In Solitude har för varje släpp gått sin egen väg och byggt på sin egen identitet.Från "vanlig" Heavy Metal till den mörkare Rock vi finner på Sister har karriären även pekat uppåt mot skyn.
Heavy Metal är endast ett litet fragment av In Solitude's sound idag, Rock och vad som för 40-50år sedan kallades Pop har en betydligt starkare närvaro.
Dock är det aldrig "snällt" eller tillrättalagt.
Stämningen rakt igenom hela denna skiva är olycksbådande och "fel".
Det känns Italienskt om det nu säger dig något.
Som ett oskuldsfullt litet barn med en blodig kniv i sin hand, tonsatt av brustna hjärtans orkester.
Det vilar som ett omen över skivan och den är betydligt mörkare än den mesta Black Metal.
Vilket också är en av dess starkaste kvalitéer.
Den rent musikaliska höjdpunkten och "hiten" är i mitt tycke den smått fantastiska Lavender.
Den enda riktigt direkta Pop-singeln (i dess 60tals bemärkelse) på hela skivan.
In Solitude har dragit ner disten men vridet upp mörkret i musiken.
Och då inte mörker som i att instrumenten skulle vara nedstämda, inte alls, detta är en helt annan typ av mörker.
De är nog som starkast som band just nu då det verkligen känns som att de funnit sin egen identitet.
Sister uppfattas som en väldigt genuin skapelse.
Dock tycker jag nog att de rent låtmässigt fortfarande presterade bäst på sin debut.
Slutligen undrar jag efter att ha läst texterna och beskådat den medföljande albumkonsten hur sångarens mentala och känslomässiga välbefinnande egentligen står till?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar