Iron Maiden - Book Of Souls

Jag gillar verkligen The Final Frontier och tycker såhär 5 år efteråt att skivan fortfarande har riktigt starka låtar.

Plattan kvalar lätt in på topp 5 Maiden album i mitt tycke.

Blasfemi? 

Kan så tyckas, men så är det.

Book Of Souls fick dock kämpa i uppförsbacke.
Inte bara för den mustiga speltiden, utan snarare för att det tog betydligt längre tid för merparten av låtarna att "sätta sig".

Albumet är även gubbigare än föregångaren.

Vissa idéer på nya skivan fullkomligt skrek efter skämskudden, men efter en lyckad hjärntvätt på ca 20 genomspelningar så accepterades även dessa "missförstånd".

Woo ooo oo oo ooh - i The Red And The Black är ett sådant moment, men jag vet att det kommer funka klockrent live på en fullspäckad arena.
Men hemma i stereon gavs inte samma intryck, iaf inte inledningsvis.

Även Queen- parodi partiet (jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det utan att hänvisa till Kalle och Chokladfabrikens Ompa-lompa) i Bruce Dickinsons episka avslutning Empire Of The Clouds var jobbigt att lyssna på.

Men, lite skavanker till trots så är Book Of Souls ett bra dubbelalbum och precis alla låtar har minst några riktigt grymma partier.

Utgåvan i större CD-format har dessutom ett texthäfte där man kan läsa all lyrik utan att få mens i huvudet av ansträngning (take note: alla underground Death & Black band).

Man kan lita på gamla gubbar.

Tips: Iron Maiden - En Vivo! Dvd

Det kan tyckas att Iron Maiden skiter ur sig dvd'er och att ytterliggare en bara är att krama ur fansen sina sista slantar, men liksom de flesta av Maiden's dvd'er så är även denna mycket välgjord och förtjänar din uppmärksamhet.

Det är inte konsertdelen som är det viktiga denna gång (ej heller i föregående Flight 666),  nej det är själva dokumentären som förtjänar din uppmärksamhet.
I Flight 666 fick vi följa med bakom kulisserna på en turné, men denna gång går de full retard och visar hur en turné går från idé till att fullföljas.

Det ska göra skisser på scenbygge för att sedan låta dessa tillverkas, tryckas dekaler till egna flyget, catering till all personal skall fixas och det skall strulas med arrangörer osv osv.
Bandet själva skymtar endast stundvis förbi, denna gång får verkligen alla som verkar i kulisserna stiga fram.
Allt är självklart filmat i bra kvalitet vilket gör upplevelsen behaglig att ta del av.
Gillar du dokumentärer och framför allt musikdokumentärer skall du självklart spana in En Vivo!.

Konsertdelen i sig är inget vi inte sett förut förutom att det är filmat med ännu fler kameror och att bildkvaliten blivit ännu bättre med teknikens framgång.

Kings Will Be Kings

Varför gör vissa band det så svårt att gilla dem?
Ta Helloween som ett exempel, efter att ha släppt två genredefinerande skivor med Keeper I och II så döper de en skiva till Pink Bubbles Go Ape och sätter en ful konstfotobild på framsidan.
Skivan därefter, Chamelion leker 80tals New Age på omslaget och lallar loss rent musikaliskt.
Lyckligtvis skärpte de sig därefter iom 1994 års Master Of The Rings.

Men 2003 var det dags för ett snesteg igen iom skivan med det Alice i underlandetklingande namnet Rabbit Don't Come Easy.
Musiken var det inte något större fel på, men skivtiteln och omslaget, dessa Tyskar och deras infallshumor.
Det är samtidigt självklart att artisterna skall få göra vad de vill, men ibland kan man önska att deras vilja skall begränsan líte.

Såsom Metallica som fullkomligt pissat på sitt bandnamn i studioabums syfte på sina senaste skivor.
Metalfansen är så glada över bandets tafatta försök till metal att de kan förlåta sådan audioavföring som St. Anger och Death Magnetic.
Hur kan ett band som gjort mästerverk inom genren helt glömma bort hur man skriver bra eller ens logiska låtar?

Iron Maiden är ett annat exempel då de släppte skivan Dance Of Death med ett utkast till omslag som omslag, det var inte ens färdigt vilket är sjukt tydligt då man tittar på det för det ser förjävligt ut.
Konstnären avsa sig tom credit för skiten.
Musiken i sig är det inget fel, några riktigt starka låtar gömmer sig på skivan om man nu lyckas ta sig förbi omslaget.

Då kan någon tycka att det är musiken som gäller inte omslaget som paketerar den, vilket är rätt till viss del men då helhetsintrycket skapas av fler sinnen än hörseln så bör man inte skita i en sådan sak.
Själv dissar jag otroligt många album pga att deras estetik inte tilltalar mig, sedan "förlåter" jag band jag annars lyssnar på då de skiter ner sig i konstnärsdjungeln.

From Fear To Eternity

Maiden släpper en till samling, denna gång med material 1990-2010. Det som jag på ett sätt älskar är att de fullkommligt pissar på eran under 90talet då Blaze Bayley sjöng istället för Bruce. Låtar under denna perioden tas istället med i liveversioner med Bruce bakom mikrofonen, vilket jag inte har något emot då jag (liksom många) tycker att Bruce sjunger äckligt mycket bättre än Blaze. Annars ligger fokus på spår från comeback-skivan Brave New World till senaste Final Frontier. Sedan är liveversionen av Man On The Edge med Bruce jävligt mäktig, där får Blaze iaf agera låtskrivare. Ett liknande inslag av förnekelse finns att skåda i The Crowns ultradåliga dvddokumentär där det i en liten parantes på 2 sekunder förklaras att Tompa (At The Gates mfl) visst sjöng i bandet en period innan gamle sångaren kom tillbaka. Att all text är ihopklumpad är bloggens fel.

True Tales

Som några läsare kanske uppfattat så gillar jag dokumentärer i allmänhet och musikdokumentärer i synnerhet.
Då det nu släpps konsertupptagningar så slängs det ofta med en dokumentär, eller vad som skall föreställa en dokumentär.

Vissa lägger ner tid på dem och får fram riktigt bra resultat, andra bara skiter ner sig totalt.
Jag tänkte tipsa och varna om några, detta gäller alltså inte konsertupptagningarna.
Ett tillägg är att jag aldrig riktigt diggat At The Gates eller Dark Tranquility, men det betyder inte att de automatiskt blir ointressanta.


Bra skit:

At The Gates - The Flames Of The End
Cannibal Corpse - Centuries Of Torment
Iron Maiden - Flight 666
Rush - Beyond The Lighted Stage
Dismember - Under Bloodred Skies

Bara skit:

Dark Tranquility - Where Death Is Most Alive
Primordial - All Empires Fall

En dokumentär behöver inte heller ha en fet budget för att bli bra, jag antar att det är en jävla skillnad på Maidens och Dismember's dvdresucher.

Trick The Vicar

En ofrivilligt frivillig upptäckt är bandet Slough Feg, efter att ha blivit avtänd av namnet ett antal gånger så var jag tvungen att se migsjälv besegrad, jag beslutade mig för att lyssna.

Vilket ledde till att jag blev totalt charmad av deras perfekta blandning Thin Lizzy möter Iron Maiden möter Alan från Primordial på sång.

Extra plus i kanten för att nya skivan The Animal Spirits inte befläckats med någon kladdig bandlogga eller text, det är bara en halvful gubbe, nice mer sådant.