onsdag 28 maj 2014

Dead Congregation - Promulgation Of The Fall

Jag har egentligen aldrig gillat de allmänt i underjorden hyllade Grekerna i Dead Congregation, men på olika sätt har våra vägar korsats fler än en gång och musik med bandet har letat sig in i min skivsamling, även om så ej varit mitt syfte.

Deras MCD från 2005 fick jag gratis med en beställning från sångaren/gitarristens distro (Nuclear Winter Records, numera lagt på is) och split-CDn med Hatespawn köptes enbart för det Tyska bandets medverkan.

Ni som läser mina redogörelser här vet att jag inte är ett fan av djupa growl, jag finner dom oftast odynamiska och monotona samt stör mig på bristen av aggression.
En tydlig dealbreaker för att prata Amerikanskt sitcom språk.

Med det sagt så har Dead Congregation blivit bättre på alla sätt och vis iom fullängdsalbum nummer två.
Jag kan faktiskt slutligen säga att jag gillar bandet.

Låtskrivande, produktion och framförande är på topp.

Omslaget väcker associeringar med fallna änglar, vampyrer (Nosferatu ej Twilight), bortdragande från gud samt förruttnelse.
Ett typiskt fulsnyggt omslag, den diarréfärgade layouten på digipak-utgåvan förstärker känslan.

Det mesta stämmer på Promulgation Of The Fall, nog hade jag eftersökt mer bett i sången men den stör mig åtminstone inte (mycket).

Endel riff och framförallt produktionen påminner om Kaamos album Lucifer Rising (minus S.t Anger-varningen på virveln).
Inget konstigt i det då släktskap mellan banden finns och Kaamos är ett av de bästa band som verkat inom Death Metal.

Det är alltså en okomprimerad ljudbild som låter allt annat än samtid.
Det låter analogt och organiskt som bevarar ett mörker i musiken och en behaglig dos skit.

Grekerna skriver dock inte hitlåtar på samma sätt som Svenska band (läs: Vampire, Repugnant, Maim osv) ofta tenderar att göra (tydliga strukturer vers, brygga, ref, stick).
Dead Congregation låter istället sina stycken flyta samman och bilda en stark enhet.

De 8 spåren formar därför snarare en helhet på 40 minuter än att vara en samling individuella spår.
Det funkar utmärkt för bandets sätt att skriva och framföra sin musik.

Ibland glädjer det mig att jag tar chanser och köper nya album med band som tidigare i min åsikt haft potential men inte levererat.
I år finner vi förutom släpp med Behemoth och Lvcifyre nu även Dead Congregation på den listan.

Rekommenderas om du uppskattar Incantation, Immolation, Lvcifyre och Kaamos.

Bra skit!

måndag 19 maj 2014

Autopsy - Tourniquets, Hacksaws & Graves

Autopsy står nog för den mest stabila comebacken från en gammal favorit.

Allt (virvelljudet på de nya spåren från samlingen All Tomorrow's Funerals borträknat) de presterat är bra.

Förra årets album, fullängdare nummer två sedan återföreningen, The Headless Ritual får nu sin naturliga fortsättning med Tourniquets, Hacksaws & Graves.

Produktionen är utsökt, bandet hungrigt och låtarna riktigt bra.
Överlag tycker jag nog att denna platta är strået vassare än föregångaren.

Gillar du inte bandet sen förut så kommer du inte göra det nu heller.
Men faktum kvarstår att Autopsy är världens bästa Death Metal band, fortfarande.

måndag 12 maj 2014

Sargeist - Feeding The Crawling Shadows

Uppföljaren till några år gamla Let The Devil In är en smutsigare och något otillgängligare historia levererad av Finländarna i Sargeist.

Skillnaden ligger nog dock främst i produktionen och inte i låtskrivandet.
Där föregående album hade en relativt klar och kraftfull produktion där de stundvis starka melodierna fick mycket utrymme så är de här mer gömda i en necrofierad produktion.

Men om man lyssnar nogrannt så finns höjdpunkterna där, även om albumet inte är lika direkt och lättillgängligt.

Musikaliskt påminner riffandet om systerbandet Behexen samt Infuneral.
Ett riff-sätt där komp och melodi vävs samman och spelas samtidigt av en gitarr.

Albumet är ganska långt och jag tycker att det går lite på tomgång mot slutet, 10 spår på 48 minuter.

En bra skiva, men inte mer.