The Order Of The Solar Temple - S/t

Denna order blev enkelt förklarat kända som en självmordssekt med bas i Schweiz och Kanada.

Bandet som därifrån hämtat sitt namn spelar dock inte självmordsbenägen DSBM.
Nej, dessa Kanadensare framför hård Rock i 70tals anda.

Jag skaffade den här skivan då jag tyckte att något "lät fel" med förlyssningsspåren.
Alltså, "off" såsom att man anar att något lite obeskrivligt lurar där bakom.

Till min senare besvikelse så visade sig denna sinnesstämning endast vid ett fåtal tillfällen.
Flertalet av spåren är för vanliga, intetsägande...och normala (?).

Det finns dock även ett riff som låter lagom stulet från Ghost's första platta, ni vet vilket jag menar när ni hör det.

Annars är Metal referenserna få.
Tänk snarare Blue Öyster Cult (en cover finns med på skivan, ett av de bättre spåren) än Motörhead.

Ett textmässigt minus är att bandet inte bygger hela sin lyrik på sekter, även om Aleister Crowley dyker upp.

Men skadan är skedd och helhetsbilden har krackelerat.

Plus i kanten ska dom ändå ha för den snygga analogt ljudande (rena) produktionen, det välgjorda omslaget samt den illustrerade bookleten.

Om alla spår hade varit lika bra som avslutande (tillika det ena förhandsspåret) The Order hade jag hyllat denna skiva gränslöst.

3 av 5 om du gillar siffror.

Dhwesha - Sthoopa

Innan du avfärdar detta pga av de outtaliga namnen i rubriken, på både bandet och albumet så ska du veta en sak.

Den här skivan är bra.

Framförallt om du som jag uppskattar Necros Christos.
Dhwesha kommer dock inte från Tyskland som sina nekromantiska kollegor utan från Indien.

Likt de Tjeckiska Indien-intresserade Cult Of Fire håller de sig även borta från Engelska vilket gör att bookleten i stort sätt är helt irrelevant.

Sålänge du inte vill sjunga med fonetiskt eller är välbekant med främmande språk.
Eller om du helt enkelt vill smeka din lekamen till ett litet mittuppslag på 3 killar i patchvästar.

Att säga att de sjunger på Indiska är att göra det enkelt för sig då landet har 20 officiella språk.

Musik då.

Bandet påminner alltså soundmässigt om hur Necros Christos lät strax innan de gjorde fullängdsdebut 2007.
Alltså inte så komplext, samt minus alla instrumentala gate och temple mellanspel som Tyskarna gjort sig kända för.

Dhwesha nöjer sig med några sekunders akustiskt plink här och var innan det blir mellantempo Death/Doom för hela slanten.
Dom använder även väldigt melodiska leadgitarrslingor emellanåt.

Tycker du som jag att Necros Christos MCD Nine Graves inte stillade hungern?

Införskaffa då Sthoopa.
(Det är okej att fnissa åt namnen)

Death Vomit - Gutted By Horrors

Ett till band från Chile, se där.

Vomitory, Vomitor, Slutvomit och nu även Death Vomit.
Denna dödliga uppkastning består av tre (unga?) musikanter som spelar Death Metal.

Om jag ska beskriva hur de 12 låtarna al'a 37 minuter ljuder på fullängdsdebuten Gutted By Horrors så blir det lättast att säga Nihilist (pre-Entombed) spelar överblivet Kaamos material.

Kaamos pga likheter i riffande och arrangemang och Nihilist pga den ungdomliga approachen, dvs att instrumenthanteringen är hellre än bra.

Death Vomit visar potential och bandet kan i framtiden, med övning både på instrument (främst trummisen skulle må bra av extrapass i replokalen) och låtskrivande bli riktigt bra.

Teitanblood - Death

Inför releasen av Teitanblood's andra fullängdsalbum så basunerades det ut att "skivan skulle rätta ut missförståndet att Death Metal handlar om musik...".

Jag kan hålla med om att det stämmer in på dess undergenre Bestial/War Metal i allmänhet och Teitanblood's sentida tonkonst i synnerhet.

War Metal är en primal urkraft där själva musiken sitter i baksätet och det är war paint, solbrillor, nitar, kedjor, munkhuvor och svällande biceps som prioriteras.
Om gitarrerna är nedstämda till den grad att tonerna knappt hörs är även det ett plus i kanten på trvekontot.

Ett annat sätt att se på det inledande uttalandet är att all djupare form av musik alltid skall ha ett mål att nå hos sin lyssnare, bortom att bara vara just musik.
I detta fall åsyftas troligen spirituell börd.

Musik som alltså gräver djupt in i din själ och får dig att känna något.

Nu ska det erkännas att jag knappast vänder mig till War Metal-genren när jag vill uppleva sådana ögonblick, eller överhuvudtaget för den delen.

Att något med Nick Cave eller Johnny Cash's American-skivor skulle leda denna ljudliga katharsis vore iaf för mig mer naturligt än tondöva män med solbrillor och nollprocent musikalisk ambition.

Därför tycker jag att Teitanblood blev existensberättigat först iom MLP'n Purging Tounges 2011.
Allt innan dess (inklusive inom genren hyllade debutalbumet Seven Chalices) avskriver jag som olyssningsbar dynga.

Men, på Purging Tounges fanns glöden att vara något annat än ytterliggare ett War Metal-band.
Denna audioversion av religöst kaos som fullkomligt stormade mot mig under 15 minuter övertygade mig.

Baserad på Umberto Eco's bok I Rosens Namn (även filmatiserad) var Purging Tounges mer än musik.
Det var som att bli attackerad, överväldigad och tacksam för det.
En inblick i något annat, vad det nu än var.
Riktingen fortsatte på minisamlingen Woven Black Arteries där just tidigare nämnda spår samsades med en ny "låt" som var ämnad för en splitrelease som ej blev av.
Sanctified Dysecdysis var dock ej lika kraftfull, men ej heller olyssningsbar.

2014 fortsätter Teitanblood med DEATH som nästan är 70 minuter audio.
Det som bl.a. slår mig genom resan är att gruppens gitarriff stundvis faktiskt hörs, på så sätt rör de sig längre och längre bort ifrån den genre de föddes ur.

Inget här är dock lika kaotiskt kraftfullt som det som slog mig i slutet av 2011, Teitanblood har tvärtemot uttalandet sakta men säkert börjat införa fler element av just musik.

Skivan är dock fortfarande något annat.
Det är musik, men bara nästan.

Jag gillar Teitanblood, frågan är bara VAD det egentligen är jag gillar...

Bölzer - Soma

Om du haft någorlunda koll på Underground Death Metal så har du åtminstone bekantat dig med namnet Bölzer, oavsett om du hört gruppen ifråga eller ej.

Antingen för att dom har ett så otroligt fult bandnamn att du lägger märke till det, eller för att denna Schweiziska duo varit relativt väl omskriven både på forum och i Metaltidningar som inte bara stirrar sig blinda på de större mer kommersiella banden.

2012 debuterade iaf Bölzer med en tre låtars demo med den något speciella titeln Roman Acupuncture.
Den följdes upp året därpå med en tre låtars EP vid namn Aura och nyligen släpptes då ytterligare en EP.

Denna gång dock med två låtar men med ett snarlikt kortfattat namn Soma.
Vi bjuds på en mindre lång och en längre låt med en gemensam speltid runt 18 minuter.

Om vokalist/gitarrist KzR i Deathcult framför Oldschool Döds modell tidigt 90tal Europa så rör sig Bölzer's Death Metal mer ut i universum där inga regler finns.

Att de likt Inquisition helt bortser från instrumentet bas gör att de får ett litet annat sound i frekvensspektrat.
Bölzer använder dessutom en 12strängad gitarr med en drös effekter för att på så sätt fylla ut ljudbilden.

Nog om det, om du gillar gruppens tidigare material så kommer du uppskatta även denna release.

Bölzer skriver bra låtar med mycket andrum och ett eget sound.
Belive the hype, till en viss gräns dvs.

Gott så.

Funeral Throne - Threshold

Heavy Metal Blackened By Death.

Om jag inte missminner mig så är det epitetet som bäst beskriver bandets tonkonst enligt dessa Engelska musikanter.

En ganska bra beskrivning även om det missvisar att Heavy Metal vore bandets grundsten, vilket ej är fallet då det snarare rör sig om utsmyckning.

Nej, för att använda gamla beprövade soundbeskrivningar skulle jag välja att kalla det för Melodiös Black/Death Metal.

Bandet påminner då självklart starkt om Dissection (både före och efter fängelsevistelse).
Likheter finns därför även naturligt med Ascension och Watain (främst runt Sworn To The Dark).

Men jag tycker att Funeral Throne ändå har en egen identitet, vilket inte kan sägas om band som Chaos Invocation och Valkyrja.

En viktig skillnad är att Funeral Throne förutom utmärkt instrumenthantering även behärskar det här med låtskrivande.

Det är minnesvärt och låtmaterialet känns aldrig tråkigt även om merparten av de 7 låtarna (varav det första spåret är av kortare natur) rör sig bortåt 7 minuter.

Bandets gitarrsound är även mer Rock N Roll än hos flera andra närbesläktade kollegors dito.
De har en ganska bred dynamik med lugna såsom svängigare partier som låter lite Celtic Frost-vibbar skina igenom då och då.

Till det negativa, vilket faktiskt inte har något med bandet som sådant att göra.

Hitills är Threshold endast släppt i en kassettupplaga om 100ex (med förvånansvärt bra ljudkvalitet faktiskt, men kan även streamas på bandcamp) via UK-bördiga bolaget Exitium Productions.

Jag hoppas verkligen att albumet kommer dyka upp på fler format framöver för Funeral Throne förtjänar definitivt mer uppmärksamhet .

I dagsläget är det nog endast de mer i underjorden insnöade som fortfarande köper kassetter, om ens har ett tapedeck att spela dom i.

World Terror Committee borde göra alla en tjänst och knyta sig an bandet då de har en förkärlek för liknande musik.
Merparten av deras stall lider av ett stort Dissection komplex.

Rekommenderas, om du hittar ett ex dvs.

Triptykon - Melana Chasmata

Om jag inte skriver om det här albumet nu så kommer jag nog aldrig göra det.

Jag köpte faktiskt skivan redan i april när den släpptes, men vi har ett problem.
Tom är så jävla negativ hela tiden vilket absolut färgat hans musik med Triptykon.

Det vill säga, jag har inte varit sugen att lyssna på albumet en enda gång under dessa månader.

Men de gånger jag har lyssnat på Melana Chasmata har jag tyckt att skivan är riktigt bra, men den är deppig och nedstämd och det smittar av sig.

Bra genuin musik ska förmedla och väcka känslor hos lyssnaren, oavsett om det är glädje, sorg, kärlek, hat, kraft, styrka eller whatever...

Kanske är det först nu framåt hösten och den stundande vintern som albumet kommer att göra sig som bäst.

Viss musik hör som vi vet starkt samman med årstiderna.
Darkthrone's kalla Black Metal skivor (92-95) kommer tex. knappast till sin fulla rätt under sommarhalvåret.

Men när jorden täcks av ett påträngande mörker under en stor del av dygnet lär Melana Chasmata vara ett passande soundtrack, för den speglar en mörk själ.

Mastodon - Once More 'Round The Sun

2011 års The Hunter markerade en förändring i Mastodon, både när det gällde musik, tematik och omslagskonst.

I mitt tycke, tyvärr till det sämre.

Fram tills dess hade de bara blivit bättre för varje album och kronan i diskografin Crack In The Skye släpptes 2009.

Ett album där alla delar flöt ihop till ett enda ruskigt bra långt spår, fullt av drömska partier att försvinna i.
Samt med en lagom flummig överhängande tematik (gruppens texter har i all ärlighet aldrig varit dess starka kort).

Once More 'Round The Sun fortsätter rent naturligt på The Hunters inslagna bana.
Självklart var inte The Hunter ett dåligt album men det var det första i diskografin som var sämre än sin föregångare.

Rent kvalitetsmässigt skulle jag säga att de två senaste albumen ligger lika.
Skillnaden är att jag börjar tycka att Mastodon repeterar sig själva lite väl mycket denna gång.

Vi har hört det mesta förut fast då i bättre låtar och partier, idéerna börjar sina.

Once More 'Round The Sun har alltså inte klickat med mig, det är en helt okej platta men inte mer.

Infernal Curse - The End Upon Us

Nej, det här är en liten besvikelse.

Jag gillar egentligen Infernal Curse's Death/Black Metal (som i mitt tyckte har [haft] just precis lagom ingredienser War Metal i soundet).

Men den här MLP'n har ett kasst gitarrsound och materialet är av sämre kvalitet gentemot 2012 års fullängdare.

Alltså, det är mer War Metal än Death/Black Metal.
Och då jag gillar riff, melodier, hooks (läs: minnesvärda partier) så håller jag knappast den genren kär.

Precis som på det albumet så gör de även misstaget att inleda med vad jag tycker är det sämsta spåret, sedan höjs ribban men dessvärre inte tillräckligt.

Detta är endast för de redan rejält frälsta, alt. War Metal fans.
Själv föredrar jag just skivan Awakening Of The Damned som har en bätte (lagom otydlig/tydlig) produktion samt bättre låtmaterial.

Argentinarna kan egentligen bättre än så här.