Necros Christos - One In D Two In D Three In D

...eller den något längre och mer korrekta titeln "One in Darkness Two in Damnation Three in Death 2002-2007".

Detta är en samling på 2CD eller 3LP av de Tyska Metal Of Death musikanterna Necros Christos material från tiden innan de fullängdsdebuterade.

Detta släpp dök upp lagom till deras nyss avklarade turné med Sepulchral Voice Records kollegorna Grave Miasma som bl.a. tog dom till Stockholm.

Här finner vi iaf alla Necros Christos demos plus EP's, covers och replokalsinspelningar.
Generöst med material för dom av oss som väntar på bandets tredje och (på för hand rapporterade) sista fullängdare.

Detta är egentligen överkurs och ett släpp för de redan frälsta.
Bandets två fullängdare är det bästa som de producerat och har du inte dom sedan förut så är det där du bör börja.

Min rekommendation som inkörsport är senaste Doom Of The Occult, ett glas vin, ett nedsläckt rum, stearinljus och gott om tid.
Det tog mig många försök innan jag verkligen föll för bandet, men det hände.

Tillhör du skaran som sedan länge dagdrömmer om nekromantiska nunnor och arabiska tongångar så är detta självklart ett givet köp.
Dessutom innehåller CD versionen två innehållsrika booklets med liner notes och annan diskofil fakta.

Framförallt så slås jag av hur Necros Christos hade sitt sound redan på första demon (även om trummorna är programmerade på det släppet) och hur jämnbra och habilt precis allt deras material är.

Det finns egentligen inget som är dåligt.
Imponerande.

Death Of Christos.

Inferno - Omniabsence Filled By His Greatness

Tjeckiens Inferno har harvat Black Metal sedan mitten av 90-talet.
Stil och medlemmar har skiftat genom åren.

Detta är dock mitt första seriösa möte med Inferno's tonkonst.
Till att börja med så är skivan inspelad i Necromorbus av Tore så du vet vad du kan förvänta dig av produktionen.

Likt många sentida Necromorbus inspelningar så låter det äckligt välproducerat och professionellt.

Till sound och låtskrivande skulle jag jämföra och rekommendera Inferno till dom som gillar Nightbringer, Acherontas och sentida Acrimonious.
Om jag inte är helt fel ute så har bolaget Agonia släppt skivor med alla.

Inferno skriver inte "hitlåtar", utan välspelade ljudlandskap som är som en resa.
En resa där själva resan är målet.

Ja, det kanske låter som en abstrakt och något flummig beskrivning, men är det inte absurt att försöka beskriva musik med ord från första början?

Leadgitarrerna liknar dessutom snarare delfiner som ropar på varann under vatten snarare än vanliga BM-leads.

Ni som hört mellanspelen som knyter ihop låtarna på Charon's album Sulphur Seraph vet ungefär vad jag pratar om.

Omniabsence Filled By His Greatness är ett sådant album som egentligen skulle behöva ett år på sig innan ett rättvist betyg tilldelas.

Vad som i dagsläget är helt säkert är iaf att omslagskonsten är briljant.
Omslag, skiva och booklet.
Teitan Arts (David Glomba) som stått för allt är en enorm talang för sin ringa ålder.

Närmast kan hans stil liknas med Z... (polskt krångligt namn) Bielak (Watain, Ghost, Vader, Absu mfl) och Timo Ketola (DsO, Kaamos, Watain, Ofermod mfl).

Tidigare i år har Teitan Arts stått för Death Karma's MLP illustration och nu närmast i november för konstverket till relaterade Cult Of Fire's andra album.

Men var Inferno's skiva bra eller ej?

Kanske.

Carpe Noctem - In Terra Profugus

Tycker du att Deathspell Omega spårat ut i Dillenger Escape Plan matematik post hardcore metal?

Tycker du att de var som bäst runt stilbildande SMRC och atmosfäriska Kenose?
Anser du även att Svartidaudi är ett av få band som verkligen förvaltat DsO's arv på rätt sätt?

Önskar du att det fannss ett till band som levererade suggestiv och abstrakt Black Metal med samma känsla?

Carpe Noctem - In Terra Profugus finns här för dig.
Island, 5 spår på 50 minuter.

Det är stort, becksvart och kallt men ändå omfamnade varmt.

Satyricon - Satyricon

Enligt Satyr är detta bandets viktigaste skiva, ett existensberättigande i albumformat.

Som vanligt då det kommer till band som utvecklats från en stark Black Metal bakgrund så kommer de för varje skiva utstå spott och spä från sin forna (trångsynta) fanskara.
Detta samtidigt som deras nya publik ständigt växer, iaf hos band som Satyricon och Watain.

Jag är av åsikten att band ska följa sin uppriktiga instinkt och totalt skita i folks efterblivna kommentarer.

Dvs, så länge det inte går och blir Lulu (Metallica & Lou Reed's olyssningsbara fiasko) av det hela.

Detta självbetitlade verk har mer gemensamt med Volcano och Now, Diabolical än kalla, kraftfulla och ganska sterilt producerade The Age Of Nero.

Allt är denna gång klätt i en varm analog produktion.
Låtskrivandet känns igen från redan nämnda album även om det denna gång känns mer återhållsamt.

Det är mer "en varm höstdag i skogen" än "kallt och jävligt på fjället" över skivan.
Vilket även återspeglas i omslaget.

Små hintar till de tidiga skivorna och framförallt utmärkta Nemesis Divina gör sig påminda då och då, med lite folkmusikslingor och subtila keyboards/ orglar som stärker upp ljudbilden.

Trojkan Nocturnal Flare, Phoenix och Walker Upon The Wind som vi finner i mitten av albumet är i mitt tycke skivans höjdpunkt.
Phoenix är i mångt och mycket en "vanlig" 00-tal Satyricon låt förutom att det är just sångmelodin som är låtens fokus.

Phoenix är därför även skivans höjdpunkt, refrängmelodin sitter direkt.

Om samme inhyrde sångare hade luftat sin strupe i Watain's They Rode On hade säkerligen den låten fått det lyft den behövde för att bli riktigt stark.

Det är inte det att sångaren sjunger hårt och med kraft utan att han har en närvaro och feeling i sin prestation.

Satyricon's album 2013 är ett bra och gediget hantverk som borde tilltala alla som uppskattat bandet det senaste millenniet.

Ni som väntar er en återgång till det tidiga 90-talets Black Metal kan söka på annat håll.

Putrified - Sacrilegious Purification

In Solitude - Sister

In Solitude har för varje släpp gått sin egen väg och byggt på sin egen identitet.Från "vanlig" Heavy Metal till den mörkare Rock vi finner på Sister har karriären även pekat uppåt mot skyn.

Heavy Metal är endast ett litet fragment av In Solitude's sound idag, Rock och vad som för 40-50år sedan kallades Pop har en betydligt starkare närvaro.

Dock är det aldrig "snällt" eller tillrättalagt.
Stämningen rakt igenom hela denna skiva är olycksbådande och "fel".
Det känns Italienskt om det nu säger dig något.

Som ett oskuldsfullt litet barn med en blodig kniv i sin hand, tonsatt av brustna hjärtans orkester.

Det vilar som ett omen över skivan och den är betydligt mörkare än den mesta Black Metal.
Vilket också är en av dess starkaste kvalitéer.

Den rent musikaliska höjdpunkten och "hiten" är i mitt tycke den smått fantastiska Lavender.
Den enda riktigt direkta Pop-singeln (i dess 60tals bemärkelse) på hela skivan.

In Solitude har dragit ner disten men vridet upp mörkret i musiken.
Och då inte mörker som i att instrumenten skulle vara nedstämda, inte alls, detta är en helt annan typ av mörker.

De är nog som starkast som band just nu då det verkligen känns som att de funnit sin egen identitet.
Sister uppfattas som en väldigt genuin skapelse.

Dock tycker jag nog att de rent låtmässigt fortfarande presterade bäst på sin debut.

Slutligen undrar jag efter att ha läst texterna och beskådat den medföljande albumkonsten hur sångarens mentala och känslomässiga välbefinnande egentligen står till?

Pentagram Chile - The Malefice PT.2

Varför Pt.2?

Jo, den limiterade Digipak utgåvan släpps med en extra skiva som innehåller nyinspelningar på några av gruppens gamla 80tals demolåtar.

Faktum är att nyinspelningarna är riktigt bra.
Jag är dock inte den som suttit och vråldyrkat bandets gamla demos så jag vill tro att jag ser lite mer objektivt på saken än vad kanske gamla fans skulle göra.

Här finns den nerv och energi som ofta saknas på inspelningen med det nya materialet.
Det är mer rakt på sak utan onödiga riffpartier som inte leder nånstans.

De här är den riktiga The Malefice.
En grym skiva som rekommenderas!

Ps: Lyssna på några spår av Pentagram Chile's The Malefice (skiva 2) och slå sedan över och jämför med Vorum's Poisoned Void.
Sången är ruskigt snarlik.

Pentagram Chile - The Malefice

Pentagram från Chile har fått sitt land intryckt i bandnamnet och därmed även debuterat i fullängdsformatet, vilket väl får ses som på tiden iom att de tog sina första skitiga toner i början av 80-talet.

Vi ska vara raka, plattans höjdpunkt är Anton's grymma sång.
Han gläfser ungefär likadant som Vorum's sångare gör på det utmärkta albumet Poisoned Void, det låter förbannat bra helt enkelt.

Men, man kan tyvärr inte bygga en hel platta på endast sång.
Tyvärr skulle materialet mått bra av att trimmas, låtar kortas ned, överflödiga partier skrotas, backing vocals och dynamik lagts till.
Därtill skulle inspelningen behövt mer kraft och spelglädje, speciellt vid trummorna som spelar lite väl mycket i gröt.

En trummis som Chris Piss (ex Kaamos) skulle ha gjort underverk för energin som nu för det mesta saknas.
Produktionen är i mitt tycke lite Kreator Terrible Certainty platt och torr.
Visst, det låter 80tal, men inte min favoritperiod.

Tro nu inte att skivan är dålig, nej det är den inte alls.
Det finns flera riktigt bra partier i de flesta låtarna.
Men, det är bara det att jag vet att den här skivan skulle kunna vara så oerhört mycket bättre.

Tips:

Gör nu inte om mitt misstag och lyssna på albumet först i hörlurar, där låter produktionen extra det platt och tråkig.

Nej, skivan kommer till liv på rejäl volym i din stereo.
Detta är en typisk 6 av 10 i betyg skiva.

Grave Miasma - Odori Sepulchrorum

Hur kan man skriva en summering av skriet från avgrunden?