Ghastly - Carrion Of Time

Jag stiftade bekantskap med Ghastly från Finland iom deras schyssta 7" EP Serpentine Union/Divine Fire för två år sedan.

Efter ett medverkande på en Metal On Metal IVth Crusade samlingen med Finsk Death Metal förra året så är vi nu framme vid fullängdsdebuten.

Ghastly spelar vad man skulle kunna kalla Stoner Death Metal, mycket sväng och inget direkt furiöst tempo.
Det extremt nedrökta omslaget passar således väl och du kan ögna igenom detaljerna väl iom att albumet hittills endast är släppt på vinyl.

Ghastly's duo är således ett av de bästa nu aktiva finska banden i min mening.
Mitt enda minus är introt som inte tillför något annat än lätt irritation.

Vampire - Cimmerian Shade

Lättlyssnat, catchy och minnesvärt.

Så skulle man kunna sammanfatta Vampire.

Det har ändrats om lite i lineupen sedan vi sist stiftade bekantskap med varann då det vankades fullängsdebut.

Ny på trumpallen är en herr Abysmal Kondor som är mer Paul Bostaph än Dave Lombardo i sitt spel, mindre groove/sväng och mer rakt spel.
Dock spelar gamle trumslagaren på merparten av spåren och den nye endast på ett, kul att jämföra dom dock.

In Solitude bekante Henrik Palm bidrar inte heller med leadgitarr denna gång.
Vilket självklart gör att solona inte påminner om dom på det saliga bandets svanesång Sister, istället är dom betydligt mer "vanliga" och Thrash Metal.
Fortfarande bra, bara lite annorlunda.

Vampire forsätter iaf att leverera grym hitbetonad Death/Thrash Metal av 80-tals modell.

Denna MLP har exakt samma uppbyggnad som Slaegt's, ett riktigt spår, ett mellanspel och avslut med två riktiga spår.

Hur som haver, grymt bra och troligtvis årets minialbum!

Venefixion - Defixio

Vad vi har här är 15 minuter debutant demo al'a Fransk Death Metal.

Jag tycker att det låter som en smältdegel av lite svenska band som Death Breath, Maim och Morbus Chron (runt första plattan).
Hög rockfaktor utan att krångla till det, det är bra helt enkelt.

Lägg inte upp en meningslös flaggbild på Facebook, köp en kassettdemo istället.
Gör något på riktigt.

Ares Kingdom - The Unburiable Dead

Mitt problem med äldre Ares Kingdom verk och Chuck Kellers tidigare band Order From Chaos var att hans gitarrsound alltid varit för otydlig för att urskilja vad fan människan spelar, vilket i 9 av 10 fall betyder att jag fullständigt skiter i bandet ifråga.

Lyckligtvis är detta ordnat till fullängdare nummer 3 med krigsgudens kungarike.
The Unburiable Dead är ett temaverk om första världskriget, ett mycket bra sådant får jag tillägga.

Alldeles för få album, spel, filmer görs om det stora kriget.

Över 7 spår och 45 minuter riffar Chuck och co. fram medryckande Thrash/Death Metal i sann 80tals andra, extra plus i kanten för vokalisten Alex riktigt skitiga pipa som ger materialet en råhet som annars skulle saknas.

Trumslagare Mike Miller må vara bandets Lars Ulrich och panoreringar av trummorna lite si och så i mixen samt att soundet överlag är lite väl klent.
Men det är en petitess när helheten är såpass god som den ändå är.

Låtmässigt finns det inte mycket att klaga på, en höjdpunkt som i mitt tycke sticker ut är det inledande groove-riffet i Demoralize, bra skit!

Slaegt - Beautiful And Damned

Det här är 23 minuter Blackened Heavy Metal, medryckande och catchy i en relativt diskant produktion.

3 riktiga spår och ett akustiskt mellanspel bjuds vi på av danskarna på detta minialbum. 

Dom riktigt våta Heavy Metal drömmarna som de första spåren hintar om levs ut till fullo i sista spåret Beautiful And Damned.

Jättebra och en av årets otippade höjdpunkter!
MLP via Iron Bonehead, MCD via Necroshrine Records.

Iron Maiden - Book Of Souls

Jag gillar verkligen The Final Frontier och tycker såhär 5 år efteråt att skivan fortfarande har riktigt starka låtar.

Plattan kvalar lätt in på topp 5 Maiden album i mitt tycke.

Blasfemi? 

Kan så tyckas, men så är det.

Book Of Souls fick dock kämpa i uppförsbacke.
Inte bara för den mustiga speltiden, utan snarare för att det tog betydligt längre tid för merparten av låtarna att "sätta sig".

Albumet är även gubbigare än föregångaren.

Vissa idéer på nya skivan fullkomligt skrek efter skämskudden, men efter en lyckad hjärntvätt på ca 20 genomspelningar så accepterades även dessa "missförstånd".

Woo ooo oo oo ooh - i The Red And The Black är ett sådant moment, men jag vet att det kommer funka klockrent live på en fullspäckad arena.
Men hemma i stereon gavs inte samma intryck, iaf inte inledningsvis.

Även Queen- parodi partiet (jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det utan att hänvisa till Kalle och Chokladfabrikens Ompa-lompa) i Bruce Dickinsons episka avslutning Empire Of The Clouds var jobbigt att lyssna på.

Men, lite skavanker till trots så är Book Of Souls ett bra dubbelalbum och precis alla låtar har minst några riktigt grymma partier.

Utgåvan i större CD-format har dessutom ett texthäfte där man kan läsa all lyrik utan att få mens i huvudet av ansträngning (take note: alla underground Death & Black band).

Man kan lita på gamla gubbar.

Praise The Flame - Manifest Rebellion

Jag har sett fram emot denna fullängdsdebut sedan miniplattan Profane Cult släpptes 2013.

Vi har ett rått gäng kompetenta musiker från Chile som lirar Death Metal i stil med sentida Dead Congregation, kanske lite mer catchy och mindre atmosfäriskt.

Ska jag vara petig hade jag önskat lite mer klarhet i mastern, men det är i sammanhanget en petitess.

Manifest Rebellion är riktigt bra.

Rekommenderas!

Lana Del Rey - Honeymoon

Opium.

MGLA - Exercises In Futility

Black Metal med Rock tendenser och snygga variationer av monotona riff som skapar starka atmosfäriska intryck.

Ungefär så skulle jag beskriva Polens MGLA på fullängdsalbum nummer tre.

Jag tycker bandet gått från klarhet till klarhet sedan första albumet Groza, där de verkligen hittade sig själva. 
Materialet innan är överkurs även om minialbumet Presence var helt okej.

Texterna är väldigt rakt skrivna och misantropiska, tyvärr är det lite si och så med grammatiken så full pott blir det icke.
Utgåvan som sådan är precis som alltid minmal, texterna rakt upp och ned på svart papper.

Musiken är dock närmast felfri och blir stor med små medel.  

Exercises In Futility är en mycket bra skiva där lekfullheten i trummornas ride-spel på spår 5 bidrar till albumets peak.

Dalkhu - Descend Into Nothingness

Nej, namnet är troligtvis varken en omskrivning för dala-ko eller dalkurd.

Jag tror faktiskt inte att denna Slovenien bördiga duo (plus sessiontrummis) har något med Dalarna att göra.

Vilket alla kan glädja sig åt.
Men Sverige koppling saknas dock inte helt.

Tore Stjerna har mastrat albumet i Necromorbus och att döma av texterna har låtskrivaren bläddrat i bookleten till Dissection's Reinkaos och Watain's Sworn To The Dark både en och två gånger.

Förhoppningsvis har skaparen ett genuint intresse för den kliffotiska vägen.

Som du kanske förstått av inledningen snackar vi (sling-) Black Metal.

De något udda riffen/melodierna samt sångarens mörka strup/magljud påminner stundvis om politiskt inkorrekta enmannabandet Totale Vernichtung.

Den stora skillnaden förutom helt andra ämnen textmässigt är att Dalkhu inte låter lika glatt.

Tyvärr har bandet gått overkill vad gäller trigg och eq på trummorna vilket gör att denna platta låter bäst i stereo och inte i hörlurar där ljudbilden blir lite väl påfrestande.

Låtskrivande är det annars inget fel på, vilket förklarar varför jag betalade för direkt import från det ryska bolaget som släppte CD versionen (tyska IBP kommer snart med LP utgåvan).

Populäre och överskattade Paolo Girardi har gjort omslaget.

Accepting The Buried Signs heter bästa låten, spana in den och se om Dalkhu är för dig.

Det här är bra.

Ambevilence - S/t

Kommer ni ihåg den tyska Death Metal stormen Beyond?

Bandet som slog till med krossande 7" EP'n Enter Transcendence och fullängdaren (med ostämda leadgitarrer) Fatal Power Of Death för några år sedan.

Anledning till min påminnelse är att medvetet anonyma Ambevilence låter väldigt mycket som Beyond på denna av kvalitativa Sepulchral Voice Records släppta miniplatta.

Det är lite mer ambient partier/into-outro hos detta band men jag skulle vara föga förvånad om åtminstone en av medlemmarna har en koppling till... Beyond.

Udda nog är detta släppt på en 10" MLP inklusive dom två relativt långa låtarna på en medföljande CD.
Mer onödigt än coolt, jag hade nöjt mig med endera för en billigare penning.

Slayer - Repentless

Det här albumet har bespottats av underground maffian och hyllats av mainstream Metal media.

Sanningen ligger snarare någonstans däremellan, Repentless är självklart inte en ny Reign In Blood men inte heller ett psykbryt al'a Metallica's Lulu eller St.Anger.

Jag är en enkel man och som sådan räknar jag inte med att gamla band ska göra nya klassiker 20-30år efter sin kreativa storhetstid.
Istället glädjer jag mig att få ytterligare en helt okej/bra platta med lite nya schyssta låtar från en gammal favorit att sjunga med i och hytta med näven till vid frukostbordet.

Detta gäller tex. Iron Maiden, Judas Priest och i detta fall aktuella Slayer.

När förra albumet World Painted Blood spelades in drabbades alla inblandade hjärnsläpp och glömde bort att ett Thrash Metal band behöver dist på gitarrerna för att det ska funka.

Skivans starka låtar passar bra in live, men albumet som sådant är en kraftlös katastrof.

Bättre gick det dock denna gång.

Jeff är död och Dave flög sin kos, men Slayer låter föga förvånande fortfarande som Slayer.

Titelspåret Repentless är i mitt tycke bäst på plattan och en klockren dänga.

Överlag är det de snabbare bitarna som Implode, redan nämnda titelspåret och Atrocity Vendor som träffar bäst och snabbast.

Nog åkte skämskudden fram här och var de första 10 genomspelningarna (vissa textrader plus Tom's rap frasering), men sedan hände något och jag började gilla även de stycken jag först rynkade på pannan åt.

För att vara en platta skapad av ett gäng 50 plusare är Repentless riktigt vital.

Bra jobbat!

Serpent Noir - Erotomysticism

Serpent Noir är en Grekisk konstellation som använder sig av Ofermod's gode Belfagor när det kommer till trummorna.

Detta är deras andra fullängdsalbum.

Vokalist och andregitarrist känns igen från grymma Embrace Of Thorns.

Serpent Noir är dock en annan mer avvaktande och behärskad varelse.

Musiken är mer Rock-baserad och betydligt mer inriktad på återhållsam andlighet snarare än aggression och kraft.

Thomas Karlsson, författare och Dragon Rouge-grundare bidrar med lyrik (som är fövånansvärt rak och pedagogisk i en annars abstrakt genre) till merparten av albumet, men även pratsång på ett Head Of The Demon minnande stycke.

Fans av bandets tidigare skapelser borde uppskatta även denna skiva, även om det tog lite längre för materialet att "klicka".

Jag uppskattar albumet.

Year Of The Goat - The Unspeakable

Mer Muse och mer Queen lyser igenom lite här och var denna gång när det vankas fullängdare nummer två från denna Norrköpings konstellation.

Något oroväckande är att jag tycker bandet blir sämre och sämre för varje release, denna platta är dock helt okej och inte dålig.

Hade alla spår varit av samma kvalitet som "Black Stunlight" hade vi pratat årets album, så är dock icke fallet.

Funkar när du är sugen på rock i 70tals kostym med Lovecraft-referenser framförd av musiker med en stark fascination för Lucifers sigill.

Adversarial - D.E.N.A.T.B.K.O.N

...eller Death, Endless Nothing and the Black Knife of Nihilism.
En tung titel minsann.

I en interlud bjuds vi på ett George Orwell citat som avslutas med "...boot stomping on a human face forever".

Men mer Bad Religion anknytning än så bjuder inte fullängdare nummer två på från detta Kanadensiska band.

Istället är det tuffa ryska bårhus gängen Pseudogod och Ill Omened som möter de franska självskade banden Aosoth och Antaeus i denna Black/Death smältdegel.

Intensivt, dissonant, kraftfull produktion och ett bra låtmaterial.

Ca 37 min spel tid, gott så!

Ill Omened - Conflagration Roaring Hell

Ill Omened är om man ska generalisera Pseudogod's demo lineup, personersom sedan avvek och bildade ett nytt band, alltså Ill Omened.

Detta är deras debutalbum och det är släppt via Finska skivbolaget Kvlt, dvs samma bolag som släppte Pseudogod's debutalbum för några år sedan.

Conflagration Roaring Hell är således ett utmärkt komplement till förlagans Deathwomb Cateshesis, båda banden är av samma moder.

Ill Omened's album har lite klenare produktion än förlagans albumdebut.

Vi bjuds på bra ös, schysst låtskrivande för genren och godkänt framförande.

Gillar du förlagan ska du absolut spana in det här gänget.
Rekommenderas till dig som vill ha ryskt stryk, ändock i audio format.

Pseudogod - Sepulchral Chants

Ryska Pseudogod släppte Deathwomb Cateshesis för några år sedan.

Ett riktigt tungviktaralbum av krossande Death/Black Metal.

Sepulchral Chants samlar det material gruppen presenterat för omvärlden innan och efter albumet i form av demos, EP's och split-material.

Dom första upptagningarna har lite för dåligt (gitarr)ljud för att jag ska uppskatta kompositionerna tillfullo men merparten av denna samlingsskiva är kanon för dig som gillar fullängdaren.

Således rekommenderas denna överkurs i Ryskt mangel till dig som redan är frälst av gravplundrarna från Perm.

Necromaniac - Morbid Metal

Necromaniac är en multinationell kvartett stationerad i London vars debutdemo heter Morbid Metal.

På denna kassett bjuds vi på material som bäst kan beskrivas som Nifelheim utan de värsta Iron Maiden influenserna, detta tillsammans med en rejäl dos Thrash Metal al'a 1985.

Are you morbid? 

Svaret är ja.

Ghost - Meliora

För många såkallade underground fans som "hängt med" sedan första albumet uppstod genast en problematik när Ghost's andra album släpptes.

Men problemet med uppföljaren Infestissumam låg nog snarare i lyssnarnas perception som bottnade i en missuppfattning.

Den att Ghost var ett Metal-band.

Något som kanske inte är sådär jättekonstigt om man som uppkommande band delat scen bara i Stockholm med Repugnant, Deströyer 666 och Watain.

Eller Stench och In Solitude vid ett senare konsert tillfälle, när hypen tilltagit.

Inför Meliora är dock förutsättningarna annorlunda, Ghost är inte ett avskalat Mercyful Fate i analog 70tals skrud.

På Meliora är Ghost snarare ABBA, där producent Klas Åhlund gjort sitt bästa för att få bandet att låta stort.

Albumet är i mitt tycke mycket bättre än föregångaren både till låtskrivande, arrangemang och produktion.

Men det kan likväl handla om låg förväntning och glädjen av att bli positivt överraskad.

Pluspoäng även för lättsamt Repugnant-minnande Mummy Dust.

Bra album!

Creeping - Revenant

Creeping framför dissonant Black Metal med avslappnade Rock tendenser.

Detta med mycket atmosfär medels aktiv användning av gitarrens ljusare strängar i ett ofta återhållsamt tempo, allt på en förhållandevis kort speltid runt halvtimmen.

Det är Revenant.

Bandet kommer från Nya Zeeland. Trumslagaren kör väldigt basic och svävar inte ut alls, det är inte hans roll.

Utgåvan i CD format är en liten grå-svart digisleeve där ett citat finns med men övrig lyrik saknas, det är väl menat så.

Vissa likheter kanske finns med Craft och sentida Nefandus, andra inte.

En figur som i mina ögon liknande en mustaschlös Albert Einstein pryder det abstrakta omslaget.

Helt klart en topp 10 kandidat då årets släpp skall summeras, oväntat.

Necros Christos - Darkness Comes To...Live!

År 2013 på hösten var Necros Christos på turné med Grave Miasma.
Irkallian Oracle agerade förband på Stockholms datumet.

Denna dvd/liveplatta är inspelad i Germanias tilltänkta hjärta Berlin, självklart från samma turné.

Ljudet är riktigt bra, speciellt effektiv är dvd'n med 5.1 ljud.

Men cd'n skäms inte för sig heller.

För att vara en dvd/live-produktion släppt på ett underground bolag är det riktigt välproducerat, endast de riktigt insatta tycker att färgkorren mellan de olika kamerorna kunde gjorts bättre.

Minuspoäng rent visuellt delas dock ut till andregitarristen som har en liten kamera fäst på gitarrhuvudet, det ser inte bra ut även om vinkeln när kameran används säkert är "fräck".

Fullt godkänd setlist med 12 låtar från karriären, klanderfritt framfört och debuten för nuvarande basist och batterist i bandet.

Bra skit om du är ett fan sedan tidigare.

Inge krångel.

Possession - 1585-1646

Belgiska Possession och deras djävulsrock i korthet:

En bra demo 2013.

En grymt bra ep 2014.

Ett bra minialbum 2015.

Lite längre:

Possession är ett schysst band där gränserna mellan rock (tänk: de rockigare partierna på Watain's Sworn To The Dark), riktigt gamla Sepultura, Black Metal 1985 och War Metal möts.

Men detta minialbum är tyvärr inte deras största stund hitills. 

Men skaffar du CD-utgåvan av denna release så får du som avslutande bonus dom två EP spåren på köpet (dock utan "autentiska" exorcism samples).

Texterna är för första gången i bandets relativt korta karriär tryckta i bookleten och dom är väl inte sådär jättebra, ungefär som 90% av alla andra band dvs.

Texternas konceptet är helt klart bättre än utförandet.

Sedan måste man starkt ifrågasätta band som inleder sina verk med ett 6 minuter långt monotont introstycke.

Belgare...

Cultes Des Ghoules - The Rise Of Lucifer

Det utmärkta albumet Henbane satte denna polska spökkult på underground metals lilla karta.

En lagom galen vokalinsats och musik byggd på lika delar Katharsis, Darkthrone och gamla Celtic Frost kryddat med Burzums ritual/transliknande atmosfärsiska partier gick hem i stugorna.

Bonuspoäng skaffades genom bilder i diverse fanzines på autentiska kranium och poserande vid vanligtvis nedgrävda kistor.

Cultes Des Ghoules var alltså påriktigt och ägnade sig åt aktiviteter som kanske inte alltid var helt lagliga.

Nya minialbumet The Rise Of Lucifer har mer gemensamt med tidigare minialbumet Spectres Over Transylvania än nämnda Henbane såtillvida att huvuddelen är ett enda långt musikstycke snarare än kortare spår.

Produktionen saknar tyvärr den attack som gjorde Henbane mer effektiv, inspelningen är dock långt ifrån lika snedknullad ljudmässigt som albumdebuten Häxan vars ljudnivåer var...ja, mindre bra.

Faktum är att titelspåret The Rise Of Lucifer hör till det bästa bandet gjort när du låtit materialet sjunka in, produktionen är väldigt naken och "ärlig" utan kompressorer och dyl.

B-sidan som är en Necromantia cover är väl mer kuriosa om bandets influenser snarare än bra, iaf i mina öron.

Rekommenderas starkt, ändock för titelspåret allena.

Leviathan - Scar Sighted

Motvilligt kontroversielle Wrest är tillbaka med sitt Leviathan.

Scar Sighted är som vanligt gällande Leviathans praxis klaustrofobisk och intensiv, men mitt i allt kaos finns ett lugn och albumet är mycket atmosfäriskt och äckligt dynamiskt med alla sina lager.

Det är riktigt kul med ett såhär pass bra album efter något lökiga och under omständigheterna stökiga True Traitor, True Whore som kom för några år sedan.

Jag håller dock fortfarande Massive Conspiracy Against All Life som det bästa albumet Leviathan skapat, iaf om man ser till hitkänslan.

Men så är det också det bästa albumet Black Metal som producerats i sammanhanget annars helt irrelevanta U.S. of A.

Så, jävla, bra.

Invincible Force - Satan Rebellion Metal

Skivtiteln må vara något over the top men musiken är det inte.

Med ett bandnamn hämtat från Destruction så borde det icke förvåna att denna Chile bördiga kvartett plöjer Thrash Metal av skitigare stuk.

Med rejäla doser Death & Black influenser bör tilläggas.

Inget främmande för den som har koll på landets sentida scen alltså.

Några medlemmar spelar även i grymma Ancient Crypts som släppte en bra demo för nått år sedan, mer Death än Thrash där dock. 

Spana in om du missat.

Hela skivan med satans rebell musik är över på ca 24min, kort och koncist utan överflöd.
Ett sundhetstecken då sådan här musik avnjuts bäst i små doser.

Lite mer minnesvärda partier eftersöks tills nästa gång, men det är bra ös för stunden.

Helt klart ett gott substitut i väntan på nästa attack från landsmännen i Slaughtbbath och Force Of Darkness.

Embrace Of Thorns - Darkness Impenetrable

Grekland, vilken soppa.

Jag är av den åsikten att Embrace Of Thorns föregående album Praying For Absolution är det bästa stycke Metal som kommit från Grekland, någonsin.

Men då är jag knappast sentimental över grillspett och det tidiga 90-talets bravader med Rotting Christ och Varathon i spetsen.

Självklart var således mina förväntningar orimliga på uppföljaren.
Försmaken iom förra årets splitalbum med Finska Maveth var trevlig men knappast fantastisk, bra men inte bäst.

Det har även stuvats om lite i lineupen sedan förra fullängdaren.

Men de viktiga pelarna med sångare/låtskrivare, gitarrist/låtskrivare och Grekland's bästa Death/Black Metal trummis står stadigt.

Dvs, den trio som bringade oväsen på 2009 års grymma album Atonement Ritual.

Två nya ansikten har således tillkommit i Embrace Of Thorns sättning.

Där ett anlete sedan tidigare är kollega med vokalisten i Serpent Noir, tillika nya albumets producent.

Den stora skillnaden ligger därför passande nog i produktionen och dess ljudbild jämte Praying For Absolution.

Darkness Impenetrable är varmare och har ett rundare sound, något mer professionellt om man så vill.

Praying For Absolution var kallare och mer underground samtidigt som ljudet var lagom tydligt.

Produktionen framhävde verkligen bandets atmosfäriska kvalitéer, tänk Grave Miasma's MLP Exalted Emanations för närmaste referens.

Atmosfären är tyvärr som bortblåst på Darkness Impenetrable, vilket är riktigt riktigt synd.

Djupet saknas, det är varmt men platt.

Embrace Of Thorns får dock fortfarande till några kanonlåtar där framförallt spår 3 &5 är extra minnesvärda (jag har framförallt lyssnat i bilen, låttitlar är således för pussys).

Om ett band endast är så bra som sitt senaste album så får Embrace Of Thorns lämna över tronen till kollegorna i Dead Congregation.

Tribulation - The Children Of The Night

Tribulation har en liknande utvecklingskurva som nyligen avsomnade In Solitude.

Album ett: genretroget.
Album två: nya influenser införs.
Album tre: befinner sig helt i annan genre.

Med någon form av fascit i hand/skivställ så var båda banden allra bäst och säregna vid album två.

Där gränser överskreds fanns styrkan.

Besvikelsen var således total efter första genomspelningen av Tribulation's nya album.

Just det som jag verkligen gillade med föregångaren The Formulas Of Death var borta och The Children Of The Night kändes som ett halvfärdigt verk i jämförelse.

Repetition har dock alltid varit bandets vän, mer så i dagsläget än någonsin förr.
Framförallt då låtskrivandet inte är lika vasst som på föregångaren.

The Children Of The Night tar sig iaf varje gång och det finns några riktigt starka partier på skivan.

Man ska inte heller sticka under stol med att Tribulation av idag har minmalt att göra med Death Metal, eller Metal överhuvudtaget.

Rent krasst kan man säga att albumet är föregångaren The Formulas Of Death minus (nästan) alla Death Metal inslag och utan dess formidabla toppar.

Är The Children Of The Night årets album?
Nej.

Är The Children Of The Night årets svenska album?
Nej.

Är The Children Of The Night bandets bästa album?
Nej.

Är The Children Of The Night bra?
Ja.

Men likt Watain och In Solitude innan dem, så har endel av Tribulation's essens gått förlorad iom deras utveckling.

Infernal War - Axiom

Välproducerad Black/Death Metal från Polen där det går undan mest hela tiden.

Välbekante M från MGLA har stått för produktionsarbetet.

Inspelningen bär i vilket fall som helst på mycket starka Behemoth vibbar.

Sångarens frasering är väldigt lik Nergals och trumslagaren har vickat för Inferno i hans andra band Azarath.

Hade Infernal War kört på ett mer necro lo-fi stuk och haft en annan sångare skulle likheterna säkerligen inte varit lika uppenbara som de är idag.

Axiom är iaf bättre än allt material Behemoth gjort innan fjolårets album The Satanist, förutom just The Satanist som är oerhört mycket bättre än Axiom.

Svartidaudi - The Synthesis Of Whore And Beast

De två relativt långa musikstycken som utgör The Synthesis Of Whore And Beast skulle egentligen ha släppts för över ett år sedan, vilket på sätt och vis även så skedde om man räknar en limiterad turné-kassett utgåva som "att ha släppts".

Nu är iaf minialbumet ute i fler format och ej lika överdrivet limiterad som första gången.

Carpe Noctem, Mannveira,  Sinmara, Misthyrming och Naðra har alla hjälpt till att sätta Island på kartan den senaste tiden när det gäller underground Black Metal med mycket atmosfär.

Svartidaudi är iom detta släpp fortfarande den ohotade ledaren för skaran.

Låtmaterialet kan ses som en naturlig fortsättning på utmärkta albumdebuten Flesh Cathedral.

The Synthesis Of Whore And Beast bjuder på Black Metal för dig som tycker att Deathspell Omega underpresterat med allt material efter Kenose.

Antiversum - Total Vacuum

Om det här minialbumet hade mixats annorlunda hade bandet påmint mer om Necros Christos än ett War Metal influerat Bölder.

Mycket reverb betyder inte alltid att inspelningens atmosfäriska drag förstärks, inte ens för ett debuterande band hemliga individer från Zürich.

Om någon vettig hade suttit bakom spakarna i kontrollrummet hade Total Vacuum kanske varit mer än bara okej.

Bandet har potential, men att försöka tyda gitarr-riff hör ej till mina favoritsysslor.

Vorum - Current Mouth

Jag förstår vad Vorum och producent Gottfrid Åhman (Invidious, ex-In Solitude) är ute efter med produktionen till nya MCD'n.

Om man har en sliten kassett dub av Necrovore's Divus De Mortuus som ljudreferens för hur riktig Death Metal skall låta, så blir resultatet därefter.

Med det sagt, så var det just produktionen som de första genomlyssningarna gjorde mig besviken på Current Mouth.

Jag tyckte att gruppens några år gamla fullängdare Poisoned Void, förutom ett grymt låtmaterial även lät väldigt bra.

Ett naturligt sound med lite smuts, men ändå tillräckligt med rum för de respektive instrumenten att "andas" i ljudbilden.

Current Mouth är en betydligt råare historia.
Men det bandet förlorar med replokals platt ljud vinner de i aggression.

Lyckligtvis så visar sig låtmaterialet efter flera genomlyssningar vara riktigt välskrivet även denna gång.

Pluspoäng för den andra Åhman broderns något sinnesrubbade men ytterst passande omslagskonst.

Sammantaget ytterligare ett bevis på att Tyska skivbolaget Sepulchral Voice Records är den mest pålitliga leverantören av Metal Of Death.

Malthusian - Below The Hengiform

Irländska Malthusian följer upp sin 2 år gamla demo med en MCD med 3 ganska långa spår atmosfärisk-dissonant-jazzig-death-metal.

Likheter finns bl.a. med Howls Of Ebb (US), Execration (NOR) och Dead Congregation (GRE), men även en massa olikheter som särskiljer dom från den brokiga skaran.

Trummorna är idérika och mannen bakom dom kör ibland saker som skulle passat Mastodon för att göra helt om och köra raka blasts och därefter spela sådana takter man är van att höra från Melechesh.

Det tar ett tag att smälta och komma in bandets kompositioner men efter ett tag inser man att det är riktigt bra.

Det första spåret agerar glidmedel medans det bara är tuta och köra dom avslutande två.

Udda men riktigt bra!

Exhumation - Opus Death

Dunkelheit fortsätter sin exotiska bana med releaser.

Exhumation kommer från Indonesien och lirar Death Metal i samma skola som Degial, Invidious och Vorum på våra breddgrader.

Opus Death är bra skit!

Lite mer attack i trummorna önskas dock till nästa gång, annars är plattan starkt rekommenderad till fans av de nämnda banden och gamla Morbid Angel och Necrovore.

Chaos Echoes - Transient

Franska avantgarde Death Metal bandet Chaos Echoes sysslar mer med ljudlandskap än just Death Metal på sin albumdebut.

Likheter kan dras till Sleep's Dopesmoker, OM's God Is Good samt det Tom G Warrior o co. sysslat med på sista Celtic Frost plattan och därefter i Triptyken.

Enda skillnaden är att Chaos Echoes är betydligt mer formlöst.
Skivan är en timme lång och mycket är ambient improvisationer.

Inget att spisa snabbt påvägen till jobbet alltså.

Men väl hemma där skivan kan spelas i sin helhet är den uppskattad.

Vircolac - Codex Perfida

Demodöds på kassett från Irland, kan det vara något?
Ja, det kan det.

Vircolac's debutverk smyger runt i bekant första-plattorna-Entombed-möter-Autopsy-mark men säregs av extra fokus på atmosfär.

Bra sånginsats från Darragh, skivbolagsboss på Invictus Productions.

Kan streamas via Iron Bonehead's bandcamp för dig som tycker kassett är lame.

Bra skit!

Nicki Minaj - The Pinkprint

Fullängdare nummer tre för Nicki är ett softare/souligare album där det känns som att hon vill visa en mer respektabel och seriös sida av sig själv.

Jag är dock inte lika kultiverad och fisförnäm utan föredrar de två mer utflippade numren på plattan, Trini Dem Girls och singeln Anaconda.

The Pinkprint är en riktigt bra skiva rakt igenom, om du nu inte hatar rap dvs.

Sepulchral Zeal - Open

Ny Tysk Death/Black Metal signerat okänt folk, släppt på kassett via (nästan) alltid lika grymma Terratur Possessions.

På två låtar, tillika 17 minuter långa debut demon bjuds vi på tongångar bryggd på lika delar ingredienser Grave Miasma, sista Celtic Frost/ första Triptykon, Cultes Des Ghoules och Doombringer.

Bra skit!

Melechesh - Enki

Jag upptäckte den numera internationella orkestern Melechesh iom deras album Emissaries runt 2006.

Deras medryckande och väldigt svängiga blandning av Black Metal med Thrash-riff och framförallt starka toner och rytmer från Mellanöstern gjorde ett riktigt starkt intryck.

Just att Melechesh härstammade från Jerusalem gav dom också en annan äkthetskänsla än övriga band från väst som hämtat inspiration sväl textmässigt och musikaliskt från det gamla landet.

Nya albumet Enki är precis som föregångarna löjligt svängigt.

Jag tycker nog även att skivan har en energi som till viss del saknades på 2010 års The Epigenesis.

Produktionen på albumet är iaf deras klart bästa hitills, den är ren men knappast söndertriggad eller äckel kompresserad.

Mycket händer dessutom en bit bak i ljudbilden som först märks då hörlurarna åker på.

Tillfälligt återvändande originaltrummisen Lord Curse gör ett kanonjobb och det med ett riktigt snyggt trumsound, bästa trumproduktionen hitills i år i mitt tycke.

Kraftfullt men levande.

Enki är kort och en grym platta med bra låtar och ett sjuhelvetes sväng.

Desolate Shrine - The Heart Of The Netherworld

Atmosfärisk musik från Finland.

Likt landsmännen i Lie In Ruins så skriver Desolate Shrine längre stycken musik i gränslandet Death och Black Metal.

Det är inga hits som multi instrumentalisten och hans två vokalister bjuder på, utan snarare är lyssningssessionen en resa.

Båda grupperna frambringar med sina senaste verk känslan av att vara påväg, någonstans.
Vart är oviktigt, då själva resan är målet.

Mycket bra, när du är på rätt humör och har rejält med tid att avvara dvs.

Misþyrming - Söngvar Elds Og Oreiðu

Den isländska scenen fortsätter att producera kvalitativa band, föga oväntat är de vanligtvis även relaterade till varann.

Misthyrming fick en liten hajp iom Kim Kellys artikel om bandet för Vice.
Inga konstigheter då hon gillar Isländsk Black Metal, jag gillar Isländsk Black Metal och även du borde gilla Isländsk Black Metal.

Likt Svartidaudi, Carpe Noctem och Mannveira så bygger Misthyrming sin tonkonst på Deathspell Omega's grundstenar sedan paradigmskiftet runt 2004 års stilbildande SMRC.

Värt att tillägga är dock att alla band ändå låter relativt olika, även om de har saker som självklart förenar dom så utforskar de soundet i egna riktningar. 

Enkelt sagt, gillar du ett band så får du en drös nya favoriter på köpet.

Stundvis pratsjunger även vokalisten på ett snarlikt sätt som DsO's Mikko Aspa, även om han mer favoriserar gapande och vrål.

Duon (iaf vid inspelningen) har även den goda vanan att krydda med riktigt snygga ambient passager, något man faktiskt inte är bortskämd med nuförtiden. 

Ett gott hantverk med låtskrivandet, stundvis tom. riktigt gott. Som de starka leadgitarrerna i första låten på albumet.

Bra atmosfärisk Black Metal helt enkelt.

Rekommenderas! 

Perdition Temple - The Tempter's Victorious

Perdition Temple är gitarristen Gene's fortsättning på Angelcorpse.

På skiva två med det nya bandet, som även inkluderar en annan gammal Angelcorpse gitarrist, manglas det teknisk Death Metal av amerikanskt snitt i snabbt tempo med många taktbyten.

Vanligtvis är jag inte så förtjust i mer tekniska album då jag tycker att låtskrivandet alltför ofta glöms bort tillförmån för instrumental masturbation som ingen vettig människa blir glad av.

Men här finns lyckligtvis endel minnesvärda saker, även om skivans största behållning består i att effektivt och intensivt rensa lyssnarens hjärna i 30minuter efter långa Nicki Minaj sessioner.

Plus i kanten ska dom iaf verkligen ha för Impurath's (från Black Witchery) sånginsats, den är riktigt bra och bidrar till en råhet som skivan annars skulle sakna.

Jag gillar plattan och den känns pigg och rapp.

Det är egentligen bara en av de sista spåren som harvar lite på tomgång, annars är det medryckande rakt igenom.

Till nästa gång ser jag dock gärna att de har mer attack i trummornas produktion samt fokuserar lite mer på minnesvärda riff/ eller allra helst låtar och inte bara hastighet och komplexa gitarrfigurer.

Rekommenderas till fans av mer teknisk snabb döds, Angelcorpse samt de som uppskattar Impiety's mer tekniska alster.

Hooded Menace - Gloom Immemorial

Måste det gå så förbannat långsamt hela tiden?

Death Karma - The History of Death & Burial Rituals Part I

Tjeckiska Cult Of Fire slog igenom, i den grad ett litet underground black metal band som släpper skivor på independent bolag kan slå igenom, 2012 med albumdebuten Triumvirats. 

Året därpå, troligtvis medans vokalisten utforskade sin fascination för Indien och opium som förberedelse inför album två, släppte de övriga två visemännen A Life Not Worth Living.

En MLP som lät som ett punkigt skitigare Cult Of Fire.

Sedan dess har takthållare Tom Coroner ådragit sig en skada och Jürg från Heaving Earth har hoppat in i båda grupperna. 

Den pretentiösa titeln skvallrar här om att en något djupare och mer ambitiös approach har anammats inför fullängdsdebuten.

GG Allin samplingar lyser alltså här med sin frånvaro. 

Kort och gott är det här ett fullgott tillskott till din redan så näringsrika Cult Of Fire diet.

Det är riktigt bra Black Metal med orgel, starka melodislingor, lagom med smuts och starkt låtmaterial. 

Chansen att Death Karma's fullängdsdebut infinner sig på Topp 10 när året skall summeras är alltså hög.

Ascension - The Dead Of The World

Tyskarna i Ascension är en av de bättre banden som dök upp i kölvattnet av Watain's mycket tongivande album Sworn To The Dark.

Här på fullängdare nummer två (eller tre om man räknar med den 45 minuter långa välproducerade demon With Burning Tounges från 2009) går de en liknande utveckling tillmötes som svenskarna.

Det är mer bombastiskt och mindre Black Metal än vad vi tidigare vant oss vid, precis som hos Uppsala bandet.

Mycket av materialet går även i långsammare lunk, iaf inledningsvis.

Med det sagt så ska det tilläggas att skivan är bra, produktionsmässigt är den dock väldigt polerad och saknar bett.

Vi bjuds iaf på 7 spår med en för generös speltid på nästan en timme.

The Dead Of The World saknar helt låtar med direkt hitfaktor som vi fann på redan nämnda demo samt 2010 års Consolamentum.

Men nog finns det minnesvärda partier alltid, nackdelen är att de är inpackade i lite väl långa transportsträckor.

Ytterligare en punkt de idagsläget har gemensamt med sina svenska kollegor.

Detta är helt klart ett album album.
Ett sådant där varje nytt spår förlitar sig på att det föregående skall ha vaggat in lyssnaren i sin värld och gjort grovjobbet. 

Kanske är det just därför skivan tar sig en bit in i speltiden.

Med facit i hand så är The Dead Of The World en besvikelse, dock köpvärld för dig som framförallt uppskattar Watain's mer sentida verk.

7 av 10 i betyg om vi skall prata siffror.

Kill your fucking darlings!

Marduk - Frontschwein

Jag skrev en jättelång och lagom nördig text om Marduk och Frontschwein. 

Men blogger skrotade den, troligtvis var den väl lite för kristen för att få publiceras.

Oerhört kort sammanfattning:

Frontschwein är en bra skiva med WWII relaterade texter i satanisk skrud, dock inte lika bra som den direkta föregångaren Serpent Sermon.

Cult Of Fire - Čtvrtá Symfonie Ohně

Tjeckerna vänder sina blickar mot hemlandet efter att ha låtit sig uppslukas helt av Indien på senaste fullängdaren. 

Denna 7" EP består av två instrumentala musikstycken, båda skrivna av den inhemska kompositören Bedřich Smetana och dedikerade till två floder som rinner genom landet.

A-sidan ståtar med Vltava som inte så lite påminner om huvudmelodin till Värmlandsvisan, detta har dock en helt naturlig förklaring för den som söker lite på kompositörens livshistoria. 

B-sidan har spåret/rinnande vattnet Vah.

Båda spåren tolkas i sann Cult Of Fire stil och om de hade haft sång så skulle säkerligen många lyssnare missta dom för original skrivna.

Denna fjärde symfoni av eld låter mer som den första fullängdaren snarare än den andra, då de orientaliska tongångarna skiner med sin frånvaro. 

Čtvrtá Symfonie Ohně förblir dock en parantes i diskografin, ändock en välljudande sådan. 

Mortuary Drape - Spiritual Independence

Det tog de italienska gravskändarna i Mortuary Drape 10 år att följa upp bespottade besvikelsen Buried In Time.

Det var ett album av sin tid som även de själva vänt ryggen.

Med Spiritual Independence har de ryckt upp låtskrivandet och även gått tillbaka till ett mer analogt sound påminnande mer om deras släpp från 90talets första hälft som Into The Drape och All The Witches Dance.

När bandet spelade här i Stockholm här om året så var framförandet väldigt laddat med energi och kraft.
Deras "dementa barnvisor möter Black Metal" fick väggarna att svettas och luften försvinna.

Tyvärr finns inte den energin bevarad på nya albumet, det saknas lite glöd och jävlar anamma.

Allt är prickfritt framfört och vokalist/grundare Wildness Perversion's visar att han inte rostat bakom trummorna trots att det var bortåt 20år sedan han sist även basade på den positionen i bandet.

Produktionen är snygg men saknar därför också den schizofreni som gjorde tidigare album obehagliga och mystiska. 

Tex: konstiga panoreringar samt tillsynes obefogade volymhöjningar.

Spiritual Independence är ett bra album med flera minnesvärda stunder och det är en återgång till "true Mortuary Drape style"-låtskrivande som herr Perversion själv säger.

Men det där lilla extra som framförallt hos mig gjorde Secret Sudaria och Tolling 13 Knell obehagliga, fascinerande och samtidigt utmärkta saknas.

Årslistan 2014

Problemet med att de flesta media publicerar sina listor tidigt i december är att dom missar flera släpp som dyker upp i slutet av månaden och således ger en missvisande bild av det år de skall summera.

Här hos Tre-R begås självklart inte sådana misstag.
Dock skall det sägas att ingen hinner med att lyssna på alla årets potentiellt intressanta släpp.

Jag är tex. medveten om att varken First Aid Kit's och Triptykon's album fått den tid de egentligen förtjänar för att bedömas objektivt.

Sedan har jag inte ens hört de mycket sena december-släppen från Watain/Dissection/Mayhem-diggande Tyskarna i Ascension eller den färgglada anaconda tämjaren Nicki Minaj.

Så egentligen är listor såsom forskning, sanningen fram tills idag.

Hursomhelst, musikåret 2014 har varit briljant och nedan följer mina favoriter.

Antaeus - Satanic Audio Violence 2013 (Live)
Ett sent tillskott, 10 spår varav 5 hämtade från sista (?) fullängdaren Blood Libels.
Sjukt bra och äckligt intensivt, precis som deras grymma Sthlm's konsert i december.

Behemoth - The Satanist
Det tog nästan 20 år för Nergal och co. att göra en vettig skiva, men vilken platta det blev!
Mindre teknikniskt onanerande men med betydligt mer hjärta och årets mest välljudande produktion.

Dead Congregation - Promulgation Of The Fall
Ett helhets verk, långt ifrån hitlåtar men väldigt starkt och lagom atmosfäriskt.

Domains - Sinister Ceremonies
Sinister Metal, eller Sataniskt Death Metal om man så vill.
Välspelat med snygga Mayhem-DMDS vibbar.

Execration - Morbid Dimensions
Ett annat sent tillskott, denna skiva kommer likt grymma föregångaren Odes To The Occult att växa för varje genomspelning.

Atmosfäriskt Death Metal med analogt ljudande produktion, rekommenderas till alla som gillar Obliteration.

Funereal Presence - The Archer Takes Aim
Enmans Black Metal från Amerikanska Negative Plane's tyska trumslagare.
Tidig Norsk 90tals BM möter Morrisey och klockspel, grym skiva!

Lana Del Rey - Ultraviolence
Mer "rökigt", deppigt och lounge (?) än hennes tidigare material.
Det är bara spåret Guns N Roses som är dåligt, resten är vackert och stämningsfullt.

Årets platta utanför Metal-sfären.

Nifelheim - Satanatas (MLP)
Gillar du Nifelheim vet du vad du får.
Första generationens Black Metal i möte med Iron Maiden al'a 1981.

Hur bra som helst!

Stench - Venture
Soundmässigt; Broder Daniel spelar Death Metal med Nifelheim-trumkomp och det blir som vanligt riktigt bra.

Verberis - Vastitas (Demo)
Kom från ingenstans (dvs. Nya Zeeland) bestod av okänd lineup och stod för årets bästa demo Black/Death Metal.

Gott så.

Sedan har vi några släpp som inte riktigt kvalade in på Topp-10, men rekommenderas likaså:

Draconis Infernum - The Sacrilegious Eradication
Blanding mellan Impiety och Norsk BM, starkt låtmaterial Singapore-bandet som levererar trots övertriggad och putsad ljudbild.

Funeral Throne - Threshold
Engelskt band som låter Dissection blandat med lite klassiskt Heavy Metal, idagsläget dumt nog endast släppt på kassett.

Howls Of Ebb - Vigils Of The 3rd Eye
Schizophren Death Metal (nästan Jazzigt) med snygg och riktigt ren analog produktion, en överraskning.

Judas Priest - Redeemer Of Souls
Förutom karriärens sämsta låt Crossfire så är Judas Priest nya album riktigt stabil gubb Heavy Metal.
Nytillskottet Richie på andragitarr drar snygga licks tillskillnad från föregångaren KK's ganska trista solon.

Lvcifyre - Svn Eater
Snabbt, mörkt, trumtriggat, stundvis svängig Engelsk DM med Timo Ketola omslag.

Mannveira - Von Er Eitur (Demo)
Isländsk Black som borde falla Deathspell Omega, Svartidaudi och Carpe Noctem fans i smaken.

Obscure Burial - Epiphany (Demo)
Finsk Death Metal som inte låter Finskt utan snarare Amerikanskt runt 1987.

Ofermod - Serpents Dance (MCD)
Med 2 nya spår samt en tidigare osläppt version av Tiamtü, så fortsätter Ofermod vara högst relevanta.

Possession - Anneliese (7" EP)
Belgisk djävulsrock som för bort tankarna från pedofili och choklad.
Skit bra!

Stench - Stench (7" EP)
Faktum är att årets bästa Stench låt finns på denna 7"are och inte fullängdaren Venture.

Vampire - Vampire
I'm a vampire, I'm afraid the light will set me on fire sjöng kristna Blindside innan Twilight glittrade loss.

Det S/t-albumet är mer polerat och proffsigt framfört än den hyllade demokassetten, Rock N Roll döds med mycket hitpotential.