Unisonic - Light Of Dawn

Efter att ha samarbetat med Tobias Sammet's Avantasia både i studio och live så kom Kai Hansen och Michael Kiske fram till att de måste spela tillsammans på en mer permanent basis.

Något de inte gjort sedan Kai Hansen hoppade av Helloween efter de genreskapande verken Keeper Of The Seven Keys pt. 1 & 2 (1987 & 1988).

2012 släpptes således det första albumet med Unisonic som bjöd på snäll Metal med nedtonade Power Metal referenser.

Flera recensenter har påpekat att det nya albumet är betydligt bättre än det första som de iaf i efterhand kallat en besvikelse.
Vilket är skitsnack i mitt tycke då första skivan är bra och den andra likaså.

Jag tror att de hänger upp sig på att första skivan var relativt lugn och laidback där fullängdare nummer två's referenser till Power Metal är lite tydligare.
Light Of Dawn har fler upptempo partier och är generellt "lite hårdare" än föregångaren.

Det roliga är dock att det är basisten Denis Ward som är den huvudsakliga låtskrivaren i bandet, inte de två affish-namnen.

En uppgift han sköter mycket väl.

Ta exempelvis singelspåret For The Kingdom, som är en perfekt (Power) Metal låt med grymma melodier och jävligt snygg knorr på slutet.

Med tanke på att musikerna hade sin kreativa peak för 20-25år sedan så är Unisonic's båda skivor ruskigt bra.

Tips: Unisonic - S/t

Att Kiske och Kai Hansen skulle återförenas i ett band hoppades väl de flesta då de uppträdde tillsammans på Avantasia's världsturné för 1,5år sedan.
Nu har det hänt iom Unisonic.

Musiken är inte direkt Power Metal utan snarare vanlig Metal, det är inte mycket dubblakaggar men melodierna och de höga tonerna i rerängerna är där.
Skivan är bättre än jag väntat mig och det finns inte ett enda spår som är direkt dåligt.
Nog finns det lite stunder där det känns som bandet lånat friskt från tidigare låtar (både egna och andras), men det irriterar inte direkt så det är förlåtet.

Dessutom blir det mesta inom vanlig Metal bättre om Kiske får sjunga.
Är du ett fan av Helloween, Avantasia, Gamma Ray och inte har något emot ett lugnare tempo skall du absolut spana in Unisonic.

Twilight Of The Gods

Den lilla undangömda power metal-nörden i mig blir mycket glad över samarbetet mellan Kai Hansen (ex-Helloween, Gamma Ray) och Michael Kiske (ex-Helloween).
Unisonic heter bandet och första låten har dykt upp och du kan lyssna här under.

Det är väl knappast det bästa de gjort då de tidigare med framförallt Helloween skapat mästerverk inom genren, men det är fullgott bra.
Allting blir lite bättre med Kiske på sång som en viss Vargön bo en gång så.



Avantasia konserten i Sthlm förra året där de båda medverkade var förövrigt fantastisk.

Kings Will Be Kings

Varför gör vissa band det så svårt att gilla dem?
Ta Helloween som ett exempel, efter att ha släppt två genredefinerande skivor med Keeper I och II så döper de en skiva till Pink Bubbles Go Ape och sätter en ful konstfotobild på framsidan.
Skivan därefter, Chamelion leker 80tals New Age på omslaget och lallar loss rent musikaliskt.
Lyckligtvis skärpte de sig därefter iom 1994 års Master Of The Rings.

Men 2003 var det dags för ett snesteg igen iom skivan med det Alice i underlandetklingande namnet Rabbit Don't Come Easy.
Musiken var det inte något större fel på, men skivtiteln och omslaget, dessa Tyskar och deras infallshumor.
Det är samtidigt självklart att artisterna skall få göra vad de vill, men ibland kan man önska att deras vilja skall begränsan líte.

Såsom Metallica som fullkomligt pissat på sitt bandnamn i studioabums syfte på sina senaste skivor.
Metalfansen är så glada över bandets tafatta försök till metal att de kan förlåta sådan audioavföring som St. Anger och Death Magnetic.
Hur kan ett band som gjort mästerverk inom genren helt glömma bort hur man skriver bra eller ens logiska låtar?

Iron Maiden är ett annat exempel då de släppte skivan Dance Of Death med ett utkast till omslag som omslag, det var inte ens färdigt vilket är sjukt tydligt då man tittar på det för det ser förjävligt ut.
Konstnären avsa sig tom credit för skiten.
Musiken i sig är det inget fel, några riktigt starka låtar gömmer sig på skivan om man nu lyckas ta sig förbi omslaget.

Då kan någon tycka att det är musiken som gäller inte omslaget som paketerar den, vilket är rätt till viss del men då helhetsintrycket skapas av fler sinnen än hörseln så bör man inte skita i en sådan sak.
Själv dissar jag otroligt många album pga att deras estetik inte tilltalar mig, sedan "förlåter" jag band jag annars lyssnar på då de skiter ner sig i konstnärsdjungeln.