dissonant riffande är grunden i Aosoth's komponerande, men de 56 minuterna innehåller tillräckligt många hookar och minnesvärda partier för att hålla hela vägen ut.

Även något förbisedda Ascension och sentida MGLA finns det vissa likheter med i bandets ljudkonst.
Det är väldigt välproducerat, stort, kallt och mörkt.
Faktum är att skivans programmerade trummor likaväl skulle kunna ha spelats utav kött och blod, både till sound och spelstil.

Strunta nu inte i Aosoth, de är alldeles för bra för att förbises.

Praise The Flame - Profane Cult

Chile, landet som just nu skiter ur sig bra metal presenterar ytterliggare ett band.

Praise The Flame manglar lite Nord Amerika inspirerad Death Metal med vissa Black Metal inslag.
Bäst blir det i mitt tycke när de låter Mayhem-DMDS vibbarna skina igenom och drar ner på tempot, då blir Praise The Flame riktigt bra.

Överlag är det mycket grind med feta trummor, framförandet på alla instrument känns väldigt professionellt och låtskrivandet är kompetent men lämnar rum för förbättring på kommande släpp.

Denna MCD är strax under 22min lång och sammanfattat bra, punkt.
Det är inget att springa nerskiten genom hela stan för, men bra nog när man känner för mer mangel baserad musik.

Jag är ingen kännare utav band som Incantation och Immolation, men jag kan ana att om du diggar dom och nyare band så som Dead Congregation så kan detta vara något för dig.
Provlyssna gärna de två spår som finns på soundcloud, den som googlar skall finna, som det stod i den heliga skrift.

Blood Harvest planerar att återsläppa skivan på vinyl tillsammans med något bonusspår framöver.
Vänta på den då själva MCD'n kan vara svår att få tag på.

Queens Of The Stone Age - ...Like Clockwork

Denna skiva borde verkligen inte sälja så bra som den gör och QOTSA borde inte vara så populära som de är.

Faktum är att nya albumet stundvis är väldigt anti-kommersiellt, precis som mycket av det material Josh Homme sysslat med genom åren.

Sättet som skivan börjar på borde egentligen inte alls tilltala den stora massan, men på något sätt så funkar det och QOTSA är större än någonsin.

Merparten av ...Like Clockwork har mer gemensamt med albumet som gjordes under namnet Them Crooked Vultures än lättlyssnade Songs For The Deaf.

Det är progressivt och Josh styr sitt manskap varthän infallen verkar ta honom.

Ändå är det de mer lättlyssnade spåren som My God Is The Sun som enligt mig gör skivan värd pengarna, samt de där lysande ögonblicken när det från ingenstans i ett mer tunglyssnat stycke kommer en stark melodi som tar och lyfter hela skapelsen och för låten åt ett helt annat håll.

Dock är bookleten till CD'n extremt snål (endast en sida tryckt på tunnt papper) och det känns som om skivbolaget hållt hårt i plånboken för att hålla tryckkostnaderna nere, vilket är riktigt fittigt då skivan säljer som smör.

Alla albumets texter samt mer detaljerade credits hittar du istället på hemsidan.
Så, för en gångs skull rekommenderar jag att du om intresse finns skaffar ett digitalt exemplar.

Hey! Hello! - S/t

Medans det fortfarande är någon form utav sommar där ute så måste jag passa på att tipsa om det som jag klassar som klassisk sommarmusik.

Och vad är då mer sommar än powerpop/ punk med starka melodier?
Nej inget.
Förutom fästingar, blekfeta semestrande white trash svennar, Allsång På Skansen, repriser och sönderbrända axlar förståss.

Bakom namnet Hey! Hello! finner vi Ginger och Veronica.
Ginger som står för alla instrument på skivan är nog mest känd för sina 20+ år med The Wildhearts.

Men han har även extraknäckt genom att spela med Michael Monroe's soloband, Dregen, Nicke Andersson & producenten Tomas Skogsberg i ett projekt på det sena 90talet samt nu allra senast med Courtney Love.

Det lättaste sättet att beskriva Hey! Hello!'s debut album är just som ett Wildhearts-light.
Det är melodiskt, lättlyssnat och musik man blir glad av att höra.
Dessutom delas sången skivan igenom av de båda på ett mycket passande sätt.

På mitt allra finaste humör blir jag till spåren "swimwear", "burn the rulebook (fuck it)" och framförallt "I'm gonna kiss you like I'm going away".
Det övriga 7 spåren är bra de med, men dessa 3 är höjdpunkterna enligt facit (yours truly, narcissisten dvs).

Det knarkiga omslaget är ritat av illustratören Frank Kozik, känd för alla stilbildande gigposters han gjort samt som skivbolagsboss på Man's Ruin som släppte endel plattor när begreppet "Action Rock" var som hetast.
Han gjorde förresten omslaget till Close-Up Magazine #28 med en illustration för Rancid på omslaget 1998.

Det något barnsligt klingande namnet har sin naturliga förklaring iom att det är Gingers 4 åriga unge som kommit på det.

För att runda av så förtjänar Hey! Hello! din tid medans solen fortfarande skiner!

Ketzer - Endzeit Metropolis

Tyska Ketzer spelar vad som i ord lättast skulle kunna beskrivas som en blandning mellan sentida Watain (allt hitom Sworn To The Dark), Tribulaton (faktiskt båda skivorna) och Thrash Metal i den härliga gamla Tyska skolan.

Faktum är att Endzeit Metropolis är en riktigt grym skiva i gränslandet mellan Black, Thrash och 70tals Rock N Roll.
Allt är förpackat i en välproducerad, klar men fortfarande organisk produktion.

Att bandet dessutom har den goda smaken att använda koklocka i ett specifikt trumparti är genialiskt.
Låtmaterialet är riktigt bra och jag kan tycka att Ketzer verkligen förtjänar mer uppmärksamhet än dom hitills fått.

Slaughtbbath - Hail To Fire

Följde du min uppmaning och spanade in Force Of Darkness, gillade du vad du hörde?

Isof kommer du älska Slaughtbbath's debutalbum!
Ignorera det någorlunda fucked up bandnamnet, fokusera istället på att dessa Chilenare spelar äckligt bra Black/Thrash.

Formeln är mer eller mindre densamma som landsmännen i redan nännda Force Of Darkness använder, Kreator "Pleasure To Kill" möter Mayhem "De Mysteriis Dom Sathanas".

Båda bandens debut skivor släpptes dessutom på samma bolag, Proselytism i lyxiga feta 7" CD-digipak utgåvor.

Av relativt nysläppta Hail To Fire valde jag dock att införskaffa gategold vinylen med alternativt omslag (finns hos Blood Harvest).

Vi skiter i mer detaljerade beskrivningar utan nöjer oss att konstatera att den här skivan verkligen är skitbra och en av mina starkaste rekommendationer under året.

Force Of Darkness - Darkness Revelation

2010 släpptes då bandets andra fullängdare.
Denna gång bjuds vi på lite mer Black/Death influenser i bandets Black/Thrash Metal om man skall jämför med första skivan, vilket man självklart skall göra.

Det är inte bara det musikaliska framförandet utan även sången som har utvecklats och den Black-väses fram snarare än Thrash-snabbpratas som på debuten.

Låtskrivandet är annars helt i linje med vad som presenterades på debuten, det är bara lite hårdare denna gång.

Om vi ska leta upp något negativt så får det bli följande.
Virvel ljudet är dessvärre lite klent, vilket främst märks i grindpartierna, men det är en petitess.
Sedan har vi ett mindre lyckat basintro där jag tror att de försökt framkalla Cliff Burton's ande som tyvärr mest känns malplacerat och utdraget.

Men!

Gillade du första skiva eller Black/ Death/ Thrash från Chile rent allmänt så ska du garanterat spana in även denna platta.
Force Of Darkness kan nämligen det här med minnesvärda partier och riff, vilket skall belönas med din tid och uppskattning. 

Ps: Bandets båda album kan vara mycket svåra att få tag på internationellt då de egentligen räknas som slutsålda.
Men, senast jag kikade hade Svenska distron/ skivbolaget Total Holocaust Records båda i lager.

Köp!

Force Of Darkness - S/t

Undrar du hur Kreator's mästerliga album Pleasure To Kill skulle låta om det hamnade i händerna på 3st Black Metal musikanter från Chile?

Grattis, här har du resultatet.
Force Of Darkness första album släpptes 2006 och bjuder på Black/ Thrash av finaste sort.

Stundvis påminner sången om när Ventor delade på sången med Mille på Kreator's två första album, nostalgiskt värre.
Mycket snabb text som spottas fram med frenesi.
Andra gånger slängs höga falsettskrik in, tänk Tom Araya möter Schmier.

Ett litet minus är det fjuttiga crash cymbal ljudet, det låter som att endast 14" crashar används.
Samt att trummisen spelar jävligt osvängigt och stelt i de (förvisso få) partier där sväng efterfrågas.
Merparten av partierna där det bjuds på grind, blastbeats, 2takt, kaggar mm klarar han dock galant.

Kort sammanfattat så är Force Of Darkness riktigt bra om du är sugen på en Black'ifierad version av tidiga Kreator.
...vilket självfallet alla med god smak är, alltid.

Beyond - Fatal Power Of Death

Så var den då slutligen här.

Tyska Beyond's fullängdsdebut.
Bandets 7" från förra året, Enter Transcendence gav verkligen mersmak och sedan dess har jag sett fram emot albumets släpp.

Vad sysslar dessa Tyskar med då?
Jo, de spelar Death Metal i den gamla Morbid Angel/ Necrovore-skolan.

Bäst skulle jag beskriva dom som ett mindre tekniskt Degial som inte byter riff lika ofta, allt förpackat i en produktion med rejäl kompressor på trummorna och en överlag distad och diskant klingande ljudbild.

Stundvis är bandet väldigt intensivt, men utveckling har skett sedan 7"aren, nu finns det även plats för lugnare partier i bandets ljudkonst, det är inte endast gasen i botten hela tiden.
Detta har lett till en ganska generös speltid för genren, men frukta ej för materialet håller hela vägen.

Det finns gott om minnesvärda partier och sången känns sådär härligt Tysk med en "massa reverb och snabba svammel skrik i en källare"-känsla.

Nu kommer vi dock till det enda negativa.

Klåparen som haft hand om leadgitarren har antingen 1) spelat in allt med en ostämd gitarr, eller 2) satsat på originalitet och känsla och bortsett från de vanliga skalorna, eller alternativ 3) han är helt jävla tondöv och fick sedan sparken från bandet.

Men, efter många timmar utav lyssnande och medveten hjärntvätt har jag lärt mig acceptera hans leads och störs lyckligtvis inte längre av dem.

Har du absolut gehör bör du söka dina kickar någon annanstans, men störs du inte av lite skit i hörnen och vill ha intensivt och diskant Morbid Angel mangel så rekommenderas Fatal Power Of Death som daglig dos.

Autopsy - The Headless Ritual

Austopsy har gått från klarhet till klarhet sedan återföreningen några år tillbaka.
Först med minialbumet The Tomb Within, sedan fullängdaren Macabre Eternal och slutligen förra årets uddaspår-samling All Tomorrows Funerals som även bjöd på några nya låtar.

Dock irriterade jag mig på det riktigt dåliga virvel-ljudet på sistnämndas nya spår, klangen var helt åt helvete i mitt tycke.

Detta är dock åtgärdat på nya kanon albumet The Headless Ritual.
Överlag kan man säga att om du aldrig har gillat Autopsy lär du inte göra det nu heller, tillhör bandet dina favoriter så bör du dock älska denna skiva.

Skillnaden mot bandets gamla diskografi är att albumproduktionerna är betydligt "renare" ljudmässigt, samt att bandet bjuder på mer melodiösa inslag med mer klassiska metal-solon här och var.
Autopsy är dessutom ett sådant där udda band där alla fyra bandmedlemmar skriver material för gruppen, alla gör det dessutom riktigt bra.

Rekommenderas äckligt starkt!

Verminous - The Unholy Communion

Verminous första album Impious Sacrilege från 2003 är ett utav de bästa Svenska Death Metal album som släppts i detta land sedan kalendern slog över till 2000-tal.
Efter en paus i skivsläpp på 10år så är de då slutligen tillbaka med den efterlängtade uppföljaren vid namn The Unholy Communion.

Skivomslaget är liksom förra gången gjort av Timo Ketola, skivbolaget Xtreem det samma, produktionen är snarlik och låtarna är lika minnesvärda och in-your-face-aggressiva med trumkomp i gränslandet mellan grind och 2-takt på Ride-klockan som förra gången.

Detta skulle lika gärna kunna ha släppts direkt efter förra plattan för en mer naturlig fortsättning hade bandet inte kunna göra, och om jag inte är ute och cyklar så tror jag att det nämndes i någon intervju att mycket av materialet som kom att hamna på denna skiva var färdigställt strax efter första skivsläppet.

Det finns faktiskt inte ett enda dåligt spår på skivan och jag kan inte annat än rekommendera The Unholy Communion till alla som uppskattar band som Repugnant, Kaamos och Tribulation's första platta.

Beastiality - Ancient Bell Chimes

Denna nysläppta demo har ingenting med musikutveckling att göra.
Året kunde i Svenska Beastiality's fall lika gärna vara 1985, tiden då vildsint Thrash var lika med Black Metal.

De starkaste ledstjärnorna soundmässigt är i mitt tycke Bathory's två första skivor med lite stänk av Blasphemy.

Det är 1'a generationens Black Metal med Rock N Roll-riff och mellantempo grind.
Det är lo-fi, säkerligen en uppiffad replokalsinspelning där de mickat upp och sedan knappt mixat alls.
Allt  toppas med reverbet som är inställt på max då det kommer till sången.

Det är dessutom riktigt bra!
De tre låtarna är släppt på kassett i en limiterad upplaga om 100ex, väldigt mainstream med andra ord.

En andra upplaga skall dock vara påtänkt, skaffa ett ex och säg upp ditt posörkonto på Spotify.

Bölzer - Aura

Schweiz, från landet som främst är känt för Hellhammer och Celtic Frost kommer denna duo som fått rätt mycket uppmärksamhet i underjorden.

På denna MLP som följer upp förra årets debut demo presenterar dom musik som jag närmast skulle vilja beskriva som ett psykadeliskt Grave Miasma med chant-liknande teatralisk sång.

Tre minnesvärda spår som bjuder på ett för genren (Death/Black Metal) innovativt gitarrarbete.
Omslagskonsten är signerad Alexander L Brown vilket är lika med kvalitet.
Texterna ingår och MLP'n ger ett påkostat intryck.

Rekommenderas alla som vill höra en korsning mellan Grave Miasma och några nypor Mastodon med Tysk-klingande sång.

Buy or die...eller gör nått annat, diska tex.

Death Karma - A Life Not Worth Living

Förra året slog Tjeckiens Cult Of Fire till med en alldeles lysande debut som trollband med gripande ockult Black Metal som stundvis påminnde om landsmännen i Master's Hammer.

2 av medlemmarna i Cult Of Fire återfinns i Death Karma som närmast kan beskrivas som en skitigare och punkigare version av huvudbandet.
Tänk då en nedbajsad GG Allin snarare än Ramones.

På denna MLP bjuds vi på 4 stycken som du absolut bör spana in om du som jag uppskattar huvudbandet.
En annan skillnad är att låttitlarna står i vårt vanliga alfabete och inte är gömda i det såkallade magiska språket Theban.
Praktiskt för oss.

Desvärre följer inga texter med och omslaget verkar ha skurits lite för tight, framför allt i övre kanten.
Detta är dock petitesser då både albumkonsten i sig samt musiken borde locka för köp.

Rekommenderas!

Flagellant - Maledictum

Från landskapet i norr kommer Flagellant som håller fanan för Svensk Orthodox Necromorbus-ljudande Black Metal högt.

Andra albumet är släppt på välansedda W.T.C, sången och instrumenten är professionellt framförda och intrycket är att allt är väl genomtänkt.

Men vad är då problemet?

Jo, det är tråkigt.
Skivans främsta nemesis är dess speltid, 53min är alldeles för generöst för Flagellant's tolkning av Black Metal.

Materialet skulle hålla grymt för en speltid runt 35min, men i dagsläget bjuds vi på 20min utfyllnad.
Tänk dig att du ätit en riktigt god bit bakelse, sedan måste du äta en till bit som inte smakar lika bra.
Sen är du övermätt...och tjock, samt din flickvän dumpar dig och tar hunden med sig.

Det ska dock framhållas att det finns enhel del bra saker på skivan, när Flagellant är bra så är det... ja, riktigt bra.
Tyvärr finns det inte så många klockrena låtar som det finns grymma partier här och var.
Om bara skivan hade hållt rakt igenom så skulle den ha en självklar plats bland årets bästa släpp, men tyvärr.

Jag måste dock rekommendera det något otippade avslutningsspåret 13 Cauldrons Burn, som sticker ut med en lite annorlunda stil. De snabbsjungna verserna tillsammans med trummorna bygger upp ett riktigt shysst driv som tidigare saknats.
Mina närmaste associationer blir en 50år gammal Bob Dylan låt Subterranean Homesick Blus, Motörhead och Tom G Warrior häng på riffen.
Briljant!

Tips till nästs gång.
Kill your darlings och album nummer tre kommer bli fantastisk.
6 av 10 är det något låga betyget.

Procession - To Reap Heavens Apart

Efter att ha hört Vein's 7" Crux Calvaria härom året så var jag övertygad om att Procession's kommande fullängdare skulle bli mästerlig.
Detta pga att 3 av 4 medlemmar delas.

Då vi förra året även bjöds på 10" Death And Judgement så var det som gott som klart, Procession's kommande skulle bli 2013 års bästa album.

Nu när jag har hört To Reap Heavens Apart är jag istället fylld utav tomhet.
Tyvärr, det blir nog inte ens topp-10.

Allt börjar såpass bra med ett upptempo Heavy Metal intro, sedan kommer första "riktiga" låten Conjurer...

Problemet är att oavsett hur episkt bandet arrangerat låtarna, hur mycket än Felipe tar i med sången så lyfter det aldrig en endaste gång under hela skivan.

T.o.m spåret Death And Judgement känns tamare i sitt utförande än på förra årets 10", solot i nämnda låt är dock fortfarande äckligt bra och stämningsfullt spelat och därför hela skivans höjdpunkt.

Jag ville så gärna att den här skivan skulle vara grym, för jag tycker att Procession är ett coolt band.

Men nej, endast 6 av 10 i betyg.

Abysmal Grief - Feretri

Italienska Abysmal Grief gör sitt bästa för att framkalla kyrkogårdsstämning på sitt nya album.
Bandet ger mig samma associationer som Svenska The Coffinshakers ofta lyckas med.
Dock är det inte kall vampyr country utan funereal doom metal som förför lyssnaren.

Feretri har 6 långa spår som oftast går i ett lugnare tempo där orgeln är instrumentet som lyfter låtarna till skyarna,  eller taket i gravkapellet om man så vill.

Italienarna kan verkligen det här med att lägga in starka slingor på precis rätt ställen.
Produktionen i sig målar upp en bild av att de mickat upp i en krypta endast upplyst utav stearinljus mitt i natten.

Mörkt, rått och klaustrofobiskt, men väldigt stämningsfullt.

Sången går från ett mörkt mässande till skrik som inte skulle skämmas för sig i valfritt black metal band.
Bandet är dessutom precis lika bra live som på skiva.

8 av 10 nekromantiska frestelser är betyget.

Ghost - Infestissumam

Var ska jag börja? 

När det kommer till Ghost och deras succé finns det många fler infallsvinklar än det musikaliska.

Bandet har fått ta mycket skit från metal publiken som var så snabba med att omfamna dom,  väldigt obefogat och barnsligt enligt mig.

Vi accepterar tanken att det är Tobias Forge som är en av huvudmännen i bandet och beaktar följande.

Trots att han med sitt tidigare band Repugnant släppt den kanske viktigaste death metal plattan Epitome Of Darkness den här sidan av 90talet och även i intervjuer aldrig hymlat med att han velat ta nämnda band så långt som möjligt (turnéer och skivförsäljningen) så bemöts han och hans namnlösa gastar av smutskastning från sina såkallade metal fans.

- De har sålt sig, spela med Repugnant istället blaha blaha...

Mycket vill ha mer.

I en logisk värld skulle samma metal fans säga; faan vad kul, en utav oss har lyckats och blivit framgångsrik.
Äntligen någon som kommer från samma bakgrund som oss istället för någon massproducerad pop-produkt.

Men nej.
Nu tror jag iofs Ghost skrattar hela vägen från Billboard-listan och tycker att det är faan så skönt att slippa spela för dessa trångsynta metalskallar.

Nog med rants och vidare till själva musiken som bjuds upp till dans på fullängdare nummer två.

Redan från start så märker man att ljudbilden putsats och finslipats sen sist, den är ren och arrangemangen större och pampigare.
Att albumet är inspelat i Amerika känns logiskt.

Ghost skulle idag inte klassas som ett metal band då det knappt finns några gitarr riff (som tidigare lät 70tal) som drar åt det hållet alls.
Istället skulle jag placera det musikaliska i slutet av 60talet.
Tiden då de sockersöta "jagvillhålladinhand"-banden började experimentera med droger och lät det påverka musiken.

Bäst i min åsikt på skivan är singeln Year Zero med sin stora direkta refräng samt Ghuleh/Zombie Queen som efter några toners pianoslinga al'a Kleerup/ Tityo - Longing For Lullabies går in i ett drömskt parti som påminner om gammal Svensk filmmusik.

Ghost fortsätter sin onda vana att låna friskt ur musikhistorien, precis som på Opus Eponymous.

Detta stycke bryts sedan av och blir gitarr musik som kan liknas med då The Shadows kompade Cliff Richard för 50år sedan.
En mer modern referens vore The Ghastly Ones, gitarrakter som The Shadows möter horror tematik alltså.
Surfmusik, punkt.

T.o.m det udda singelvalet cirkusvalsen Secular Haze funkar bra i sin rätta omgivning.

Överlag tycker jag dock inte låtskrivandet håller samma höga nivå som på första verket.
Men skivan är fortfarande bra och i spår som Ghuleh/Zombie Queen, Year Zero, Idolatrine och skivans titelspår/ intro äckligt bra.

Omslaget är även denna gång inspirerad av en filmposter, Amadeus om jag inte är ute och cyklar.
Konsten i den generösa bookleten kan sammanfattas som briljant, det är samma Polske illustratör med ostavbart namn som gjorde Watain's Lawless Darkness omslag.

Infestissumam är dock inte ett underverk men nog bra sällskap i vilket fall som helst.
7 av 10 lyxiga dildokit signerade Papa är betyget.

Dessutom ser jag bandet mycket hellre i en stor rymlig lokal som Annexet än i ett svettigt proppfullt Kubben eller Strand.

Avantasia - The Mystery Of Time

Efter att Helloween totalt sket ner sig med sin senaste skiva så är det åter upp till Tobias Sammet och hans Avantasia att återupprätta äran för Tysk melodisk metal.

The Mystery Of Time tar vid där 2010's Angel Of Babylon och Wicked Symphony slutade rent musikaliskt.
Texttemat är dock nytt och en ny era inleds.
Även då det kommer till gäster så har flera gamla favoriter fått ge plats åt nya ansikten, frukta dock inte Kiske är fortfarande med.

Avantasia slutade vara ett renodlat Power Metal band redan 2002 då formtoppen med Metal Opera 2 var färdig ställd.

Russell Gillbrook spelar tillvardags trummor med Uriah Heep och bidrar med ett något rakare rock n roll sväng till skivan än föregångare som Alex (Rhapsody) som är väldigt tekniskt begåvad och något tråkiga och fantasilösa Eric Singer (Kiss).

Överlag har skivan en mer dynamisk produktion och är inte lika digitalt kall som de andra skivorna i diskografin.

Liksom på de senaste släppen så är det snäll metal med starka melodier och episka inslag som bjuder upp.
Tobias har dock fortfarande den goda vanan att inkludera någon upptempo Power Metal låt på varje skiva.

Sällan är Power Metal lika bra som då Michael Kiske (Unisonix, ex-Helloween) får lufta stämbanden i en refräng skriven av någon med talang. 

Här heter plattans bästa och mest direkta spår Where Clook Hands Freeze.

Skivan är överlag riktigt bra och väldigt genomarbetad,  bara en sådan sak som att en riktig orkester medverkar ger skivan och bandet ny dynamik.

Dock skulle jag inte säga att låtskrivandet är lika bra som på Wicked... och Angel... som bjöd på fler höjder.
Nog finns det starka ögonblick men de är inte lika starka och infaller inte lika ofta som förut.

Men, i vilket fall som helst är detta ett garanterat inköp om du uppskattar melodisk metal. 

Vi fortsätter på den inslagna banan och sätter siffran 7 av 10.

Tormented - Death Awaits

Efter den lysande debuten Rotten Death 2009 kom förra året den mycket bra mcd'n Graveyard Lust.
Nu är dock tiden inne för fullängdare nummer två med Death Awaits.

Tormented har sin formel då det gäller låtskrivande,  arrangemang och produktion.
Det är minimal skillnad mellan de olika släppen, det är nya låtar som vi bjuds på helt enkelt.
Annars har tiden stått stilla och året är fortfarande 1991.

Det är rakt på sak skitig punk'ifierad hm2-döds med fokus på minnesvärda refränger. 

Visst är det bra även denna gång, men låtarna är tyvärr inte lika starka som förut.

Men då ska ni ha det klart för er att Rotten Death ligger väldigt högt bland mina sentida favoritskivor.

Ska vi försöka dra till med någon form utav siffra för att förklara för er som har svårt med det där som kallas text, så blir det 7 av 10 för Death Awaits.

Tribulaton - The Formulas Of Death

Detta är inte samma band som 2009 drog till med käftsmällen The Horror.
Borta är "straight to the point"-låtskrivandet och Verminous drivet. En trummis vid namn Jakob har ersatts av en annan trummis som även han mycket praktiskt heter Jakob och in har 70talet och dess progressiva ådra gjort entré.
Även det estetiska i omslagskonst har utvecklats.

Skivan i sig innehåller på sina generöst tilltagna 75min många instrumentala partier som åtminstone jag tycker påminner endel om The Doors stämningfulla jam.
Överlag så är skivan mer rock n roll än metal, mer analog och varm än digital och kall.

Om sångarens röst på föregångaren hade drag av Jon (Dissection) så påminner den ibland denna gång mer om Erik (Watain), förändringar/ utveckling på de flesta punkter alltså.

Vill du ha det där direkta öset som The Horror bjöd på så föreslår jag att du väntar till maj då redan nämnda Verminous efter ca 10år gör comeback, i vad som enligt samples hintar om gammal hederlig stil.

Men har du ett öppet sinne, uppskattar musik även utanför metals ofta alltför snäva ramar samt tycker att stagnation är detsamma som död, så rekommenderar jag verkligen denna skiva då den garanterat kommer inneha en stark plats på listan över årets bästa släpp.