He Couldn't Handle The Action

Ang. en stuntmans död vid en explotion på inspelningen av Sylvester Stallones Expandables 2.
Detta väcker självklart frågor.

Är filmen så oerhört macho och action fylld att t.om stuntmännen inte pallar trycket?
Måste människor dö för att explotionerna skall vara det mest överdrivna som fångats på film?
Tullas det med säkerheten bara för att riktig action inte kan fejkas?

Då kommer Expandables 2 självklart vara fantastisk.

Läderlappen och Kattkvinnan

Arkham Asylum var ett jävligt bra spel, men det känns som att nya Arkham City efter några timmars spelande är mer utav allt som gjorde det första spelet så bra.

Stark rekommendation om du diggar Batman som figur samt spel som Castlevania, Saboteur och Alice Madness Returns.

It's Funny Cause It's True

Tycker faktiskt att det låter lite bättre med Abe Simpson på "prat" än Lou Reed, LULU blev lite mindre avskyvärd.

Hitler, Mussolini & Metallica

Vad har dessa tre gemensamt?

Jo, om dessa hade avslutat sina karriärer betydligt tidigare så hade deras världsarv sett väldigt annorlunda ut.
De hann alla tre göra mycket gott (som bibeln den gamla sagoboken sa) innan någonting brände totalt i huvudet och allt skulle förstöras.
Hitler & Mussolini skulle döda allt och alla samt erövra världen.
Metallica skulle med varje släpp bli om möjligt ännu sämre och vilja mista alla sina gamla fans.

Frågan är hur mycket Metallica-fans kan ta?
St.Anger har i 8 år varit ett skämt och setts som den största skivbesvikelsen någonsin, däremellan kom Death Magnetic som var ett pinsamt amatörmässigt försök på thrash i kass produktion.

Men nu tror jag att fanskapet gått för långt.
T.o.m de gamla skivorna i samlingen börjar bli smutsiga av vad dagens band har för sig, olustkänslorna kryper sig närmare, som ett Dorian Grey porträtt börjar Kill Em All sakta förmultna.

Hur kan allt omdöme bara försvinna?
Är det alkoholen, scientologin, rymdgubbarna, den danska pratkvarnen eller gröna bebisar som skall skyllas på?

Det som gör att Metallica passar extra bra in med just de 2 nämnda herrarna i rubriken är att de säkerligen inte tycker att de gjort något fel utan att de just gjort något gott och viktigt.

George Harrison: Living In The Material World

Tydligen så hajpas denna dokumentär om ex-Beatlen George Harrison gjord av Martin Scorsese just nu.
Denna drygt 4 timmar långa film, uppdelad i 2 delar är välproducerad, har bra bild och ljud, ett stabilt berättande och en alltförlång speltid.

Tydligen tycker pöbeln att allt som handlar om döda människor är jättebra.
Men det filmen däremot inte är är jättebra, den är på sin höjd ett helt okej tidsfördriv.
Något man tittar på då man sitter ensam i soffan smålullig på whiskey, inget annat.

Vill du ha reda på lite mer om vem den där andra gitarristen i Beatles som diggade Hare Krishna var så kan du se dokumentären men förvänta dig inget underverk.

Thrash Til Death

Sverige verkligen skiter ur sig bra ny metal i den gamla skolan nuförtiden.
Senast i raden är Antichrist som manglar stenhård thrashmetal utan att vara mesiga.
Tänk er en blandning mellan Metallica's "Kill Em All", Exodus "Bonded By Blood" och släng på lite Iron Maiden runt "Killers" och krydda med tidiga Mercyful Fate influenser samt ett jävlaranamma al'a Nifelheim och några cool Destruction riff.

Forbidden World heter albumet, Highroller har vinylen, du behöver den.

Whorehouse Tales

Agony & nightmare..

Putrified bjuder på en specialinspelad download EP i väntan på att skiva nummer 2 skall släppas i januari på Hellthrasher Productions.
Två gamla 80tals klassiker i fuldödsversioner, lagom till Halloween och allt, mycket passande.

Tankar hem gör ni smidigt och snabbt på (14,9MB):
 http://www.mediafire.com/?du2iifkej4uo2sk

Tjuvlyssnar gör ni här under:

Devils Whorehouse (Misfits):


Morbid Tales (Celtic Frost):


Då ni väl märkt att ni behöver mer Putrified beställer ni första skivan Spawn Of The Dead från tidigare i år genom att maila: zombieguts84@gmail.com

Stopmotion Madness

Klicka på helskärm och kika på en kort men underhållande Super Mario-bana i verkligheten.
Det finns även en etta så kika på den också.

All Time Low Pt.2.2

Om jag skall ta mig an recensionsgreppet på ett annat sätt angående "The Lou Reed Metallica Album" så tror jag att skivan kan få betydligt fler hårdrockare att allvarligt överlägga självmord än något tidigare Shining album gjort.

All Time Low Pt.2

Om du trodde att Morbid Angels technoplatta var årets bottennapp (där även Norska urusla och hypade Devil hör hemma) så vänta tills ni hör "The Lou Reed Metallica Album" ojojojojoj... that shit is fucked up.

Vad hände med människorna som skapade Kill Em All, Ride The Lightning och Master Of Puppets?
Försvann precis all musikalitet iom att plånboken växte?

Detta är så pinsamt dåligt på så många olika plan.
Om det inte vore för att dessa gubbar är dom de är så skulle ingen någonsin bry sig om detta, men nu...

Det här är inte okej ens om det vore ett par förvirrade 15åringar som skapat det i en lada ute i skogen.
Lars spelar dessutom sämre än någonsin, hur är det ens möjligt?!?
Jag trodde länge att St. Anger skulle vara Metallicas klart sämsta släpp, men den skivan framstår som ett jävla musikaliskt mästerverk i jämförelse med det här.

Lulu är dessutom ett DUBBELALBUM!
Tydligen tyckte de att musiken (eller var det den fantastiska storyn, kanske) var så satans bra att den självklart skulle ha två skivor för en räckte naturligtvis inte för denna dubbelmacka avföring.
2x 40-50 minuter där Lou Reed pratar över vad som kan vara de sämsta riffen någonsin, en parodi på allt gamla Metallica skapade.

Bara för att musiken är "originell" och lite "crazy" så blir det inte bra, sometimes a turd is just a turd.

Nej vi tar ett Metallica samarbete som tillskillnad från detta är otroligt enormt bra, på riktigt:

How Did You Fuck That Up: The Walking Dead

En av dem tv-serier med mest potential är The Walking Dead, tyvärr har den våldtagits av mongolida manusförfattare.
Lite mer detaljerat om deras fuck up hittar ni här.

Dagens Förakt: Nostalgipalatset (Sthlm)

Nostalgipalatset har en skivbutik, i den finns det ett brett utbud vinyler, eller snarare en dröm för varje älskare av heavy/thrash/death/black-metal.

Anledningen till att det just förblir en dröm och inte en hel drös inköp är dem helt världsfrånvända priserna.
Prissättarna verkar tycka att minst 90% av alla skivor dem har i butikens metalsektion är "limiterade, första upplagan, slutsålda, feltryck, mint-skick osv osv..."

250-300 kr för en 1-30 år gammal begagnad platta är i min mening inte okej.
Att vissa skivor har ett samlarvärde fattar väl jag också, men varje jävla skiva har det inte, speciellt inte om de tryckts och nytryckts om och om igen.

Har du oändligt mycket kontanter att göra av med så gå dit för deras utbud är guld, men har du en mer normal inkomst så håll dig långt borta för du kommer endast att bli förbannad.

Death Metal No Longer Reigns

Efter sisådär 23 år har nu Dismember lagt ner, i förtid alltså, eller nej kanske inte.
Tråkigt, men efter att ha levererat så mycket bra musik så är det helt okej att vilja göra andra saker än att mangla dödsmetall dygnet runt.

Just andra saker gör nu forna Dismember medlemmarna Fred, David och Tobias tillsammans med Tyrant från Nifelheim i nya bandet Dagger som kör mer klassisk 70tals heavy metal med blues influenser.
2 spår inspelade live i Gutterview Recordings kan höras på deras faaaaaacebook, sångare saknar de dock fortfarande men det musikaliska låter riktigt trevligt.

Din Barndom I Ett Parallelt Universum?

Hur hade Turtles sett ut om någon annan hade varit creative director?

All Guns Blazing

Som en liten följetång till föregående bild, även kallat nostalgi.
För sisådär 20år sedan hade Judas Priest släppt ett nytt album vid namn Painkiller som idag räknas som en självklar metal-klassiker.
Samma år spelade de på Rock In Rio.
Bandet och Rob Halford är i högform och du kan kika på konserten här under.



Klicka på helskärms läget och förundras över en tid då Rob Halford inte bara stod och stirrade i golvet samt satte alla höga toner, Glenn Tiptons briljanta gitarrsolon och den allmänna känslan av metal.

Hellbent For Leather

Dagens Undvik!

Jag vill varna för Devil's nyligen släppta skiva Time To Repent.

Den marknadsförs som ockult stoner/doom-metal och omslaget är klockrent, det skivbolaget dock glömt att meddela är att det musiken framförs på en längrenivå än fritidsgård.
Framförallt är det sången som är riktigt riktigt risig (liknar något som någon tondöv tonåring utan taktkänsla i målbrottet skulle utföra), även "moving along, singing your song blabla laughing at everything bringing me down blabla"-stroferna i första låten "Break This Curse" är något som 10årigar fnissar åt.

Om "supergruppen" Them Crooked Vultures med medlemmar från Queens Of The Stoneage/Led Zeppelin/Nirvana/Foo Fighters skulle bytas ut till efterblivna tonåringar skulle det låta såhär.
Vill du ha ny bra ockult rock/metal så rekommenderas istället Year Of The Goat, The Devil's Blood och framförallt Ghost och In Solitude.

Devil är oförskämt dåliga, usch!

Where´s The Deathstar?

Att Låtsas Bry Sig

Sluta sörj någon ni inte känner, ni är bara ledsna för att mannen inte kan producera mer saker för ert konsumtionssamhälle.

Som Nifelheim, fuck off!

Humor? Nej Det Vill Vi Inte Ha!

Det skall undersökas ang. om Lars Von Triers uttalanden om Hitler tidigare i år var ett brott.
Snart får väl ingen människa skämta om någonting, han var rätt tydlig i att han skämtade vid tillfället.
Det kanske var omsmakligt men det är ändå Von Trier vi snackar om, men nog faan är det väl inget brott.
Människor skall vara så jävla politiskt korrekta hela tiden.

300 Sidor På 3 Dagar: Blod Eld Död

Hur känns det som författare att lägga ner år på att göra researh, intervjuer och sammanställa allt i en bok för att en nisse sedan skall konsumera verket snabbt och genast söka sig vidare till nästa underhållningskälla?

Det kan låta negativt men borde uppfattas som positivt då man oftast sträckläser böcker som är bra, och det är just Blod Eld Död.
Boken och författarna har fått endel uppmärksamhet i media inför släppet vilket är kul då de gjort en seriös men trevligt skriven bok om i flera fall seriös extrem metal.
Band som Bathory, Dissection, Watain, Nifelheim, Shining och Entombed lämnas stort utrymme.
Andra som skymtar förbi är Marduk och Abruptum.

Det är drivet skrivet och lättläst, ingen senastionsjournalistik alá Aftonbladet sålångt ögat når, men mycket tidigare okänd information når ögonen ändå.
Utrymme ges åt att förstå artisternas val, image, inställning och i flera fall turnérande vardag.
Några nya infallsvinklar ges även i boken, den om kvinnor och acceptans inom extremmetal är en av dem.
Men framför allt delen om Dissection om och med Jon fascinerar, speciellt intervjun efter Midsummer Massacre/avskedsspelningen.

Igenkänningsfaktorn är ofta hög om man varit på spelningar både framför, bakom och på scenen.
Speciellt då jag varit på några av konserterna som nämns i boken.

Mina egna minnen av Watain på The Rock i Linköping 2006 sträcker sig främst till extrem fylla då bandet inte gick på förens efter midnatt och att vi anlände flera timmar innan, att Switchblade var extremt tråkiga att se live men bättre att höra, att blodkanonerna gick av och att närmsta person framför smidigt fick agera handduk, att golvet blev jävligt halt efter ett tag, att de spelade Storm Of The Antichrist från då ännu ej släppta Sworn To The Dark och att Pelle totalt fuckade upp gitarrintrot till I Am The Earth, den starka närvaron av skinnbulor och andra SD-röstande personer samt att att Massgrav-trummisen/skribenten Mattias Indy var jävligt kort han med.

En annan igenlänningsfaktor är den att Harry från Die Hard blir påfrestenade/underhållande då han är full (se Watain-kapitlet, eller valfri oldschool thrash/deathmetalspelning).

Denna välskrivna bok rekommenderas starkt att läsa tillsammans med Daniel Ekeroth's Swedish Death Metal från 2007, då får du en bra helhetsbild över Svensk smutsig death och black och dess klimat.

PS: 185kr från Adlibris.

Vill Du Inte Ha Stryk Av Väktare?

Don't Break The Law Asshole!

Close-Up: Det Sjunkande Skeppet

Att Close Up Magazine bara blivit sämre och sämre är det väl ingen vettig människa som missat.
Nog för att min smak inte är kompatibel med många andras och att just mina favoritband sällan dyker upp är inte något som jag hänger upp mig för mycket på.
Vi tycker alla olika om olika saker.

Men, det är just deras slentrian, CU har blivit äckligt förutsäga.
Samma band år ut och in, nummer efter nummer, visst finns det ljusglimtar men de är ofta uppdelade på 3 korta bandintervjuer på en sida.
De stora artiklarna skall alltid gå till samma band, hur mycket kan de ha att berätta varje jävla år?

I det aktuella numret har vi Machine Head, Turbonegro, The Haunted och Iced Earth för att nämna några av de mossiga akterna som ständigt återvänder.
I den lilla rutan med info ang nästa nummer kan vi med spänning läsa att det kommer innehålla Korn (IGEN!) och Megadeth (ALLVARLIGT?!?).

Det är ungefär samma jävlar som täckt varje nummer sedan 2003, med några få undantag.
För ibland glimmar det till, men slentrianen återvänder snabbt oftast i efterföljande nummer.

Om man dessutom kikar på de små listorna som skribenterna lyssnar på för tillfället så visar dem ofta en stor rikedom av band som inte annars figurerar i tidningen förutom i en liten recension.

Tyvärr finns det ännu inget fullgott substitut för Close-Up.
Sweden Rock Magazine har ännu inte kommit dit till att varje nummer är köpvärt, idagsläget nöjer jag mig med ca 3 nummer per år då innehållet lockar.
Utländska tidningar som Zero Tolernace Magazine är lite för navelskådande i sin underground miljö där skall vara glad om man känner till 30% av banden.
Decibel Magazine har jag fortfarande inte hittat någonstans i detta land.

Fuck Em

En rolig sak är utrymmet som upplåts åt idioter i media.
Flera snyfthistorier ses varje vecka om stackars Svenskar som smugglat knark, haft metamfetaminlabb och liknande tvivelaktiga aktiviteter utomlands och då slutligen hamnat i fängelse där straffet mycket väl kan innebära döden.

Vill du inte hamna i fängelse?
Dont Break The Law Asshole!

Ripley

En 11 minuter lång gameplayvideo från kommande spelet Aliens: Colonial Marines har dykt upp.
Spelet är en godkänd uppföljare till dem klassiska filmerna och det ser riktigt bra ut.