Avantasia - The Mystery Of Time

Efter att Helloween totalt sket ner sig med sin senaste skiva så är det åter upp till Tobias Sammet och hans Avantasia att återupprätta äran för Tysk melodisk metal.

The Mystery Of Time tar vid där 2010's Angel Of Babylon och Wicked Symphony slutade rent musikaliskt.
Texttemat är dock nytt och en ny era inleds.
Även då det kommer till gäster så har flera gamla favoriter fått ge plats åt nya ansikten, frukta dock inte Kiske är fortfarande med.

Avantasia slutade vara ett renodlat Power Metal band redan 2002 då formtoppen med Metal Opera 2 var färdig ställd.

Russell Gillbrook spelar tillvardags trummor med Uriah Heep och bidrar med ett något rakare rock n roll sväng till skivan än föregångare som Alex (Rhapsody) som är väldigt tekniskt begåvad och något tråkiga och fantasilösa Eric Singer (Kiss).

Överlag har skivan en mer dynamisk produktion och är inte lika digitalt kall som de andra skivorna i diskografin.

Liksom på de senaste släppen så är det snäll metal med starka melodier och episka inslag som bjuder upp.
Tobias har dock fortfarande den goda vanan att inkludera någon upptempo Power Metal låt på varje skiva.

Sällan är Power Metal lika bra som då Michael Kiske (Unisonix, ex-Helloween) får lufta stämbanden i en refräng skriven av någon med talang. 

Här heter plattans bästa och mest direkta spår Where Clook Hands Freeze.

Skivan är överlag riktigt bra och väldigt genomarbetad,  bara en sådan sak som att en riktig orkester medverkar ger skivan och bandet ny dynamik.

Dock skulle jag inte säga att låtskrivandet är lika bra som på Wicked... och Angel... som bjöd på fler höjder.
Nog finns det starka ögonblick men de är inte lika starka och infaller inte lika ofta som förut.

Men, i vilket fall som helst är detta ett garanterat inköp om du uppskattar melodisk metal. 

Vi fortsätter på den inslagna banan och sätter siffran 7 av 10.

Förhandslyssning

Det börjar med halvkul riffande och in kommer halvkul tvåtakt som kör lite för rakt lite för tråkigt lite för länge, men sen blir det bra, riktigt bra.

Epitaph

Judas Priest skall som sagt åka ut på en farvälturné i sommar.
De funderar nu på att köra ett spår ifrån varje platta, det har ju blivit endel genom åren.

Fansen får nu gå in på deras forum och rösta på vilken deras favorit är från varje skiva.
Alla som jag hitills har kikat på har skippat att lista någon låt från de 2 (?) album som gjordes utan Rob Halford med Tim Ripper Owens på sång.

Det är ett rätt stort gap mellan Painkiller 1990 och Angel Of Retribution 2005.

Pagan Saviour

Den här bilden är så jävla metal.

Satan Claus?

Här kommer en liten juldänga från det glada 80talet, då julen fanns påriktigt och Tyskofilen regerade.

Avantasia Vs. Black/Death-Metal

Power metal är inte creddigt, speciellt inte inom hårdare kretsar där band utanför genren minst skall sjunga om satan och prisa kliffot (Devils Blood samt årets hype Ghost).

Men tamigfaan om inte Avantasia i Sthlm gjorde årets konsert i söndags.
En sådan glädje att se ett band live med Kise och Kai Hansen tillsammans på scen, det var fan fint.

Årets (eller snarare höstens) konserter, Best Of:

1. Avantasia (Arenan)
En jävla glädje helt enkelt.
2 timmar och 40 minuter ren Power Metal magi känns som en och en halv timme, det är bara att konstatera att allt som Kiske sjunger blir automatisk bättre än original.
Nog för att han inte har scenutstrålning som en stjärna, och mest lunkar runt mellan partierna men när mannen öppnar käften sjunger han som en gud.
Sedan skötte sig alla sångare riktigt bra, Tobias Sammet, Jorn Lande, Bob Catley, Amanda Sommerville och Kai Hansen samt leadgitarristen Oliver Hartmann som visar sig ha en grym röst.


2. Marduk (Klubben)
Krossade totalt, en jävla rutin har de och en grym frontman i Mortuus/ Arioch.
"Nya" trummisen har dessutom en betydligt mindre irriterande spelstil än tidigare trumslagaren Emil som var en jävla start/stopp-maskin.

3. Repugnant (Klubben)
Återförenade med endast sångaren/ gitarristen från förr med ungtuppar från Degial/ Tribulation och In Solitude på övriga instrument.

Bubblare: Monster Magnet (Klubben)
Svänger som sjutton och man är glad att Dave Wyndorf är vid liv och att han sjunger bra trots att han numera ser ut som en ballong snarare än den sexsymbol han blev känd för att vara.

Besvikelse (igen): Watain (Klubben)

Håkan hade återigen en dålig dag och hans otighthet bakom trummorna var värre än någonsin, klassikern the devils blood förvandlades till en riktigt seg orkeslös historia för att bara nämna ett exempel.
Massa eld och coola scenatteraljer kan inte dölja det faktum att Watains vara eller inte vara står och faller med Håkans dagsform.

I övrigt:

Klubben borde verkligen se över sin icke befintliga luftkonditionering, man kvävs varje jävla gång.