Misþyrming - Söngvar Elds Og Oreiðu

Den isländska scenen fortsätter att producera kvalitativa band, föga oväntat är de vanligtvis även relaterade till varann.

Misthyrming fick en liten hajp iom Kim Kellys artikel om bandet för Vice.
Inga konstigheter då hon gillar Isländsk Black Metal, jag gillar Isländsk Black Metal och även du borde gilla Isländsk Black Metal.

Likt Svartidaudi, Carpe Noctem och Mannveira så bygger Misthyrming sin tonkonst på Deathspell Omega's grundstenar sedan paradigmskiftet runt 2004 års stilbildande SMRC.

Värt att tillägga är dock att alla band ändå låter relativt olika, även om de har saker som självklart förenar dom så utforskar de soundet i egna riktningar. 

Enkelt sagt, gillar du ett band så får du en drös nya favoriter på köpet.

Stundvis pratsjunger även vokalisten på ett snarlikt sätt som DsO's Mikko Aspa, även om han mer favoriserar gapande och vrål.

Duon (iaf vid inspelningen) har även den goda vanan att krydda med riktigt snygga ambient passager, något man faktiskt inte är bortskämd med nuförtiden. 

Ett gott hantverk med låtskrivandet, stundvis tom. riktigt gott. Som de starka leadgitarrerna i första låten på albumet.

Bra atmosfärisk Black Metal helt enkelt.

Rekommenderas! 

Sinmara - Aphotic Womb

Ur askan av bandet Chao som släppte en demo reser sig nu Sinmara.

Likheter i sound finns definitivt med andra närbesläktade Isländska band såsom Svartidaudi, Carpe Noctem och Mannveira.

En skillnad är dock att Sinmara låter lite mindre Black Metal än de andra, de har istället en vibe som i vissa fall påminner om Stench och Katechon.

De kryddar gärna med endel svängiga moment, bl.a. med Mellanöstern prägel på trummorna och ett lätt psykedeliskt leadgitarr ljud.

Skivan blir bättre och bättre ju längre in du kommer i dess 52 minuter, uppdelat på 8 spår.

Men då detta musikår varit äckligt starkt så skall det vara med nöd och näppe skivan kvalar in på topp 20 över årets bästa släpp.

Aphotic Womb är absolut ett bra album, men efter månader av pepp hade jag väntat mig mer.