Erebus Enthroned - Temple Under Hell

Australiens Erebus Enthroned albumdebuterade 2011 med en skiva stabilt framförd men rätt intetsägande Black Metal.

Det kändes som att fokus lades på ideologi snarare än att nå musikaliska höjder, något som jag tyckte speglades i intervjuer med bandet.
Denna "trend" har tyvärr blivit allt vanligare inom den mer Orthodoxa grenen av BM, post Watain - Sworn To The Dark.

Men, några år har gått sedan dess och bandet har lyckligtvis utvecklats i helt rätt riktning.
På Temple Under Hell har de ryckt upp låtskrivandet och presterat en riktigt bra platta.

Musikaliskt påminner det här främst om Ascension fast med lite mer skit i ljudbilden samt med mer grind bakom trummorna.

Släktträdet kan se ut såhär:
Mayhem - Dissection - Marduk - Watain - Ascension - Erebus Enthroned

I titelspåret finns dessutom ett riff som inte så lite verkar vara en fritolkning av det klassiska riffet i Mayhem's titelspår till DMDS.

Men Australiensarna har tillräckligt många egna idéer för att inte framstå som ett klon-band.
Sången gör även sitt för att ge bandet en egen karaktär (bortsett från de ibland uppenbara Attila liknande infallen).

Soundet på Temple Under Hell passar bandet och låter inte som den vanliga Necromorbus-produktionen som så många liknande band i dagsläget eftersträvar.

7 låtar på 47 minuter är den passande spellängden.
Gott så.

Ska jag vara kritisk så tycker jag dock inte att slutresultatet av mixen/ mastern blev speciellt bra.
Jag gillar soundet helt klart (med de mer analogt ljudande trummorna), men skivan saknar endel dynamik och klarhet i de ösigare partierna.

Det är lite loudness-war varning vilket gör att musiken låter lite väl grumligt i hörlurar.

Detta till trots, lyssnar du på andra W.T.C (World Terror Committee) kontrakterade band som Valkyrja och Chaos Invocation så bör detta verkligen vara helt i din stil.

Erebus Enthroned tillhör tillsammans med Ascension och Sargeist det bästa på bolaget.

Funereal Presence - The Archer Takes Aim

Vi börjar på gammalt klassiskt Close-Up Magazine manér och konstaterar att herr Bestial Devotion, eller Mathias som hans flickvän kallar honom komponerat ett utmärkt album.

2011 släpptes först ett minialbum och nu har då en fullängdare slutligen skådat ljuset i kryptan.

Bestial Devotion känns tillvardags igen som trumslagaren i en av de få Amerikanska Black Metal band som inte är urusla, dvs Negative Plane från New York.

The Archer Takes Aim utgår dock från ritningarna till Norges tidiga 90tal men plockar sitt byggmaterial från vitt skilda platser.

De 4 långa spåren som utgör albumet låter skitigt gamla Darkthrone och tidiga Emperor både vad gäller framförande och produktion.
Men man lånar vissa gitarrinställningar och leads från huvudsysslan Negative Plane samt tillsätter lite rensång al'a tondöv Morrisey (The Smiths) på syra.

Lägg därtill orgel, klockspel och andra (spontana?) infall och du har ett album som låter eget.

Är det bra då?
Ja det är det, dessutom förvånansvärt lättlyssnat och catchy.

Rekommenderas!

Nocturnal - Storming Evil

Ska det vara Thrash Metal ska det helst vara av Tyskt märke/ ras...

Nocturnal må ha ett omslag som skriker Kreator runt Pleasure To Kill och Endless Pain (ja, det är samma omslagskonstnär) men rent musikaliskt låter dom närmare landsmännen i Destruction.
Både vad gäller riffande och sång.

Produktionen är analogtljudande och ingen klåfingrig EQ-och-kompressor-nazist av modernt mått har släppts in i studion.

Den råa vokala insatsen står dessutom en kvinna för, vilket självklart är kanon inom den av penisar alltför tätbefolkade genren Metal.

Vi bjuds här på 10 låtar runt 45 minuter teutonisk terror.

Jag är dock den där typen som lätt blir lite uttråkad av Thrash Metal då speltiden passerat över 30 minuter.
Likaså denna gång, de hade gärna fått skippa ett spår eller två då jag tycker att det thrashas på tomgång här och var under skivans gång.

Men allt som allt är Storming Evil en schysst platta när du vill ha lite aggro Thrash Metal i 80talsskolan (Destruction, Kreator, Sodom, Sepultura osv).

Framförallt B-sidan på LP'n bjuder på några riktigt bra låtar.
Skaffa nu vinylen så blir du också tuff.