Vampire - Cimmerian Shade

Lättlyssnat, catchy och minnesvärt.

Så skulle man kunna sammanfatta Vampire.

Det har ändrats om lite i lineupen sedan vi sist stiftade bekantskap med varann då det vankades fullängsdebut.

Ny på trumpallen är en herr Abysmal Kondor som är mer Paul Bostaph än Dave Lombardo i sitt spel, mindre groove/sväng och mer rakt spel.
Dock spelar gamle trumslagaren på merparten av spåren och den nye endast på ett, kul att jämföra dom dock.

In Solitude bekante Henrik Palm bidrar inte heller med leadgitarr denna gång.
Vilket självklart gör att solona inte påminner om dom på det saliga bandets svanesång Sister, istället är dom betydligt mer "vanliga" och Thrash Metal.
Fortfarande bra, bara lite annorlunda.

Vampire forsätter iaf att leverera grym hitbetonad Death/Thrash Metal av 80-tals modell.

Denna MLP har exakt samma uppbyggnad som Slaegt's, ett riktigt spår, ett mellanspel och avslut med två riktiga spår.

Hur som haver, grymt bra och troligtvis årets minialbum!

Tribulation - The Children Of The Night

Tribulation har en liknande utvecklingskurva som nyligen avsomnade In Solitude.

Album ett: genretroget.
Album två: nya influenser införs.
Album tre: befinner sig helt i annan genre.

Med någon form av fascit i hand/skivställ så var båda banden allra bäst och säregna vid album två.

Där gränser överskreds fanns styrkan.

Besvikelsen var således total efter första genomspelningen av Tribulation's nya album.

Just det som jag verkligen gillade med föregångaren The Formulas Of Death var borta och The Children Of The Night kändes som ett halvfärdigt verk i jämförelse.

Repetition har dock alltid varit bandets vän, mer så i dagsläget än någonsin förr.
Framförallt då låtskrivandet inte är lika vasst som på föregångaren.

The Children Of The Night tar sig iaf varje gång och det finns några riktigt starka partier på skivan.

Man ska inte heller sticka under stol med att Tribulation av idag har minmalt att göra med Death Metal, eller Metal överhuvudtaget.

Rent krasst kan man säga att albumet är föregångaren The Formulas Of Death minus (nästan) alla Death Metal inslag och utan dess formidabla toppar.

Är The Children Of The Night årets album?
Nej.

Är The Children Of The Night årets svenska album?
Nej.

Är The Children Of The Night bandets bästa album?
Nej.

Är The Children Of The Night bra?
Ja.

Men likt Watain och In Solitude innan dem, så har endel av Tribulation's essens gått förlorad iom deras utveckling.

Watain - The Wild Hunt

Lucifer, fallen seraphim
I call your name...

Jag har svårt att bestämma mig för om det är lite kul eller snarare ledsamt att ett av de klart starkaste spåren på Watain's nya album är en nyinspelning av deras första låt som band, When Stars No More Shine.

För det är just när Watain kör lite rakare i ett något snabbare tempo som de på denna skiva i mitt tycke presterar som bäst.
Spår som De Profoundis, Sleepless Evil och det redan nämnda bonusspåret sätter sig direkt.
De är kortare medryckande stycken samlade med energi som frustar sig fram.

The Child Must Die har en mer klassisk metalkostym och är en av skivans relativt få riktiga höjdpunkter.
En låt som har en refräng som sätter sig med detsamma, med en oväntat lång slinga, en sådan där typisk Watain/ Ofermod melodi som likt er orm slingrande tar sig fram.

The Wild Hunt må inte vara ett rakt igenom lika urstarkt album som Casus Luciferi eller Sworn To The Dark.

Men, i refrängen till titelspåret när Erik sjunger "to the nights spent hunting..." så tror jag att Watain för mig peakar.
Där behärskar dom de nya intrycken som de försökt förmedla och gör det hela väldigt starkt och snyggt.
Bland det bästa de gjort.

They Rode On må på förhand ha varit omdiskuterad i pressen, men som låt är den en parentes.
Om det inte vore för att det just är Watain som framför och har skrivit stycket hade den knappast blivit nämnd.
Det här med mörk pratsång är dock inte riktigt min grej och jag tycker att framförandet saknar känsla.
Det musikaliska är okej med drag av både Slash och Gary Moore då det kommer till leadgitarrerna.

Det är dock först i slutet av låten när den kvinnliga sången kommer in som den får lite nerv, men det vill aldrig riltigt lyfta.
They Rode On kunde ha gjorts bättre.

Liksom Lawless Darkness så övertygar inte The Wild Hunt rakt igenom, men den har tillräckligt många starka stunder för att innebära ett inköp.
Digibook-CD utgåvan är påkostad och riktigt snygg, precis som det mesta bandet sätter sitt signum på.

Nyinspelningen av When Stars No More Shine får mig dock att undra hur bandets andra tidiga låtar skulle låta om även de gavs en behandligen av Watain anno 2013?