Jag gillar verkligen The Final Frontier och tycker såhär 5 år efteråt att skivan fortfarande har riktigt starka låtar.
Plattan kvalar lätt in på topp 5 Maiden album i mitt tycke.
Blasfemi?
Kan så tyckas, men så är det.
Book Of Souls fick dock kämpa i uppförsbacke.
Inte bara för den mustiga speltiden, utan snarare för att det tog betydligt längre tid för merparten av låtarna att "sätta sig".
Inte bara för den mustiga speltiden, utan snarare för att det tog betydligt längre tid för merparten av låtarna att "sätta sig".
Albumet är även gubbigare än föregångaren.
Vissa idéer på nya skivan fullkomligt skrek efter skämskudden, men efter en lyckad hjärntvätt på ca 20 genomspelningar så accepterades även dessa "missförstånd".
Woo ooo oo oo ooh - i The Red And The Black är ett sådant moment, men jag vet att det kommer funka klockrent live på en fullspäckad arena.
Men hemma i stereon gavs inte samma intryck, iaf inte inledningsvis.
Men hemma i stereon gavs inte samma intryck, iaf inte inledningsvis.
Även Queen- parodi partiet (jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det utan att hänvisa till Kalle och Chokladfabrikens Ompa-lompa) i Bruce Dickinsons episka avslutning Empire Of The Clouds var jobbigt att lyssna på.
Men, lite skavanker till trots så är Book Of Souls ett bra dubbelalbum och precis alla låtar har minst några riktigt grymma partier.
Utgåvan i större CD-format har dessutom ett texthäfte där man kan läsa all lyrik utan att få mens i huvudet av ansträngning (take note: alla underground Death & Black band).
Man kan lita på gamla gubbar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar