Vampire - Vampire

Så har då Sverige bördiga Vampire följt upp fjolårets uppmärksammade demo Vampire med fullängdsdebuten Vampire.

Jag har länge uppskattat Lars Martinsson som skribent på Close-Up Magazine, förutom att han är en duktig artikelskrivare så har han en smak som allt som oftast överensstämmer med min egen.

Dock har jag inte uppskattat hans musikaliska färdigheter vid sidan av skrivandet tidigare.
The Legion (som hade Marduk's dåvarande trummis Emil i sättningen) var oerhört ointressant, både live och på skiva.

Men numera framför herr Hand Of Doom Death/Thrash Metal modell 80'tal.
Ni vet den där sortens Death Metal som i mitten av 80talet egentligen var rivigare Thrash.
Death Metal innan Death Metal egentligen var vad vi idag kallar Death Metal med andra ord.

Hitfaktorn ligger på en hög nivå och bandet skriver material som är menat att sitta vid första lyssningen.

På detta sätt har de samma mentalitet som ett dödametallens svar på Bad Religion eller Ramones.
Du ska kunna nicka med till refrängen andra gången den kommer redan under första lyssningen.

Soundmässigt låter Vampire dock mer som en blandning av nutida band som Tormented, Antichrist och Nekromantheon varvat med Death's första album Scream Bloody Gore.

Problemet, om vi nu ska syna skapelsen i fogarna är att det inte finns något vidare djup när låtarna satt sig på minnet.

Det finns inga undangömda nyanser att upptäcka vid 10e lyssningen.
Du får det du hör från början, vilket är fallet med de flesta band som skriver mer hitorienterat material.

Detta leder dock till att du snabbt lyssnar dig trött på skivan om du som jag gärna sträckspelar nya skivor du uppskattar.

Vi går vidare.
En annan Close-Up skribent, Henrik från In Solitude gästar med några schyssta leads och solon på skivan.

Spel och soundinställningarna känns igen från In Solitude's senaste album Sister, ett något eerie och svävande sololjud används här precis som där.

Metalkrigarna från underjordens alla forum kan dock vara lugna.
Förutom att bandet är tightare (bl.a. ny trumslagare) och produktionen renats upp lite så är det mesta sig likt från demon/ 7".

Det snygga omslaget står Mattias Frisk från Vanhelgd för, hans bästa hitills (kommande Vanhelgd omslaget inkluderat) i mitt tycke.

Vi bjuds på 10 låtar på ca: 37 minuter.
En helt perfekt längd för den här sortens musik.

Mina favoriter, tillika de spår jag skulle rekommendera den som inte hört bandet än är:

At Midnight I'll Possess Your Corpse
Black Deserts
The Fen

Slutligen, Vampire har gjort en klassisk 8 av 10 i betyg skiva.
Om jag nu satte betyg i siffror dvs, vilket jag självfallet inte gör.

Rekommenderas!

In Solitude - Sister

In Solitude har för varje släpp gått sin egen väg och byggt på sin egen identitet.Från "vanlig" Heavy Metal till den mörkare Rock vi finner på Sister har karriären även pekat uppåt mot skyn.

Heavy Metal är endast ett litet fragment av In Solitude's sound idag, Rock och vad som för 40-50år sedan kallades Pop har en betydligt starkare närvaro.

Dock är det aldrig "snällt" eller tillrättalagt.
Stämningen rakt igenom hela denna skiva är olycksbådande och "fel".
Det känns Italienskt om det nu säger dig något.

Som ett oskuldsfullt litet barn med en blodig kniv i sin hand, tonsatt av brustna hjärtans orkester.

Det vilar som ett omen över skivan och den är betydligt mörkare än den mesta Black Metal.
Vilket också är en av dess starkaste kvalitéer.

Den rent musikaliska höjdpunkten och "hiten" är i mitt tycke den smått fantastiska Lavender.
Den enda riktigt direkta Pop-singeln (i dess 60tals bemärkelse) på hela skivan.

In Solitude har dragit ner disten men vridet upp mörkret i musiken.
Och då inte mörker som i att instrumenten skulle vara nedstämda, inte alls, detta är en helt annan typ av mörker.

De är nog som starkast som band just nu då det verkligen känns som att de funnit sin egen identitet.
Sister uppfattas som en väldigt genuin skapelse.

Dock tycker jag nog att de rent låtmässigt fortfarande presterade bäst på sin debut.

Slutligen undrar jag efter att ha läst texterna och beskådat den medföljande albumkonsten hur sångarens mentala och känslomässiga välbefinnande egentligen står till?

In Solitude - To Her Darkness

In Solitude har släppt en video, kika på den.

Tips: Vein - Crux Calvaria

In Solitude vs. Samhain

In Solitude medverkar med en Samhain cover på en såkallad flexidisc i tid med den feta USA turnén de skall medverka på där de gör Watain, Behemoth och The Devils Blood sällskap.
Turligt nog finns det något som heter internet som gör att även vi som inte bor på fel sida om den stora pölen och prenumenerar på Decibel Magazine kan avlyssna låten.
Hornper fångar Danzigs-stämningen fruktansvärt bra,  och covern är kanon.

http://soundcloud.com/decibelmagazine/in-solitude-mother-of-mercy

In Solitude: Debaser Slussen

Sveriges bästa liveband?

In Solitude gjorde en mycket bra spelning på Strand förra året, därefter har de turnérat runt i support av en av 2011års bästa plattor och blivit ett ännu bättre liveband.

Efter en rejäl urladdning under första numret we were never here så har en mikrofon och en gitarr slagits ur spel vilket är helt logiskt då stämningen i början av konserten är extremt kaotisk och hotfull.

Men med en gitarr mindre och utan backupsång så kör de ändå på för att såsmåningom få bukt med de tekniska problemen och bli fulltaliga som det heter på hockeyspråk.
Den kaotiska stämningen återkommer stundvis under spelningen och det är i mina ögon helt passande.
Det är ytterst sällan som det känns lite farligt att bevittna en konsert, som att det hela tiden är ytterst nära att allt skall spåra ur och faan vet vad som komma skall.

Låt oss säga som så att om Hornper skulle få för sig att tända eld på sig själv i on burning paths så skulle det inte förvåna, det skulle kännas fullt logiskt i sitt sammanhang.

Det finns klipp på nätet från spelningen, men stämningen i lokalen går inte att återskapas genom en mobilupptagning med kasst ljud, så vill du se ett av Sveriges nu bästa band får du pallra dig till närmsta konsertlokal då den skall besudlas av "elden från guds kärlek".

Bästa urladdning denna kväll?
Witches Sabbath

Årets Bästa Album 2011 (Facit)

Som ni kanske ser härunder så har det varit ett enormt bra skivår med mängder av fantastiska, bra och mindre bra släpp.
Jag har plockat ut de album som jag anser vara årets "jag måste ha dem"-släpp för att sedan komma till övriga tips på bra skivor som du sedan bör spana in och slutligen några du bara skall undvika.

Som vanligt så är det den här sammanställningen av album på Tre-R som är den korrekta, alla de andra listor du sett fram tills idag kan du bortse från som amatöråsikter utan större betydelse.
Förbered dig på ett enormt inlägg.

Årets bästa album:

Autopsy - Macabre Eternal
Årets comeback album i death metal-genren.
Lagom dos sväng, äckel och medryckande skitiga riff i Autopsy's bästa produktion ljudmässigt.
Dessutom är omslaget helt fantastiskt.

Mastodon - The Hunter
Ny omslagskonstnär, ny logga men fortfarande samma Mastodon.
Mindre helhetstänk än 2009 års Crack In The Skye, men det är bara låten "Curl Of The Burl" som inte håller måttet på ett annars mycket bra album.

In Solitude - The World The Flesh The Devil
Pelle har här på skiva nummer 2 lärt sig sjunga och In Solitude är nu landets bästa heavy metal band.
Iron Maiden och Mercyful Fate i occult tappning med organisk Dismember death metal produktion.
Spana även in den självbetitlade debuten, sången är som sagt inte lika bra som på The World... men musiken är stundvis äckligt bra.
Black magic, dark forces.

Charon/Hatespawn - Mass Celebration
En sen tillkomst på årsbästalistan då jag fick vinyl 7'an för någon dag sedan.
Sepulchral Voice Records fortsätter sin mission att förmedla mörker i gränslandet black/death metal.
Charon kommer släppa sin fullängdare Sulphur Seraph i början av 2012, om skivan påminner om materialet här kommer den vara en garanterad höjdpunkt att invänta domedagen till.

Dropkick Murphys - Going Out In Style
Mina ungdomsfavoriter DKM levererar den enda punkskiva du behöver i år.
Medryckande låtar med allsångsreränger, kanon.

Embrace Of Thorns - Praying For Absolution
En sen december upptäckt, även denna i det vackra gränslandet där gränserna mellan death metal och black metal möts och suddas ut.

Morbus Chron - Sleepers In The Rift
Årets death metal i den gamla Nihilist/Entombed skolan.
Dvs ingen kliffotisk kabbala textmässigt men däremot en massa HP Lovecraft relaterat.
Bra riff, svängigt och med rätt attityd vid micken.
Vinylen skall förhoppningsvis anlända inom de närmaste månaderna.

Leviathan - True Traitor True Whore
Tråkigt nog något av en besvikelse då Massive Conspiracy Against All Life var fulländad som album.
Lyckligtvis tar det sig halvvägs in på skivan och den avslutande delen är riktigt stark annorlunda black metal som stundvis drar sig åt jazz hållet.

Portrait - Crimen Laesae Majestatis Divinae
Portrait bytte sångare, filade på låtskrivandet och klev upp i toppskiktet.
Årets bästa julklapp blev i år en dubbelvinyl med landets just nu näst bästa heavy metalband.
Mer Judas Priest än Iron Maiden jämfört med kollegorna i In Solitude, den gemensamma faktorn är dock tidiga Mercyful Fate.
"Der Todesking" är en fantastisk avslutning på ett mycket starkt album.

Ravencult - Morbid Blood
Grekland kan det här med black/thrash alá Nifelheim möter tidiga Watain.
Skivan var så bra då jag först hörde den att jag blev tvungen att beställa den från USA med dyrt porto och allt jösses.
Omslaget är även här riktigt snyggt, Chris Moyen kan det här med bilder då han inte är upptagen med att rita getter och pentagram åt överskattade Finnarna i Archgoat.

The Vaccines - What Did You Expect From The Vaccines
Ibland behöver man rensa öronen från all metal och då fungerar några Britter med bra melodisinne som en bra andningspaus.
De bygger vidare på Ramones upptempo och refränger med 90talets britpop tradition.

Venenum - S/t (demo)
Tyskland börjar skita ur sig bra mörka death metal band med black metal approach.
I Repugnant's farvatten kommer band som anammar Darkthrones gamla antiproduktioner där en bra ljudbild är kornig med brus, inget life metal här inte.
Även detta släpp på Sepulchral Voice Records, en av de mest lovande nya banden.

Årets bubblare:

Absu - Abzu
Melechesh gamla trummis kör vidare med sitt Absu.
Bra, men inte bäst.
Spana in första spåret "Earth Ripper", diggar ni den skall ni spana in resten av skivan.
Mycket snyggt omslag signerat av samme Polske svårstavade namn som gjorde Watain's Lawless Darkness.

Antichrist - Forbidden World
Sveriges bästa thrash metal band.
Jag tycker mig se en positiv trend där band såsom Aura Noir, Nekromantheon och Antichrist visar att thrash skall vara brutalt som gamla Sodom, Destruction och Kreator, inte som Anthrax och andra skojroliga band.

Azarath - Blasphemers Maledictions
Behemoth's trumslagare Inferno piskar death metal som är ganska så teknisk men inte alls lika tråkig som i sin huvudsysslas diskografi.
Bra klös i sången.

Cerekloth - Halo Of Syringes
2 riktiga låtar och ett outro, death/black metal med inslag av Deathspell Omega plink på gitarren.
Bra musik i väntan på fler låtar av Charon och Venenum.

Craft - Void
Jag beskrev deras tidigare släpp Fuck The Universe såhär:
Som Darkthrone fast sämre.
Darkthrone har sedan dess blivit sämre än sig själva och jag skulle nu beskiva Craft såhär:
Som gamla Darkthrone fast sämre.

The Devil's Blood - The Thousandfold Epicentre
Efter ett sömnpiller utan dess like till första skiva så kommer nu album nummer 2.
Till min glädje så är låtskrivandet betydligt mer intressant denna gång i en varm passande produktion.
Gillar ni occult rock så rekommenderas denna skiva samt deras tidigare Ep Come Reap.

Edguy - Age Of The Joker
Sluta gråt små alver, Edguy lirar inte längre power metal med fantasytexter.
Däremot gör de bra lättnynnad glad metal som är högst trevlig.
Inte det bästa de gjort men några riktigt bra låtar rymms på skivan, samt några självklara Tyska humorstunder.

Execration - Odes Of The Occult
Om Autopsy var Norrmän och inne på lite mer jazziga arrangemang skulle det låta såhär.
Rekommenderas för fans av lika Norska Obliteration, själv föredrar jag mitt ...ation med ett Execr... framför.

Foo Fighters - Wasting Light
Dave Grohl verkar vara en skön snubbe.
Förutom att ha lirat trummor med bra rockband såsom Nirvana, Queens Of The Stoneage och Them Crooked Vultures har han knåpat ihop Foo Fighters klart bästa album.

Impiety - Worshippers Of The Seventh Tyranny
En enda låt på ca 38 minuter om jag inte minns fel.
Nyskapande och modigt av Impiety och det skall applåderas.
Mer Celtic Frost och mindre hysterisk kaos i 300bpm alltså.

Invidious - In Death
Uppsala Death Metal där In Solitude's sångare och basist lirar metal of death.
Bra men inte bäst, det låter stundvis äckligt mycket Repugnant och man funderar på vart man skall ringa och rapportera detta.
Men det är nog inte nödvändigt då basist och trummis spelar i dagens upplaga av just Repugnant.
Allt är förpackar i en antiproduktion som i hörlurar låter lite fel på fel sätt, lite underligt mixat.
Bandet kan dock med tiden bli riktigt bra.

Maim - Deceased To Exist
Jag gillade förra albumet From The Womb To The Tomb och jag gillar nya albumet också.
Autopsy döds i högre 2takts tempo där "Gravedigger Sacrifice" är det hiten.

Marduk - Iron Dawn EP
Marduk är ett av mina absoluta favoritband.
Regain Records verkade dock skita ner sig så vinylutgåvan går inte att få tag på.
Jag mer eller mindre längtar till ett nytt album, bästa släpp 2012?

Miasmal - S/t
Vissa band fattar inte det här med helhetsintryck.
Sjunger du om död och förruttnelse skall du se ut som så.
Det räcker inte bara med ett fräckt skivomslag, bandbilderna spelar också in på helhetsintrycket så stå inte bara där i dina jeans och din fina t-shirt med armarna hängandes som en slacker eller ha bandmys i soffan.

Euronymous skriker "liiiiiiiife metal!" från sin grav.
Annars helt okej döds i den gamla fina (men numera rätt uttjatade) Svenska skolan.
Kul medans du lyssnar men inget som direkt fastnar då skivan tagit slut.

Misfits - The Devil's Rain
Om du kan acceptera att detta egentligen inte är Misfits så kan du få en rätt angenäm stund med mysfarbrorn Jerry och kans kompisar som spelar läskig 50tals rock n roll om mumier och sånt där farligt.
Enmansdiktatorn Jerry Only har iaf gjort sig av med världens osvängigaste trummis Robo inför skivinspelningen.
Bästa spår: "Death Ray".

Nick 13 - S/t
Psychobilly bandet Tiger Army har alltid flörtat med country och här tar sångaren Nick 13 steget fullt ut.
Lättsamt och trevligt att ha på i bakgrunden.

The Ravonettes - Raven In The Grave
Detta är ett äckligt ojämnt band, ibland undrar man vad sjutton de sysslar med medans de i andra stunder blixtrar till och gör mycket fin 50tals indie i sönderdistad gitarrkostym.

Rhapsody Of Fire - Chaos To Eternity
Det här bandet är för episkt för sig självt, därför har de efter detta släpp blivit två band, ett Rhapsody Of Fire och ett Rhapsody som de hetta förut.
Sista släppet med Luca Turilli bjuder iaf på en uppryckning ifrån den episka bajsmacka som de stundvis förvirrat sig sjäva med påsistone.
Fabio får till och med growla lite i ett spår, det ni.

Teitanblood - Purging Tounges
Teitanblood's samlade demos Black Putrescence Of Evil suger rakt av från början till slut.
Dov knappt hörbar death metal inspelad i en replokal med kakmonstretgrowl över hela skiten.
Seven Chalices deras debutalbum hyllades därefter sönder och samman av alla som tyckte att dyrka satan verkar vara en ball idé.
Det var iaf bättre ljud än tidigare och delvis lyssningsbart, tyvärr var Archgoat fortfarande närmsta jämförelse bandmässigt och det var förmycket gruffgruff för min förnäma smak.

Denna gång har de dock överträffat sigsjälva och gjort något som jag faktiskt kan uppskatta.
Teitanblood har behållit sin essens av gruffgruff death metal men tagit sig till en riktig studio och blandat upp influenserna med Deathspell Omegas totala vansinne runt albumet FAS.

Som resultat har vi en enda lång låt på ca 15 minuter och Teitanblood's mest nyanserade verk hitills.
Långa partier med tal på spanska/latin ger låten en extra predikande prägel.
Textmässigt verkar det finnas paraleller till boken/filmen I Rosens Namn med Sean Connery från 80talet.
Som kuriosa så kan det nämnas att Marduk samplade några meningar från filmen till introt på "With Satan And Victorious Weapons" från albumet World Funeral.

Tyranex - Extermination Has Begun
Som vissa tydligen inte förstått så lirar man trots allt inte metal med kuken (se boken Blod Eld Död).
Tyranex har lyckligtvis fattat vad det handlar om och har en bra frontkvinna som väser som Schmier i Destruction medans hon bjuder på riffmattor och 2takt's thrash tillsammans med övrigt manskap.
Musiken får gärna bli lite mer aggresiv och mörkare men detta är helt klart en bra debut.

Year Of The Goat - Of Darkness
Occult rock är det nya svarta och ett band vid namn Year Of The Goat bjuder upp till hinhåledans.
Sångarens röst påminner väldigt mycket om killen i Muse, medans musiken går mot de mer finstämda delarna hos The Devil's Blood.

Årets JÄV:

Infuneral - Torn From The Abyss
Andra fullängdaren från Sthlm's Infuneral som fortsätter sitt korståg i blod och förruttnelse.
Skivan har av flertalet skribenter beskivits som en perfekt blandning mellan gammal och ny black metal.

Infuneral - A Scent Of Death
En inställd Ep tillsammans med bonusspår blev istället en mcd.
Innehåller två av Infuneral's bästa låtar "Beyond The Glowing Stars" och "Into Silent Slumber".
Riktigt snyggt omslag.

Putrified - Spawn Of The Dead
A.Death från Infuneral står som ensam diktator av det smutsiga dödsmetall landet.
För fans av skivor som Mental Funeral, Pleasure To Kill, Hell Awaits, Like An Everflowing Stream, Epitome Of Darkness och Devilry.
Nytt album kommer ut i slutet av januari 2012.

Årets sämsta:

Metallica & Lou Reed - Lulu
Årets sämsta räcker inte till som omdöme, det här kan mycket väl vara den sämsta musikaliska skiva som någorlunda seriösa musiker skapat någonsin i världshistorien.
Om du inte hört den så gör det för såhär går det när personer med förmycket pengar omger sig av ja-sägare som inte kan berätta att det de håller på med är fruktansvärt dåligt.
Till Lou Reed som försvarar skivan med att folk inte förstår den, så nej det är för att musiken är fullständigt horribel.
Om du så gärna hade velat berätta om Lulu som är ett bord som någon hatar (?) så kanske du skulle ha skrivit en bok istället.

Devil - Time To Repent
Devil kan tacksamt tacka Lou Reed och Metallica för att inte få utmärkelsen årets sämsta släpp för detta är fruktansvärt amatöraktig mellanstadie rock.
Bandet försöker åka på occult vågen men det blir bara fel fel fel, sångaren är oerhört tattig och kör med pinsamma nödrim som inte ens 12åringar skulle komma undan med.
Musiken och låtarna är dessvärre inte mycket bättre dem heller och lägg till en tunn amatöraktig produktion och du har Devil i ett nötskal.
Snygg omslagskonst dock är väl det enda positiva jag kan säga om bandet.

Årets besvikelser:

Morbid Angel - Illud Divinum Insanus
Jadu, David Vincent's återkomst till Morbid Angel på skivfronten blev nog inte som de flesta fans hade hoppats på.
Halva skivan är helt okej dödsmetall som vi kommit att vänta oss från bandet, andra halvan är Marilyn Manson industri, nu-metal techno och mörk tv-spelsmusik.
Förvirringen var total bland fansen, dessutom kunde du köpa skivan som en möbel/byrå vilket troligtvis fick James Hetfield att utbrista att han då faan skulle vara ett bord.
Too extreme...

Fleet Foxes - Helplessness Blues
Den här skivan är allt som släppet innan inte var.
Denna skiva är bedrövlig.

Flogging Molly - Speed Of Darkness
Jag är ledsen Flogging Molly, men jag har vuxit upp och bryr mig helt enkelt inte längre.

Social Distortion - Hard Times & Nursery Rhymes
I Mike Ness har vi en annan kille/gubbe som totalt glömt hur man skriver bra låtar.
En riktigt dålig platta utan en enda bra låt, synd då skivan innan var jättebra.

The Strokes - Angles
Julian Casablancas soloplatta var en trevlig upplevelse med framför allt en mycket bra låt vid namn "Out Of The Blue" men även resterande del av skivan dög.
Denna skiva saknar allt som gjorde tidigare The Strokes skivor samt Julian's soloplatta lyssningsvärda.

Vanhelgd - Church Of Death
Dessa Svenskar spelar dödsmetall med en baskagge och beröms för sina minnesvärda låtar och melodislingor.
Jag kommer inte ihåg en enda ton från denna skiva och då har jag gett den fler chanser än jag tycker att den förtjänar, nej jag tror jag skippar den här minihypen.
Bättre lycka nästa gång.

Årets jag har inte orkat lyssna in mig släpp:

Primordial - Redemption At The Puritans Hand
Skivorna The Gathering Wilderness samt To The Nameless Dead innehåller mycket starka ögonblick med mycket känsla.
Men tillfället då jag varit sugen på att höra Primordial har bara inte infunnit sig under detta år.
 
Negative Plane - Stained Glass Revelations
Ett annat band som det varit en liten minihype runt.
Visst de har ett knasigt gitarrljud som får dem att låta som ingen annan, men är det bra bara för det?
Vad är det egentligen som är bra med det här bandet?
 
Sonne Adam - Transformation
Ett band från Israel som spelar en utav många former dödsmetall, och nej namnet betyder inte sonen Adam.
Första lyssningen sa mig ingenting, den andra viskade om något intressant, time will tell...
 
Så!
Nu kan ni inte klaga på att det inte släppts några lyssningsvärda skivor i år.
Gott nytt år och sådant som man säger men inte alltid menar.

Dagens Undvik!

Jag vill varna för Devil's nyligen släppta skiva Time To Repent.

Den marknadsförs som ockult stoner/doom-metal och omslaget är klockrent, det skivbolaget dock glömt att meddela är att det musiken framförs på en längrenivå än fritidsgård.
Framförallt är det sången som är riktigt riktigt risig (liknar något som någon tondöv tonåring utan taktkänsla i målbrottet skulle utföra), även "moving along, singing your song blabla laughing at everything bringing me down blabla"-stroferna i första låten "Break This Curse" är något som 10årigar fnissar åt.

Om "supergruppen" Them Crooked Vultures med medlemmar från Queens Of The Stoneage/Led Zeppelin/Nirvana/Foo Fighters skulle bytas ut till efterblivna tonåringar skulle det låta såhär.
Vill du ha ny bra ockult rock/metal så rekommenderas istället Year Of The Goat, The Devil's Blood och framförallt Ghost och In Solitude.

Devil är oförskämt dåliga, usch!

Serpents Are Rising

In Solitude har gjort en av årets bästa skivor med The World The Flesh The Devil, extra läcker blev skivan på dubbel vinyl med poster, rekommenderas.
Nedan kan ni kika på en 30min lång konsertupptagning i helt okej kvalitet, det är en festivalspelning och lite väl ljust för min smak men bra är det iaf.



I övrigt rekommenderas också In Solitude's första självbetitlade skiva, den innehåller bättre låtar men med sämre sång, om du skall vara tuff behöver du självklart båda.

É Du Go?

Snart släpps In Solitude's andra platta, idag kan du dock redan streama första halvan.
Resterande halva skall väl dyka upp under dagen på samma sida.

Det låter iaf starkt som ett steg i rätt riktning från debuten och kan nog mycket väl vara en av årets bästa heavy metal-släpp.
Utlåtande om deras konsert på Strand hittar du här under.

Att Gå På Konsert Eller Metalmingel Bland Idioter

Igår var det den store hype/ hipsterkonserten med Ghost, In Solitude & Stench på Strand i Sthlm.
Vi börjar med det dåliga direkt.
Människan är en idiot som förtjänar det mesta av ondo och olycka som drabbar den, kan du inte bete dig hyfsat normalt då du går utanför dörren så förtjänar du att dö.
Flera 100 personer förtjänade igår mycket väl detta eviga pris.

Då det kom till annat än pöbeln som var där så var ljudet överlag för lågt, det var mer allsång och framförallt prat från mänskligtavskräde som hördes än Ghost i högtalarna.
Syret var minimalt men betydligt bättre än i den extrema betongbunkern som kallas Klubben.

Stench

Bandet med 2 stycken från Tribulation var sött live, lite gulligt på något vis, mysigt.
Corpsepaint o dyl på så spensliga små korta killar blir sällan läskigt.
Att det under hela konserten med bandet vid namn Stench även luktar starkt av parfym/ tvål gör det hela ännu roligare.
Ljudet är grumligt och låtarna känns lösryckta ur diskografin.
Bandets förträffliga album In Putrescence är en stark enhet, men när låtar plockas hipp som happ från den och den tidigare Ep'n blir det bara sådär.
Sedan är det viktigt med helheten, att de två sessionmedlemmarna inte körde fullt ut som övriga i bandet förstörde helhetsintrycket.

In Solitude

Uppsalabandet med en Close UP skribent som gitarrist har signat med Metalblade och deras andra album skall släppas innan månadens slut.
Jag som alltid haft lite svårt för King Diamonds falsett har med tiden lärt mig acceptera hans något utvecklingsstörda mellanläge och tycker nu att det låter helt okej.
In Solitudes sångare kör stenhårt på detta mellanläge och det är tur att jag vant mig vid det för nu tycker jag att det var en riktigt bra konsert.
Musikaliskt är det som ett tidigt Iron Maiden med mycket slinggitarrer och liknande ackordföljder till med just bra King Diamond sång, ösigt som fan på scen.
Det är nog det närmaste du kan komma känslan av att se ett occult Iron Maiden i en klubblokal i Sverige 2011.

Ghost

Kvällen på scen avslutas med den största hypen (det senaste året, Graveyard står redo att ta över facklan) och anledningen till att modebloggerskor, kostymnissar, mediatattare i rutigaskjortor trängs med hårdrocksfolk och punkdrägg.
Bandet är i sig inget vidare liveband, alla förutom sångaren står mest och spelar rätt upp och ner i sina munkkåpor med maskerade ansikten.
Sångaren rör sig teatraliskt och de kör stenhårt på sin grej även om den inte är så underhållande i längden att se på, men de är helt klart det proffsigaste bandet denna kväll.

Ironin i att köra Beatles covern Here Comes The Sun i en stark mollversion är underbar på sitt egna lilla sätt, annars representeras debuten mer eller mindre i sin helhet.
Att det dessutom finns folk som snackar om att det måste vara en cover, gammal, säkert ifrån 70 kanske 80 talet, Simon & Garfunkel kanske förankrar min syn på människan.
Jag ser fram emot då hypen lagt sig (The Devils Blood?) och man kan se Ghost utan att trängas till idiotigränsen med alltförmånga mongon som är där av helt andra anledningar än musiken.

Heavy Metal Is The Law

En bra låt från kommande albumet med heavy metal nissarna i In Solitude finns att lyssna på hos Decibel Magazine.
Det enda minus tecknet är den King Diamond doftande fulsången som dyker upp ibland, annars bra 70-80tals minnande metal med Maiden gitarrer.

The Blackness

Stench ska spela med In Solitude och Ghost i Sthlm 13 maj.
Det blev utannonserat ganska nyligen.

Stench skiva In Putrescence är bra, lyssna på den, lagom mjuktuff death metal med nyans.
Nu är det bara det där med att biljetter kostar pengar, det är mindre bra, fixa.