Tribulation - The Children Of The Night

Tribulation har en liknande utvecklingskurva som nyligen avsomnade In Solitude.

Album ett: genretroget.
Album två: nya influenser införs.
Album tre: befinner sig helt i annan genre.

Med någon form av fascit i hand/skivställ så var båda banden allra bäst och säregna vid album två.

Där gränser överskreds fanns styrkan.

Besvikelsen var således total efter första genomspelningen av Tribulation's nya album.

Just det som jag verkligen gillade med föregångaren The Formulas Of Death var borta och The Children Of The Night kändes som ett halvfärdigt verk i jämförelse.

Repetition har dock alltid varit bandets vän, mer så i dagsläget än någonsin förr.
Framförallt då låtskrivandet inte är lika vasst som på föregångaren.

The Children Of The Night tar sig iaf varje gång och det finns några riktigt starka partier på skivan.

Man ska inte heller sticka under stol med att Tribulation av idag har minmalt att göra med Death Metal, eller Metal överhuvudtaget.

Rent krasst kan man säga att albumet är föregångaren The Formulas Of Death minus (nästan) alla Death Metal inslag och utan dess formidabla toppar.

Är The Children Of The Night årets album?
Nej.

Är The Children Of The Night årets svenska album?
Nej.

Är The Children Of The Night bandets bästa album?
Nej.

Är The Children Of The Night bra?
Ja.

Men likt Watain och In Solitude innan dem, så har endel av Tribulation's essens gått förlorad iom deras utveckling.