Ares Kingdom - The Unburiable Dead

Mitt problem med äldre Ares Kingdom verk och Chuck Kellers tidigare band Order From Chaos var att hans gitarrsound alltid varit för otydlig för att urskilja vad fan människan spelar, vilket i 9 av 10 fall betyder att jag fullständigt skiter i bandet ifråga.

Lyckligtvis är detta ordnat till fullängdare nummer 3 med krigsgudens kungarike.
The Unburiable Dead är ett temaverk om första världskriget, ett mycket bra sådant får jag tillägga.

Alldeles för få album, spel, filmer görs om det stora kriget.

Över 7 spår och 45 minuter riffar Chuck och co. fram medryckande Thrash/Death Metal i sann 80tals andra, extra plus i kanten för vokalisten Alex riktigt skitiga pipa som ger materialet en råhet som annars skulle saknas.

Trumslagare Mike Miller må vara bandets Lars Ulrich och panoreringar av trummorna lite si och så i mixen samt att soundet överlag är lite väl klent.
Men det är en petitess när helheten är såpass god som den ändå är.

Låtmässigt finns det inte mycket att klaga på, en höjdpunkt som i mitt tycke sticker ut är det inledande groove-riffet i Demoralize, bra skit!

Perdition Temple - The Tempter's Victorious

Perdition Temple är gitarristen Gene's fortsättning på Angelcorpse.

På skiva två med det nya bandet, som även inkluderar en annan gammal Angelcorpse gitarrist, manglas det teknisk Death Metal av amerikanskt snitt i snabbt tempo med många taktbyten.

Vanligtvis är jag inte så förtjust i mer tekniska album då jag tycker att låtskrivandet alltför ofta glöms bort tillförmån för instrumental masturbation som ingen vettig människa blir glad av.

Men här finns lyckligtvis endel minnesvärda saker, även om skivans största behållning består i att effektivt och intensivt rensa lyssnarens hjärna i 30minuter efter långa Nicki Minaj sessioner.

Plus i kanten ska dom iaf verkligen ha för Impurath's (från Black Witchery) sånginsats, den är riktigt bra och bidrar till en råhet som skivan annars skulle sakna.

Jag gillar plattan och den känns pigg och rapp.

Det är egentligen bara en av de sista spåren som harvar lite på tomgång, annars är det medryckande rakt igenom.

Till nästa gång ser jag dock gärna att de har mer attack i trummornas produktion samt fokuserar lite mer på minnesvärda riff/ eller allra helst låtar och inte bara hastighet och komplexa gitarrfigurer.

Rekommenderas till fans av mer teknisk snabb döds, Angelcorpse samt de som uppskattar Impiety's mer tekniska alster.