Ja det ska erkännas direkt, Judas Priest årgång 2014 saknar den där glöden och hungern i framförandet på nya albumet.
Det går mest i mellantempo och de där riktiga topparna lyser med sin frånvaro.
Men Redeemer Of Souls förtjänar inte att spottas på, inte alls.
Albumet är väldigt stabilt, det är egentligen bara spår nummer 10 Crossfire som är ett helt meningslöst försök på Black Sabbath/stonerrock.
Där måste de drabbats av tillfällig alzheimers.
Annars är det bra Metal plattan rakt igenom, tänk en gubbvariant av Painkiller som inte orkar, kan eller vill peaka lika högt.
Det ligger en sorgsen ton över det mesta av materialet, som att alla vet att detta blir sista fullängdaren.
Men, det finns bra refränger och melodier i nästan alla låtar och skivan tar sig och blir bättre för varje spin i stereon.
Rob håller sig mest i mellanregistret, där rösten känns komfortabel dessa dagar.
Det är bara på några ställen det låter lite kraxande och surt.
Något som dock känns vitalt är skivans många gitarrsolon.
Att Richie som ersatte avhoppade KK gjort entré verkar ha sporrat Glenn Tipton och tillsammans ger de Redeemer Of Souls snygga solon och gitarrharmonier/ tvilling gitarrer.
Extraspåren på bonusdisken om du skaffar den utgåvan är helt okej dom med, bättre än några på vanliga plattan faktiskt.
Jag tror att den här skivan skulle ha kunnat bli betydligt bättre om bandet hade satt grunderna live (trummor, bas, komp gitarrer) i studion i ett något högre bpm/ tempo.
Sedan tycker jag nog att produktionen är lite väl klen.
Varken trummorna eller kompgitarrerna har det där bettet i soundet, det är lite platt och impotent.
Jag hade även valt ett annat reverb/delay för Robs sång.
Men konstigt nog så blev jag inte tillfrågad att producera skivan, märkligt.
Nåja, Redeemer Of Souls är långt ifrån en blivande klassiker.
Men ibland räcker det med att få en till helt okej skiva av ett gammalt favoritband.
Framförallt när tanken var att lägga ner bandet för bara några år sedan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar