Embrace Of Thorns - Darkness Impenetrable

Grekland, vilken soppa.

Jag är av den åsikten att Embrace Of Thorns föregående album Praying For Absolution är det bästa stycke Metal som kommit från Grekland, någonsin.

Men då är jag knappast sentimental över grillspett och det tidiga 90-talets bravader med Rotting Christ och Varathon i spetsen.

Självklart var således mina förväntningar orimliga på uppföljaren.
Försmaken iom förra årets splitalbum med Finska Maveth var trevlig men knappast fantastisk, bra men inte bäst.

Det har även stuvats om lite i lineupen sedan förra fullängdaren.

Men de viktiga pelarna med sångare/låtskrivare, gitarrist/låtskrivare och Grekland's bästa Death/Black Metal trummis står stadigt.

Dvs, den trio som bringade oväsen på 2009 års grymma album Atonement Ritual.

Två nya ansikten har således tillkommit i Embrace Of Thorns sättning.

Där ett anlete sedan tidigare är kollega med vokalisten i Serpent Noir, tillika nya albumets producent.

Den stora skillnaden ligger därför passande nog i produktionen och dess ljudbild jämte Praying For Absolution.

Darkness Impenetrable är varmare och har ett rundare sound, något mer professionellt om man så vill.

Praying For Absolution var kallare och mer underground samtidigt som ljudet var lagom tydligt.

Produktionen framhävde verkligen bandets atmosfäriska kvalitéer, tänk Grave Miasma's MLP Exalted Emanations för närmaste referens.

Atmosfären är tyvärr som bortblåst på Darkness Impenetrable, vilket är riktigt riktigt synd.

Djupet saknas, det är varmt men platt.

Embrace Of Thorns får dock fortfarande till några kanonlåtar där framförallt spår 3 &5 är extra minnesvärda (jag har framförallt lyssnat i bilen, låttitlar är således för pussys).

Om ett band endast är så bra som sitt senaste album så får Embrace Of Thorns lämna över tronen till kollegorna i Dead Congregation.