Stench - Venture

Death Metals Broder Daniel.

Detta om närbesläktade Tribulation kan ses som Death Metal's svar på den gamla svenska proggen iom deras album förra året.

Venture innehåller många ingridienser som vi finner hos just indie pop, där andra DM-band spelar lead breaks på mörka e-strängen spelar Stench dom på den ljusa.

Att generalisera detta som Death Metal är att göra det alldeles för lätt för sig, det här är så långt ifrån Entombed och Dismember's glansdagar du kan komma.

Egentligen är det bara den råa och grymma sånginsatsen som direkt härrör genren, även om den är mer Black Metal influerad än vad som är standard.

Venture är således en skiva som följer upp 2010 års In Putrescence naturligt.
Måhända har visinfluenserna blivit tydligare, likaså används den lugna/creepiga ett-ett-ett-ett-ett-blasten som Nifelheim gjort sig kända för relativt frekvent.

Ett och annat Mortuary Drape riff gör sig också känt, men istället för att som Italienarna lägga ett märkligt pukkomp så går Stench rakt på sak med grind.

Men först och främst låter det svenskt, den  där speciella hitkänslan flertalet inhemska band besitter finns där.

Venture är därför en riktigt bra skiva och ett självklart inköp om du uppskattar Tribulation.

Det enda negativa jag har att komma med är att texternas storlek är för liten i CD digipakens booklet.

Det är helt okej att som band föredra vinylutgåvan då det kommer till den visuella presentationen, men då kanske man bara ska skippa texterna till CD versionen om de ändå inte kan tydas utan att extrem huvudvärk träder fram.

Venture är en 8 av 10 i betyg skiva.

Stench - Stench 7"

När Stench 2010 släppte sitt debutalbum In Putrescence så var de att betrakta som ett Tribulation light (2 medlemmar från bandet medverkar även här).

Det var mer melodiskt, dynamiskt och snällare helt enkelt, med ett mer naturligt och varmare sound.

Sedan dess har Tribulation släppt album nummer två och själva blivit sin egen light variant, iaf iform av brutalitet.
Låtskrivandet är det fortfarande inget fel på, snarare tvärtom.

Nog om det, tillbaka till Stench.
Som försmak inför stundande fullängdaren så har vi här då en 3 låtar lång/kort 7".

Bäst i mitt tycke är spåret Lost, vars tema inte så lite påminner mig om Queens Of The Stone Age's låt My God Is The Sun från förra årets släpp ...Like Clockwork.

Materialet är svängigt, lättlyssnat och poppigt.
Stundvis punkigt ösigt men även lugnt och laidback som i det avslutande spåret.

Stench var måhända mer gulligt och charmigt än bra när jag såg dom live för nått år sedan på Hornstull Strand.
Men i studion tillhör dom toppskiktet inom lättlyssnad och hittig Death Metal.

Gillar du tex. Vampire borde detta verkligen falla dig i smaken.

I Brist På Annat

..så kör vi en The Best Of The New Wave Of Swedish Old-School Death Metal.
Dvs de bästa släppen "ny" dödsmetall som kommit från detta land de senaste åren.

Death Breath - Stinking Up The Night
Nicke Andersson's (Entombed, Hellacopters) återkomst till Death Metal blev självklart en jävla succé och resulterade i en av de bästa skivorna Autopsy/Entombed döds någonsin.
Många kanon growlare som Scott Carlson och Jörgen Sandström samsas med Robert Pehrsson om sina bästa fulagubben imitationer.

Repugnant - Epitome Of Darkness
Något av en katalysator för många nya band inom landet.
Skivan som ingen brydde sig om då den försenat släpptes har blivit något ett måste i skivsamlingen de senaste åren.
En något udda produktion inhyser många kanonlåtar och kultbandet Morbid har aldrig varit så bra som i Repugnant's tappning på "another vision".

Tormented - Rotten Death
Gubbar som var med förr (framförallt första Marduk sångaren) startar nytt band och spelar kanonbra simpel catchy death metal.
Svinbra låtar och riff med hög singalong-faktor på texterna, lite klent trumljud dock.

Morbus Chron - Sleepers In The Rift
Årets bidrag till listan.
Kanon låtmaterial, passande produktion, svängigt som fan och tåls att spelas 10ggr på raken utan att tröttna.
Kan mycket väl komma att räknas som en klassiker inom genren om några år.
Det är inte nyskapande för 5 öre, men nog så jävla bra.

Tribulation - The Horror
Som Stench med mindre progg och med massa solon.
Riffigt och intensivt, bra klös i sången och coola breaks.
Klart "digitalast" och stelast produktion bland dem medverkande.

Stench - In Putrescence
Som Tribulation med mer progg men utan en massa solon.
Mer gulligt och sött än läskigt live, men på skiva mycket bra och stämningsfullt.
Bra genomarbetat trumljud på skivan.

Maim - From The Womb To The Tomb
Svenskar gör egna Autopsy låtar i den gamla skolan.
Svängigt, elakt med lite lagom häng i låtarna.
Inget klick i kaggen är däremot ett minus.

Om du gillar band som Autopsy, Entombed och Dismember så bör du spana in alla dem här skivorna.

Att Gå På Konsert Eller Metalmingel Bland Idioter

Igår var det den store hype/ hipsterkonserten med Ghost, In Solitude & Stench på Strand i Sthlm.
Vi börjar med det dåliga direkt.
Människan är en idiot som förtjänar det mesta av ondo och olycka som drabbar den, kan du inte bete dig hyfsat normalt då du går utanför dörren så förtjänar du att dö.
Flera 100 personer förtjänade igår mycket väl detta eviga pris.

Då det kom till annat än pöbeln som var där så var ljudet överlag för lågt, det var mer allsång och framförallt prat från mänskligtavskräde som hördes än Ghost i högtalarna.
Syret var minimalt men betydligt bättre än i den extrema betongbunkern som kallas Klubben.

Stench

Bandet med 2 stycken från Tribulation var sött live, lite gulligt på något vis, mysigt.
Corpsepaint o dyl på så spensliga små korta killar blir sällan läskigt.
Att det under hela konserten med bandet vid namn Stench även luktar starkt av parfym/ tvål gör det hela ännu roligare.
Ljudet är grumligt och låtarna känns lösryckta ur diskografin.
Bandets förträffliga album In Putrescence är en stark enhet, men när låtar plockas hipp som happ från den och den tidigare Ep'n blir det bara sådär.
Sedan är det viktigt med helheten, att de två sessionmedlemmarna inte körde fullt ut som övriga i bandet förstörde helhetsintrycket.

In Solitude

Uppsalabandet med en Close UP skribent som gitarrist har signat med Metalblade och deras andra album skall släppas innan månadens slut.
Jag som alltid haft lite svårt för King Diamonds falsett har med tiden lärt mig acceptera hans något utvecklingsstörda mellanläge och tycker nu att det låter helt okej.
In Solitudes sångare kör stenhårt på detta mellanläge och det är tur att jag vant mig vid det för nu tycker jag att det var en riktigt bra konsert.
Musikaliskt är det som ett tidigt Iron Maiden med mycket slinggitarrer och liknande ackordföljder till med just bra King Diamond sång, ösigt som fan på scen.
Det är nog det närmaste du kan komma känslan av att se ett occult Iron Maiden i en klubblokal i Sverige 2011.

Ghost

Kvällen på scen avslutas med den största hypen (det senaste året, Graveyard står redo att ta över facklan) och anledningen till att modebloggerskor, kostymnissar, mediatattare i rutigaskjortor trängs med hårdrocksfolk och punkdrägg.
Bandet är i sig inget vidare liveband, alla förutom sångaren står mest och spelar rätt upp och ner i sina munkkåpor med maskerade ansikten.
Sångaren rör sig teatraliskt och de kör stenhårt på sin grej även om den inte är så underhållande i längden att se på, men de är helt klart det proffsigaste bandet denna kväll.

Ironin i att köra Beatles covern Here Comes The Sun i en stark mollversion är underbar på sitt egna lilla sätt, annars representeras debuten mer eller mindre i sin helhet.
Att det dessutom finns folk som snackar om att det måste vara en cover, gammal, säkert ifrån 70 kanske 80 talet, Simon & Garfunkel kanske förankrar min syn på människan.
Jag ser fram emot då hypen lagt sig (The Devils Blood?) och man kan se Ghost utan att trängas till idiotigränsen med alltförmånga mongon som är där av helt andra anledningar än musiken.

The Blackness

Stench ska spela med In Solitude och Ghost i Sthlm 13 maj.
Det blev utannonserat ganska nyligen.

Stench skiva In Putrescence är bra, lyssna på den, lagom mjuktuff death metal med nyans.
Nu är det bara det där med att biljetter kostar pengar, det är mindre bra, fixa.

Behold The Second Coming

En ny skivspelare har införskaffats och nu låter det fanimig bra igen.
Den gamla gick sönder i senaste flytten men passande nog så fyllde jag år för några dagar sedan och lite pengar trollades magiskt min väg, mycket trevligt.

Så idag har en ny sak införskaffats på netonnet till ett trevligt pris och den låter kanonbra.
Skivor som spisats under dagen:

Stench - In Putresence (första testet att skivspelaren funkade, succé)
Deathspell Omega - Paracletus
Nifelheim - Servants Of Darkness
Marduk - ROM 5:12 (en skiva som den förra vägrade spela, hålet var för trångt, ehh.. mmm)
Morbid Angel - Blessed Are The Sick
Nifelheim - Envoy Of Lucifer (nu får de fan släppa en ny skiva tycker jag)

För dem som inte fattat så är det alltså vinyl som spelats under dagen inte mp3 på en ipod.

Follow The Stench

Bandet Stench släppte en riktigt bra skiva förra året, de själva tycker inte att de låter som Tribulation som 2/3delar av bandet härstammar ifrån.

Det tycker faan i mig jag, det låter mer eller mindre exakt som Tribulation fast utan solon, kanske lite mer utsvävande.

För att heta Stench och släppa en platta vid namn In Putrescence så låter det förvånansvärt rent och osmutsigt.

En ren och klar ljudbild där alla instrument hörs tydligt, utan ett uns av grumlighet är vad det bjuds på.

Jag tycker att ljudbilden passar och återkommer ofta till plattan under dagarna då lite melankoliska melodier och välspelad death metal krävs för att höja humöret.

Dessutom är vinylutgåvan av skivan sjukt snygg och välgjord med en ganska fet booklet innehållandes rikliga illustrationer.