Flagellant - Maledictum

Från landskapet i norr kommer Flagellant som håller fanan för Svensk Orthodox Necromorbus-ljudande Black Metal högt.

Andra albumet är släppt på välansedda W.T.C, sången och instrumenten är professionellt framförda och intrycket är att allt är väl genomtänkt.

Men vad är då problemet?

Jo, det är tråkigt.
Skivans främsta nemesis är dess speltid, 53min är alldeles för generöst för Flagellant's tolkning av Black Metal.

Materialet skulle hålla grymt för en speltid runt 35min, men i dagsläget bjuds vi på 20min utfyllnad.
Tänk dig att du ätit en riktigt god bit bakelse, sedan måste du äta en till bit som inte smakar lika bra.
Sen är du övermätt...och tjock, samt din flickvän dumpar dig och tar hunden med sig.

Det ska dock framhållas att det finns enhel del bra saker på skivan, när Flagellant är bra så är det... ja, riktigt bra.
Tyvärr finns det inte så många klockrena låtar som det finns grymma partier här och var.
Om bara skivan hade hållt rakt igenom så skulle den ha en självklar plats bland årets bästa släpp, men tyvärr.

Jag måste dock rekommendera det något otippade avslutningsspåret 13 Cauldrons Burn, som sticker ut med en lite annorlunda stil. De snabbsjungna verserna tillsammans med trummorna bygger upp ett riktigt shysst driv som tidigare saknats.
Mina närmaste associationer blir en 50år gammal Bob Dylan låt Subterranean Homesick Blus, Motörhead och Tom G Warrior häng på riffen.
Briljant!

Tips till nästs gång.
Kill your darlings och album nummer tre kommer bli fantastisk.
6 av 10 är det något låga betyget.

Procession - To Reap Heavens Apart

Efter att ha hört Vein's 7" Crux Calvaria härom året så var jag övertygad om att Procession's kommande fullängdare skulle bli mästerlig.
Detta pga att 3 av 4 medlemmar delas.

Då vi förra året även bjöds på 10" Death And Judgement så var det som gott som klart, Procession's kommande skulle bli 2013 års bästa album.

Nu när jag har hört To Reap Heavens Apart är jag istället fylld utav tomhet.
Tyvärr, det blir nog inte ens topp-10.

Allt börjar såpass bra med ett upptempo Heavy Metal intro, sedan kommer första "riktiga" låten Conjurer...

Problemet är att oavsett hur episkt bandet arrangerat låtarna, hur mycket än Felipe tar i med sången så lyfter det aldrig en endaste gång under hela skivan.

T.o.m spåret Death And Judgement känns tamare i sitt utförande än på förra årets 10", solot i nämnda låt är dock fortfarande äckligt bra och stämningsfullt spelat och därför hela skivans höjdpunkt.

Jag ville så gärna att den här skivan skulle vara grym, för jag tycker att Procession är ett coolt band.

Men nej, endast 6 av 10 i betyg.

Abysmal Grief - Feretri

Italienska Abysmal Grief gör sitt bästa för att framkalla kyrkogårdsstämning på sitt nya album.
Bandet ger mig samma associationer som Svenska The Coffinshakers ofta lyckas med.
Dock är det inte kall vampyr country utan funereal doom metal som förför lyssnaren.

Feretri har 6 långa spår som oftast går i ett lugnare tempo där orgeln är instrumentet som lyfter låtarna till skyarna,  eller taket i gravkapellet om man så vill.

Italienarna kan verkligen det här med att lägga in starka slingor på precis rätt ställen.
Produktionen i sig målar upp en bild av att de mickat upp i en krypta endast upplyst utav stearinljus mitt i natten.

Mörkt, rått och klaustrofobiskt, men väldigt stämningsfullt.

Sången går från ett mörkt mässande till skrik som inte skulle skämmas för sig i valfritt black metal band.
Bandet är dessutom precis lika bra live som på skiva.

8 av 10 nekromantiska frestelser är betyget.

Ghost - Infestissumam

Var ska jag börja? 

När det kommer till Ghost och deras succé finns det många fler infallsvinklar än det musikaliska.

Bandet har fått ta mycket skit från metal publiken som var så snabba med att omfamna dom,  väldigt obefogat och barnsligt enligt mig.

Vi accepterar tanken att det är Tobias Forge som är en av huvudmännen i bandet och beaktar följande.

Trots att han med sitt tidigare band Repugnant släppt den kanske viktigaste death metal plattan Epitome Of Darkness den här sidan av 90talet och även i intervjuer aldrig hymlat med att han velat ta nämnda band så långt som möjligt (turnéer och skivförsäljningen) så bemöts han och hans namnlösa gastar av smutskastning från sina såkallade metal fans.

- De har sålt sig, spela med Repugnant istället blaha blaha...

Mycket vill ha mer.

I en logisk värld skulle samma metal fans säga; faan vad kul, en utav oss har lyckats och blivit framgångsrik.
Äntligen någon som kommer från samma bakgrund som oss istället för någon massproducerad pop-produkt.

Men nej.
Nu tror jag iofs Ghost skrattar hela vägen från Billboard-listan och tycker att det är faan så skönt att slippa spela för dessa trångsynta metalskallar.

Nog med rants och vidare till själva musiken som bjuds upp till dans på fullängdare nummer två.

Redan från start så märker man att ljudbilden putsats och finslipats sen sist, den är ren och arrangemangen större och pampigare.
Att albumet är inspelat i Amerika känns logiskt.

Ghost skulle idag inte klassas som ett metal band då det knappt finns några gitarr riff (som tidigare lät 70tal) som drar åt det hållet alls.
Istället skulle jag placera det musikaliska i slutet av 60talet.
Tiden då de sockersöta "jagvillhålladinhand"-banden började experimentera med droger och lät det påverka musiken.

Bäst i min åsikt på skivan är singeln Year Zero med sin stora direkta refräng samt Ghuleh/Zombie Queen som efter några toners pianoslinga al'a Kleerup/ Tityo - Longing For Lullabies går in i ett drömskt parti som påminner om gammal Svensk filmmusik.

Ghost fortsätter sin onda vana att låna friskt ur musikhistorien, precis som på Opus Eponymous.

Detta stycke bryts sedan av och blir gitarr musik som kan liknas med då The Shadows kompade Cliff Richard för 50år sedan.
En mer modern referens vore The Ghastly Ones, gitarrakter som The Shadows möter horror tematik alltså.
Surfmusik, punkt.

T.o.m det udda singelvalet cirkusvalsen Secular Haze funkar bra i sin rätta omgivning.

Överlag tycker jag dock inte låtskrivandet håller samma höga nivå som på första verket.
Men skivan är fortfarande bra och i spår som Ghuleh/Zombie Queen, Year Zero, Idolatrine och skivans titelspår/ intro äckligt bra.

Omslaget är även denna gång inspirerad av en filmposter, Amadeus om jag inte är ute och cyklar.
Konsten i den generösa bookleten kan sammanfattas som briljant, det är samma Polske illustratör med ostavbart namn som gjorde Watain's Lawless Darkness omslag.

Infestissumam är dock inte ett underverk men nog bra sällskap i vilket fall som helst.
7 av 10 lyxiga dildokit signerade Papa är betyget.

Dessutom ser jag bandet mycket hellre i en stor rymlig lokal som Annexet än i ett svettigt proppfullt Kubben eller Strand.