Igår var det den store hype/ hipsterkonserten med Ghost, In Solitude & Stench på Strand i Sthlm.
Vi börjar med det dåliga direkt.
Människan är en idiot som förtjänar det mesta av ondo och olycka som drabbar den, kan du inte bete dig hyfsat normalt då du går utanför dörren så förtjänar du att dö.
Flera 100 personer förtjänade igår mycket väl detta eviga pris.
Då det kom till annat än pöbeln som var där så var ljudet överlag för lågt, det var mer allsång och framförallt prat från mänskligtavskräde som hördes än Ghost i högtalarna.
Syret var minimalt men betydligt bättre än i den extrema betongbunkern som kallas Klubben.
Stench
Bandet med 2 stycken från Tribulation var sött live, lite gulligt på något vis, mysigt.
Corpsepaint o dyl på så spensliga små korta killar blir sällan läskigt.
Att det under hela konserten med bandet vid namn Stench även luktar starkt av parfym/ tvål gör det hela ännu roligare.
Ljudet är grumligt och låtarna känns lösryckta ur diskografin.
Bandets förträffliga album In Putrescence är en stark enhet, men när låtar plockas hipp som happ från den och den tidigare Ep'n blir det bara sådär.
Sedan är det viktigt med helheten, att de två sessionmedlemmarna inte körde fullt ut som övriga i bandet förstörde helhetsintrycket.
In Solitude
Uppsalabandet med en Close UP skribent som gitarrist har signat med Metalblade och deras andra album skall släppas innan månadens slut.
Jag som alltid haft lite svårt för King Diamonds falsett har med tiden lärt mig acceptera hans något utvecklingsstörda mellanläge och tycker nu att det låter helt okej.
In Solitudes sångare kör stenhårt på detta mellanläge och det är tur att jag vant mig vid det för nu tycker jag att det var en riktigt bra konsert.
Musikaliskt är det som ett tidigt Iron Maiden med mycket slinggitarrer och liknande ackordföljder till med just bra King Diamond sång, ösigt som fan på scen.
Det är nog det närmaste du kan komma känslan av att se ett occult Iron Maiden i en klubblokal i Sverige 2011.
Ghost
Kvällen på scen avslutas med den största hypen (det senaste året, Graveyard står redo att ta över facklan) och anledningen till att modebloggerskor, kostymnissar, mediatattare i rutigaskjortor trängs med hårdrocksfolk och punkdrägg.
Bandet är i sig inget vidare liveband, alla förutom sångaren står mest och spelar rätt upp och ner i sina munkkåpor med maskerade ansikten.
Sångaren rör sig teatraliskt och de kör stenhårt på sin grej även om den inte är så underhållande i längden att se på, men de är helt klart det proffsigaste bandet denna kväll.
Ironin i att köra Beatles covern Here Comes The Sun i en stark mollversion är underbar på sitt egna lilla sätt, annars representeras debuten mer eller mindre i sin helhet.
Att det dessutom finns folk som snackar om att det måste vara en cover, gammal, säkert ifrån 70 kanske 80 talet, Simon & Garfunkel kanske förankrar min syn på människan.
Jag ser fram emot då hypen lagt sig (The Devils Blood?) och man kan se Ghost utan att trängas till idiotigränsen med alltförmånga mongon som är där av helt andra anledningar än musiken.
