Nocturnal - Storming Evil

Ska det vara Thrash Metal ska det helst vara av Tyskt märke/ ras...

Nocturnal må ha ett omslag som skriker Kreator runt Pleasure To Kill och Endless Pain (ja, det är samma omslagskonstnär) men rent musikaliskt låter dom närmare landsmännen i Destruction.
Både vad gäller riffande och sång.

Produktionen är analogtljudande och ingen klåfingrig EQ-och-kompressor-nazist av modernt mått har släppts in i studion.

Den råa vokala insatsen står dessutom en kvinna för, vilket självklart är kanon inom den av penisar alltför tätbefolkade genren Metal.

Vi bjuds här på 10 låtar runt 45 minuter teutonisk terror.

Jag är dock den där typen som lätt blir lite uttråkad av Thrash Metal då speltiden passerat över 30 minuter.
Likaså denna gång, de hade gärna fått skippa ett spår eller två då jag tycker att det thrashas på tomgång här och var under skivans gång.

Men allt som allt är Storming Evil en schysst platta när du vill ha lite aggro Thrash Metal i 80talsskolan (Destruction, Kreator, Sodom, Sepultura osv).

Framförallt B-sidan på LP'n bjuder på några riktigt bra låtar.
Skaffa nu vinylen så blir du också tuff.

Live Sthlm: Deathhammer & Antichrist

Norska Deathhammer borde hädanefter heta Desshammer, för alla death i varje hårt thrashande låt uttalas just som Tyskarna "dess", självklart är det helt fantastiskt.
Desshammer spelar snabb Sodom thrash där de höga Schimer (Destruction) skriken ständigt är närvarande, fokus är långt borta från spelskicklighet utan det är fullt ös medvetslös med konstant 2takt.

Även om den tillsynes galna frontmannen/basisten ständigt underhåller så skulle bandets furiösa urladdning gynnats av en kortare speltid, men nästan en timme snabb fulthrash är generöst mot fansen.
Bäst urladdning ikväll?
Självklart army of dess!

2011års bästa thrashmetal album levererade Antichrist med forbidden world.
Ikväll river de av många av spåren och om Desshammer är Sodom så är Antichrist kvällens Exodus.
Framträdandet är betydligt mer kontrollerat på alla punkter, även om det headbangas rakt igenom så är spelskickligheten konstant närvarande.
Sedan blir mellansnacket jävligt roligt då tempot tas ner och det på släpig dialekt skall presenteras låtar:

- Av laser kan man dö - Death Ray!
- Har vi något offer här ikväll? - Victims Of The Blade!

Osv, självklart är det helt fantastiskt och Antichrist är precis så bra som jag hoppats.
Nästa gång någon av dess band besöker din stad bör du gå dit, du kommer att bli underhållen av thrash i den gamla skolan.

Kvällens fråga:
Var kom hela den här nya generationen taniga hårdrockare i vita adidas skor och fjunmustasch ifrån?

Dagens Glada Feelgood Hit

Morbid Insulter heter/hette ett band som lirar/lirade Nifelheim Black/Thrash med Arioch/Mortuus-sång.
Refrängens raka "glada" trumkomp är briljant, sångaren beslutade sig dock förra året för att lämna jordelivet i förtid och bandets vara eller icke vara är såvitt jag vet osäkert.

Med detta i åtanke så kan ni nu lyssna på dagens feelgoodlåt "antichrist blasphemies" med Morbid Insulter, mycket nöje!

För 10-talet: Rise, Vulcan Spectre

För ungefär 100år sedan utropade CU's dåvarande skribent Martin Carlsson Machine Head's "The Burning Red" till "Reign In Blood" för 2000talet.
Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Machine Head som band och det gick som det gick då Martin Carlsson's prelistening rapport från Metallica's "St.Anger" visade sig vare otroligt världsfrånvänd.
Skivan prisades som Metallica's återkomst till metal och han jämförde Lars Ulrichs förvirrade oljepannabankande med snarlighet till blastbeats.

Men!
I lovordandets anda så utropar jag nysläppta "Rise, Vulcan Spectre" av Nekromantheon till "Pleasure To Kill" för 10-talet.
Vad ni vill läsa in i detta statement bestämmer ni själva, kom dock ihåg att skivan är väldigt bra och förtjänar mycket av er uppmärksamhet.

Fredagen Den 13e Tips: Nekromantheon

Idag släpps Norska Nekromantheon's andra album Rise Vulcan Spectre.
Om Kreator runt Pleasure To Kill och Destruction runt Eternal Devastation skulle trycka i sig en massa uppåttjack och stråla samman i en fuktig källare som replokal så skulle det låta såhär.

Det är fullt stå i 2takt nästan hela tiden och lyckligtvis är det förbannat bra och medryckande.
Streamar plattan gör du här, sedan inser du att du måste ha vinylytgåvan.

Nu är det upp till Aura Noir att leverera en kanon skiva i mars för detta kan annars vara årets platta i kategorin fulthrash.

Norwegian Thrash The German Way

Det finns många band som heter något necrobetonat.
En av alla dessa är Norska Nekromantheon som släpper ny platta i jauari, bandet med medlemmar från Obliteration thrashar på i den furiösa 80tals skolan av tidig Kreator thrash med drag av Aura Noir.
Obliteration trummisen lirade förövrigt med just Aura Noir då de gjorde ett grymt gig på den kasst organiserade festival Getaway Rock.

Decibel (tidingen vi inte kan få på import i Sverige) streamar en kanonlåt på sin hemsida.

Thrash Til Death

Ett Svenskt Thrash-band som debuterat med plattan Extermination Has Begun i år är Tyranex.
De thrashar på såsom att det vore 80tal i en produktion som andas Destruction's 00-tal.
Just likheterna med Destruction lyser igenom vid flertalet tillfällen, Linnea's sång påminner rätt mycket om just Schmier's stämma som går mellan vrål till falsettpip till vrål igen på en sekund.

Om vi skall tala om omslaget till plattan så är det också väldigt 80tal, och då framförallt i avseendet att det är sådär riktigt fulsnyggt som band som Protector (spana in dess gamla omslag, huga) och likasinnade hade.
En bra idé genomfört av en halvdan tecknare var mer än vanligt, en klassisk öststats-look.

Tyranex gör det enda rätta och håller sig borta från att bli mesig Bay Area-thrash som skojfriska Anthrax och andra band bara folk som var unga då Among The Living släpptes kan uppskatta utan att skämmas.
Tillsammans med Antichrist's Forbidden World den enda thrash du behöver i år.

Necromantic Action

Uppsalas thrash stoltheter Die Hard släppte 2009 sin platta Nihilistic Vision.
På releasefesten spelades inte deras bästa låt "necromantic action" från den tidigare mcd'n och aftonen förvandlades till lögner och svek.
Nej det kanske var lite väl dramatiskt.

Nihilistiv Vision är ett utmärkt alternativ till alla som gillar Sodom, Venom med lite stänkar black.
Thrash utan att vara Bay Area-mesigt med andra ord.

Sedan dess har lineupen ändrats och endast Harry är kvar från den tid då bandet bestod av de tre H'na nu när Hasse och Watain-Håkan slutat.
Men skivan består och passar utmärkt såhär på den förlängda hösten.

Thrash Til Death

Sverige verkligen skiter ur sig bra ny metal i den gamla skolan nuförtiden.
Senast i raden är Antichrist som manglar stenhård thrashmetal utan att vara mesiga.
Tänk er en blandning mellan Metallica's "Kill Em All", Exodus "Bonded By Blood" och släng på lite Iron Maiden runt "Killers" och krydda med tidiga Mercyful Fate influenser samt ett jävlaranamma al'a Nifelheim och några cool Destruction riff.

Forbidden World heter albumet, Highroller har vinylen, du behöver den.

Hell Awaits

Slayer skall tydligen lägga ner.

Jeff blev ju dålig av något spindelbett och stannde hemma för att återhämta sig men nu slutar han då han inte gillar att bandet plockar in reservgitarrister på turnéer, Pat från Cannibal Corpse och Gary från Exodus, eller nått sådant.

Slayer kommer då att lägga ner efter att turnéerna är avklarade.

Mig skadar det inte, jag såg dem i somras och tycker att Hell Awaits och Reign In Blood är de enda riktigt bra plattorna i diskografin, även om någon låt här och var på resterande skivor varit kanon (tex Cult från 2006 års Christ Illusion).

Sedan har ju Tom pajjat ryggen så det är väl mer eller mindre på tiden kanske.

Om det hela inte är ett sådant där väldigt roligt aprilskämt som folk håller på med.

Ausgebombt

Han som hatar har publicerat sin Sodom artikel som var med i Sweden Rock Magazine, underhållande läsning om gamle Tom och manskap.
Trummisen Bobby fick dock kicken strax efter inspelningen av nya plattan In War And Pieces.

The Butcher Strikes Back

Våra favorit Tyskar i Destruction har en nyplatta ute och då följer en ny video, denna gång heter spåret Hate Is My Fuel och är en av de bättre från nya skivan The Day Of Reckoning.
Men vi börjar med videon, liveklipp över spåret blandat med lite riva tidningar och närbild på Schmier då han sjunger refrängen.
Detta fungar helt okej dem första gångerna men då låten är runt 4:25 så blir tidningsrivandet mer ploj desto fler ggr det sker.
Detta är dock 1000ggr bättre än de dataanimerande videos med bandet som kom där runt Inventor Of Evil plattan.

Nu till skivan.
Som alltid då det gäller Destruction vilket även Indy pekade ut i CUM för 1000 år sedan så håller aldrig Destruction en hel skiva igenom, samma sak här.
Plattan är alldeles för lång, med ett bonusspår så är vi inne på 50 minuter vilket är ca 20 minuter för mycket, bandet får aldrig ihop så mycket bra material.

Det börjar bra med The Price & Hate Is My Fuel, men efter Devils Advocate (bara jag som tänker på avokado, och undrar om djävulen har bättre sådan?) som är ett schysst spår så blir det mer glest i hårfästet.
Först på sista låten innan bonusen, Sheep Of The Regime så tänder det till rejält, däremellan har vi dock haft 25 minuter på tomgång.

Men!
Destruction har med dessa spår jag nämnt ytterliggare fyllt på sitt liveset med några kanonlåtar och de har genom åren samlat på sig en jävla massa guldkorn, som sagt live eller på egna spellistan blir det kanon.
Bonus: 3 trummisen sedan återföreningen gör entré iom denna skiva, jag gillar hans spel bättre än föregångarna.

A Lesson In Violence

Jeff Hanneman i Slayer drog på sig en infektion och höll på att ätas upp av en bakterie så han fick opereras.
Slayer väljer nu att plocka in Gary Holt från Exodus som sessiongitarrist på februariturnén.
Hur kommer det att låta?

Det är inte det att Gary inte är duktig, nejnej, han är snarare för duktig.
Som kompgitarrister är Kerry och Jeff toppen i det de gör, men deras solon är ett virrvarr av att spela snabbt och skita i alla skalor och allt vad musikvetande heter..

Gary kan däremot skalor och dyl, så de kaotiska soloduellerna kanske får en mer melodisk touch.
Lite som då Jack Owen och Ralph Santollas inhopp i Deicide förde med sig mer melodiska och kompetenta inslag i solandet.

Den som befinner sig i Australien (eller på youtube) får veta.

Mistress Of Pain

Death Angel har gjort en ny musikvideo som faktiskt är riktigt bra om man tänker på att den består av massa liveklipp och backstagematerial, sync all the way.

Låten är helt okej, ganska bra, dock ingenting i jämförelse med spåren på deras första album The Ultra Violence som är sjukt bra bayarea-thrahmetal.

Om någon undrar vilka som är de gamla och de nya medlemmarna i bandet så kan jag avslöja att blekfisarna är nya, spännande va?

Death Angel var ju mer eller mindre ett släktkalas-band i början, bröder och kusiner huller om buller.

Curse The Gods

Jag såg på den officiella nyhetskanalen (dvs facebook) att den nya skivbutiken Bifrost Records rekommenderat en "helt fantastisk skiva".

Låt oss stanna och se över vad en helt fantastisk skiva kräver:
1 asbra låtar
2 asbra framfört
3 passande produktion (den behöver inte vara "fet" för att vara bra, se skillnad Darkthrone's A Blaze In The Northen Sky jämte Kreator's Enemy Of God, helt olika produktioner, båda passande).

Skivan de rekommenderade som helt fantastisk var Destructions släpp Eternal Devastation från 1986.
Låt oss jämföra med listan.

1 asbra låtar?
Stundvis, "curse the gods" och "eternal ban" hamnar självklart på den godkända sidan, de andra fem spåren svänger helt okej.

2 asbra framfört?
Här skiter det sig rejält för var det något de goda gamla Tyska banden inte kunde så var det att framföra materialet riktigt bra (Kreator hade 1986 lärt sig detta iom Pleasure To Kill).
Dessutom så hade Destruction en väldigt anonym trummis, Ventor i Kreator framstår som Mike Portnoy i jämförelse.

3 passande produktion?
Här skiter det sig ytterliggare en gång, produktionen är ungefär lika fet som Megan Fox, det är tunt och kraftlöst med andra ord.

Slutsats:

Destruction har alltid varit ett band där Best Of samlingen som man själv snickrar ihop alltid varit hur bra som helst och för varje nytt släpp (kommer ny platta i början av nästa år) så dyker ytterliggare 1, 2 låtar upp som platsar där.
Men att hålla upp en hel skiva?
Nej nej, det går inte, det är en omöjlig uppgift.

Jag rekommenderar då hellre en av de två liveplattorna där Alive Devastation från 2002 är min favorit, där får du punkt 1, 2 och 3 godkända och just då är Destruction fantastiska.