Beskådat: Antichrist & Vampire 29/3 Kägelbanan Sthlm

Kägelbanan sållar sig till skaran konsertlokaler där bandens prestationer kan bortses från då ljudet är fullkomligt bedrövligt.

Stora Nalen och Gasklockan (Getaway Rock, Gävle) är sedan tidigare ställen att undvika om du har något som helst krav att faktiskt lyssna på livemusik.

Antichrist och Vampire spelar med helt okej inlevelse men allt dränks i den såkallade "bajstonen" från basen.
Du hör knappt vilken låt som framförs.

Att det övriga ljudet från sång och instrument är illa rattat kan väl accepteras, men detta är oacceptabelt.

Det behöver som sagt inte vara ljudteknikers fel, det kan vara så att man helt enkelt inte ska ha konserter i vissa lokaler.

Men, är du en packad inavlad headbanger som bara vill supa och mosha till nån form utav ljud och ljus så hade du säkerligen en förträfflig kväll.

Tribulation sågs ej, 2 totalförstörda framföranden bland fulla avskräden på en kväll räcker.

Howls Of Ebb - Vigils Of The 3rd Eye

Howls Of Ebb är en Amerikansk trio som framför konstig musik som är förvånansvärt lättlyssnad.

Motsägelsefullt?

Ja, det mesta med Vigils Of The 3rd Eye är det.
Howls Of Ebb har skapat ett kontrasternas album och jag kan tänka mig att det inte är för alla att uppskatta.

Precis som albumets oerhört ambitiösa konst (den generösa bookleten är full med illustrationer) så är musiken både motbjudande och vacker, ofta samtidigt.

Att genre-bestämma bandet går inte.
Det är progressivt, det är Death Metal men ändå inte.

Albumet har dessutom en väldigt väljudande analog produktion där allt kommer till sin rätt i ett par kvalitativa hörlurar.

En av de bästa produktionerna jag har hört på sistone faktiskt, som dessutom passar bandet ifråga perfekt.

9 spår med en speltid runt 48 minuter.
Progressivt, klaustrofobiskt men samtidigt lättlyssnat.

Rekommenderas starkt!

Lie In Ruins - Towards Divine Death

Finska Lie In Ruins släppte 2009 albumdebuten Swallowed By The Void.
Ett album jag gav några chanser, tyckte var rätt bra men sedan inte direkt återvände till.

Nu står det 2014 i kalendern och uppföljaren är sedan en tid tillbaka här.
Towards Divine Death är ett mustigt stycke rå Death Metal på hela 70 minuter.

Så här låter ett Death Metal band om du mickar upp och spelar in i replokalen och sedan inte går bananas med effekter, triggers och kompressorer i mixningsprocessen.

Justering av ljudnivåer, panorering av kanaler, lite eq och så reverb på det så är det klart.
Old-school tänk alltså.

Precis som sig bör med musik från vårt grannland så ligger ett mörker ständigt över materialet.
Vissa inspelningar har det, andra inte.

Här och var under resans gång har vi några minnesvärda partier och stundvis är Towards Divine Death riktigt jävla bra.

Dock kommer vi till mitt problem med Lie In Ruins, det som tyvärr inte ändrats från förra skivan.

När jag väl lyssnar på bandet så gillar jag det jag hör, men jag är nästan aldrig sugen på att sätta på deras skivor.

Kan det vara den generösa speltiden, att jag är en vek posör som inte klarar det Finska mörkret och hotet från Ryssen? Eller vill jag vara höra något annat, vem vet...

Problemet kvarstår, jag gillar Lie In Ruins riktigt mycket, så länge jag slipper lyssna på dom.

Ambivalent?

Ja.

Vampire - Vampire

Så har då Sverige bördiga Vampire följt upp fjolårets uppmärksammade demo Vampire med fullängdsdebuten Vampire.

Jag har länge uppskattat Lars Martinsson som skribent på Close-Up Magazine, förutom att han är en duktig artikelskrivare så har han en smak som allt som oftast överensstämmer med min egen.

Dock har jag inte uppskattat hans musikaliska färdigheter vid sidan av skrivandet tidigare.
The Legion (som hade Marduk's dåvarande trummis Emil i sättningen) var oerhört ointressant, både live och på skiva.

Men numera framför herr Hand Of Doom Death/Thrash Metal modell 80'tal.
Ni vet den där sortens Death Metal som i mitten av 80talet egentligen var rivigare Thrash.
Death Metal innan Death Metal egentligen var vad vi idag kallar Death Metal med andra ord.

Hitfaktorn ligger på en hög nivå och bandet skriver material som är menat att sitta vid första lyssningen.

På detta sätt har de samma mentalitet som ett dödametallens svar på Bad Religion eller Ramones.
Du ska kunna nicka med till refrängen andra gången den kommer redan under första lyssningen.

Soundmässigt låter Vampire dock mer som en blandning av nutida band som Tormented, Antichrist och Nekromantheon varvat med Death's första album Scream Bloody Gore.

Problemet, om vi nu ska syna skapelsen i fogarna är att det inte finns något vidare djup när låtarna satt sig på minnet.

Det finns inga undangömda nyanser att upptäcka vid 10e lyssningen.
Du får det du hör från början, vilket är fallet med de flesta band som skriver mer hitorienterat material.

Detta leder dock till att du snabbt lyssnar dig trött på skivan om du som jag gärna sträckspelar nya skivor du uppskattar.

Vi går vidare.
En annan Close-Up skribent, Henrik från In Solitude gästar med några schyssta leads och solon på skivan.

Spel och soundinställningarna känns igen från In Solitude's senaste album Sister, ett något eerie och svävande sololjud används här precis som där.

Metalkrigarna från underjordens alla forum kan dock vara lugna.
Förutom att bandet är tightare (bl.a. ny trumslagare) och produktionen renats upp lite så är det mesta sig likt från demon/ 7".

Det snygga omslaget står Mattias Frisk från Vanhelgd för, hans bästa hitills (kommande Vanhelgd omslaget inkluderat) i mitt tycke.

Vi bjuds på 10 låtar på ca: 37 minuter.
En helt perfekt längd för den här sortens musik.

Mina favoriter, tillika de spår jag skulle rekommendera den som inte hört bandet än är:

At Midnight I'll Possess Your Corpse
Black Deserts
The Fen

Slutligen, Vampire har gjort en klassisk 8 av 10 i betyg skiva.
Om jag nu satte betyg i siffror dvs, vilket jag självfallet inte gör.

Rekommenderas!

Underground Never Dies

...med undertiteln It's Not Black And White Anymore är inte ett album (sanning med modifikation) utan en bok, eller en coffeetable bok om man vill vara anal.

Vilket vi självklart eftersträvar.

De senaste åren har det kommit några riktigt grymma påkostade böcker där gamla nummer av fanzines samlats och fått den historiska inramning de nu slutligen förtjänar.

Främsta exemplen är Metalions The Slayer Diaries (som samlar det bästa från 20 nummer Slayer Magazine, med massvis av intervjuer med band som Mayhem, Dissection, Emperor, Marduk osv... ) och Voices From The Darkside (liknande laguppställning men med mondre fokus på Black Metal), som samlar alla nummer av fanzinet med samma namn i en påkostad paketering.

Nu kommer en bok som flyttar fokus från intervjuerna till själva estetiken med fanzine, bandbilder, flyers och DIY konsertaffischer från 80 till tidigt 90tal.

Tyvärr är det i mitt tycke just intervjuerna som är det intressanta.
Taffligt illustrerande flyers tilltalar nog de mer nostalgiskt lagda som var aktiva där och då.

Sådana som tycker att Metal är mer bärs och headbanging än spirituell misantropi.

Inleder gör dock ett välskrivet förord signerat Erik från Watain samt några andra som aldrig riktigt förstått det här med det skrivna ordets verkliga kraft.

Tyvärr hamnar vi i klaveret relativt omgående via outhärdlig repetition där artister (samtliga) beskriver vad ordet "underground" betyder för dom.
Sida efter sida efter sida...

Detta problem samt andra klavertramp går igenom hela boken.
Du ska inte LÄSA Underground Never Dies, du ska TITTA och bara stundvis anstränga bokstavsbanken.

Man kan argumentera att fanzine-andan på detta vis bibehålls, om man är snäll.

Många fanzines hade trots allt en väldigt barnslig och naiv inställning med tafflig journalistik i sina intervjuer och recensioner.

Så, kanske är det lika bra att vi endast bjuds på kortare utklipp från diverse fanzines genom åren från olika breddgrader.

Men, rent estetiskt är boken riktigt läcker.
Nog för att texterna inte håller någon vidare kvalitet men layouten och tryckkvaliten är mycket hög.

Vill du läsa?
Välj Metalion och Voices From The Darkside eller andra böcker som Blod Eld Död och Swedish Death Metal.

Tycker du dock att alfabetet har alldeles för många bokstäver så väljer du Underground Never Dies.

VA - Metal On Metal IVth Crusade

Som en frisk fläkt eller en sista suck från 90talet kommer här ett samlingsalbum med flertalet artister.

Jag trodde att samlingsskivan var död men här kommer den faktiskt till sin rätta.
Temat, helheten och inställningen är den rätta och The IVth Crusade är helt klart justified.

Här har vi då ett utmärkt tillfälle för dig att upptäcka nya band som rör sig inom Finsk Death Metal.
Vi snackar (generaliserade) tung, mörk och svårmodig DM med guttural sång och mycket ensträngsriffande.

Självklart låter vissa band mer Death/Thrash (Ominous), Rock n Roll (Skullfuck) och gamla Morbid Angel (Vorum).

Istället för att söka upp alla dessa band var för sig på Youtube, Bandcamp eller Soundcloud så har då mastodont jobbet redan gjorts åt dig.

Som alltid med sådana här skivor så är det endel hit and miss, några akter är kanon medans andra är dynga.
Men ibland kan det vara värt att vada igenom lite skit för att hitta några guldkorn.

Här finner vi dessutom mycket exklusivt material så även den som är bekant med merparten av banden kan botanisera i sitt eget Klondike.

Rekommenderas sedan tidigare:
Vorum, Obscure Burial, Lie In Ruins och Stench Of Decay.

Band som överraskade:
Decaying, Hooded Menace och Convulse.

Nya upptäckter:
Ghastly, Skullfuck och Ominous.

För att få en överblick så bifogas innehållet nedan.

SIDE ROTTING (CD1) 
1. Hooded Menace – Theme from Tenebre* 3:58 
2. Skullfuck – Cut the Flesh* 3:14 
3. Desecresy – Engraved in Flesh* 3:12 
4. Gorephilia – Gods Stand Aghast* 5:54 
5. Cadaveric Incubator – Coffin Defiler* 4:10 
6. Cannibal Accident – From Cunt to a Grave 1:44 
7. Cannibal Accident – Live on Liver (Die on Diet)* 2:12 
8. Maveth – Dragon of the Continuum 6:32 
9. Ominous – Unleash the Beast Within 3:19 
10. Vorum – Death’s Stains 2:51 
11. Lie In Ruins – Venomous Tongues (Demo Version)** 4:56 
12. Necromonastery – Enter the Necromonastery / Into Sempiternal Perdition* 3:28 
13. Coprofagi – Pedoshredder** 4:35 
14. Axeslaughter – Cemetery of Blinding Lights* 4:35 
15. Maggots in Your Coffin – Slaves to Darkness* 1:04 
16. Serpent Ascending – Human Ladders 3:30 
17. Obscure Burial – Daemonic Incantation* 3:31 
18. Sadokist – Ultimate Death** 3:29 
19. Anal Blasphemy – In the Temple of Unlife* 6:18 
20. Archgoat – Lord of the Void (Live)*** 5:16 

SIDE MISERY (CD2) 
1. Ghastly – River of Smoke* 2:47 
2. Convulse – Oceans of Dust (Suicide Mix) 5:16 
3. Decaying – The Detachment* 5:42 
4. Avoimen Haudan Löyhkä – Saatanallinen Teurastus* 3:43 
5. Avoimen Haudan Löyhkä – Rituaalimurha* 4:13 
6. Stench of Decay – Invocation and Evocation* 4:07 
7. Stench of Decay – Kadonneet Jumalat (Rippikoulu Cover)* 5:32 
8. Necrolepsy – Flesh Ripper* 2:10 
9. Necrolepsy – Babyeater* 1:12 
10. Krypts – Kuolevan Rukous* 6:16 
11. Cryptborn – Born from the Grave** 5:32 
12. Skullfuck – Black Blood* 2:32 
13. Torture Killer – Written in Blood (Live)*** 4:10 
14. Corpsessed – Sovereign (Live)*** 5:38 
15. Swallowed – Horrifying Visions (Live)*** 4:26 
16. Coprofagi – The Law Is a Fraud** 3:26 
17. Solothus – Plaguewing 7:15 
18. Decaying – Conditions Futile* 3:40 

* = Previously Unreleased Track 
** = Demo/EP-Track 
*** = Previously Unreleased Live Track 

Slutvomit - Swarming Darkness

Slutvomit, smaka på ordet.

Vissa band bara skiter i det här med seriösa bandnamn, jag både älskar och föraktar det.

Slutvomit, det rullar åtminstone fint på tungan och är relativt charmigt.
Finns det lösaktiga spyor (ej till konsistensen)?

Vad har vi då för musikanter samlade under detta namn.
Jo, vi finner tre Amerikanska gossar som tycker att Death/ Thrash skall spelas intensivt som fan.

Tänk Impiety och Face Of Evil som närmast besläktade band soundmässigt.
Alltså Kreator och Destruction 80's Thrash Metal kryddat med en jävla intensitet och blast beats.

Produktionen är hyfsat välgjord, inte replokal som Face Of Evil men inte allför polerad och mainstream metal heller.
Låtskrivandet är helt okej, vissa saker är riktigt bra andra mer okej.

Vi har dock ett problem eller två.

Jag har en teori om att vokalisten spelade in sina sångspår i låtordningen vi nu finner på albumet.

Inget konstigt med det, dock så får han till sin röst med klös riktigt bra först iom spår nummer fyra, Bombing The Chapel.
Där anammas Schmier's (Destruction) ande och en extra dos saliv som spottas ut mot lyssnaren.
Bra som fan och ytterst passande.

Tyvärr lider de första spåren av en lite tamare insats, vilket (om min teori stämmer) inte är något konstigt då rösten blir som bäst för denna sorts musik efter lite stryk.
Men då borde sången lagts om på nytt på "uppvärmningsspåren".

Ett annat problem som sker med de band som lirar detta stuk är att det ofta blir lite för mycket av det goda/ onda när det vankas fullängdare.

Trots att skivan endast är 35min så hade jag gärna kortat ned skivan till ca åtta av de nuvarande elva spåren.
Min anledning är att de flesta spåren har liknande arrangemang och tempo.

Trots dessa små skavanker så skulle jag ändå ge albumet (ett svagt) 7 av 10 i betyg.
Det är bra men kan med tiden bli ännu bättre.

Slutvomit, fniss...