Watain - The Wild Hunt

Lucifer, fallen seraphim
I call your name...

Jag har svårt att bestämma mig för om det är lite kul eller snarare ledsamt att ett av de klart starkaste spåren på Watain's nya album är en nyinspelning av deras första låt som band, When Stars No More Shine.

För det är just när Watain kör lite rakare i ett något snabbare tempo som de på denna skiva i mitt tycke presterar som bäst.
Spår som De Profoundis, Sleepless Evil och det redan nämnda bonusspåret sätter sig direkt.
De är kortare medryckande stycken samlade med energi som frustar sig fram.

The Child Must Die har en mer klassisk metalkostym och är en av skivans relativt få riktiga höjdpunkter.
En låt som har en refräng som sätter sig med detsamma, med en oväntat lång slinga, en sådan där typisk Watain/ Ofermod melodi som likt er orm slingrande tar sig fram.

The Wild Hunt må inte vara ett rakt igenom lika urstarkt album som Casus Luciferi eller Sworn To The Dark.

Men, i refrängen till titelspåret när Erik sjunger "to the nights spent hunting..." så tror jag att Watain för mig peakar.
Där behärskar dom de nya intrycken som de försökt förmedla och gör det hela väldigt starkt och snyggt.
Bland det bästa de gjort.

They Rode On må på förhand ha varit omdiskuterad i pressen, men som låt är den en parentes.
Om det inte vore för att det just är Watain som framför och har skrivit stycket hade den knappast blivit nämnd.
Det här med mörk pratsång är dock inte riktigt min grej och jag tycker att framförandet saknar känsla.
Det musikaliska är okej med drag av både Slash och Gary Moore då det kommer till leadgitarrerna.

Det är dock först i slutet av låten när den kvinnliga sången kommer in som den får lite nerv, men det vill aldrig riltigt lyfta.
They Rode On kunde ha gjorts bättre.

Liksom Lawless Darkness så övertygar inte The Wild Hunt rakt igenom, men den har tillräckligt många starka stunder för att innebära ett inköp.
Digibook-CD utgåvan är påkostad och riktigt snygg, precis som det mesta bandet sätter sitt signum på.

Nyinspelningen av When Stars No More Shine får mig dock att undra hur bandets andra tidiga låtar skulle låta om även de gavs en behandligen av Watain anno 2013?

Konsert(o)pepp

Det verkar som att en av årets stora konsertpepp sker inför kvällens gig då Watain firar 13år.

Watain
...har tyvärr gjort mig besviken live flera gånger.
Visst de har utvecklat liveshowen riktigt rejält och är ett grymt liveband på så sätt att de har en show och röjer som fan samt kör sin stil rakt av utan att kompromissa.
Men, det låter inte alltid speciellt bra ut ur ett rent musikaliskt perspektiv och eftersom att jag bryr mig om den biten och gillar musik för musikens skull så blir jag besviken.

Håkan spelar ofta för sakta, tamt och otight i vissa låtar för att sedan spela andra riktigt bra.
Just hitlåten som gett namn åt en av förbanden The Devils Blood förvandlas oftast till en väldigt tamlös sak live och inte det smutsiga monster från katakomberna som slingrat sig ur som första spår på Casus Luciferi.
Det är nog dålig karma på Sthlm's spelningarna för på Klubben 2007 och senast 2010 var det inget vidare, alls.

Har Watain en bra dagsform blir det förbannat bra.
Men är det värt att slänga ut 400kr för att än en gång gå hem besviken?

Det skall tilläggas att i Linköping 2006 och Uppsala 2008 var Watain i sitt esse.


The Devils Blood
Ett band som helt rättvist fick en hype 2008 iom Ep'n Come Reap, en bra liten skiva med en cool Roky Erickson cover.
Sedan kom fullängdaren som mest bara var tråkig, förlång och intetsägande psychodelisk rock.
Nu i dagarna vankas fullängdare nummer två och låt oss hoppas att den är mer i spår med EP'n men peppen inför att se deras långa jamsessioner IRL är mycket låg.

Malign
Mer coolt och lite kult än riktigt bra musik.
Det de släppt (vilket inte är mycket) är ganska bra black som kan ses som att de var något av föregångare till den ortodoxa skolans black med Ofermod (samma vokalist), Funeral Mist och just Watain.
Men det är inte jättebra.

Sedan skall man inte glömma detta vredesvärk som sker då man skall "umgås" med en massa klåpare en hel kväll i och runt en konsertlokal, usch.
Konsert ikväll?

Icke.

300 Sidor På 3 Dagar: Blod Eld Död

Hur känns det som författare att lägga ner år på att göra researh, intervjuer och sammanställa allt i en bok för att en nisse sedan skall konsumera verket snabbt och genast söka sig vidare till nästa underhållningskälla?

Det kan låta negativt men borde uppfattas som positivt då man oftast sträckläser böcker som är bra, och det är just Blod Eld Död.
Boken och författarna har fått endel uppmärksamhet i media inför släppet vilket är kul då de gjort en seriös men trevligt skriven bok om i flera fall seriös extrem metal.
Band som Bathory, Dissection, Watain, Nifelheim, Shining och Entombed lämnas stort utrymme.
Andra som skymtar förbi är Marduk och Abruptum.

Det är drivet skrivet och lättläst, ingen senastionsjournalistik alá Aftonbladet sålångt ögat når, men mycket tidigare okänd information når ögonen ändå.
Utrymme ges åt att förstå artisternas val, image, inställning och i flera fall turnérande vardag.
Några nya infallsvinklar ges även i boken, den om kvinnor och acceptans inom extremmetal är en av dem.
Men framför allt delen om Dissection om och med Jon fascinerar, speciellt intervjun efter Midsummer Massacre/avskedsspelningen.

Igenkänningsfaktorn är ofta hög om man varit på spelningar både framför, bakom och på scenen.
Speciellt då jag varit på några av konserterna som nämns i boken.

Mina egna minnen av Watain på The Rock i Linköping 2006 sträcker sig främst till extrem fylla då bandet inte gick på förens efter midnatt och att vi anlände flera timmar innan, att Switchblade var extremt tråkiga att se live men bättre att höra, att blodkanonerna gick av och att närmsta person framför smidigt fick agera handduk, att golvet blev jävligt halt efter ett tag, att de spelade Storm Of The Antichrist från då ännu ej släppta Sworn To The Dark och att Pelle totalt fuckade upp gitarrintrot till I Am The Earth, den starka närvaron av skinnbulor och andra SD-röstande personer samt att att Massgrav-trummisen/skribenten Mattias Indy var jävligt kort han med.

En annan igenlänningsfaktor är den att Harry från Die Hard blir påfrestenade/underhållande då han är full (se Watain-kapitlet, eller valfri oldschool thrash/deathmetalspelning).

Denna välskrivna bok rekommenderas starkt att läsa tillsammans med Daniel Ekeroth's Swedish Death Metal från 2007, då får du en bra helhetsbild över Svensk smutsig death och black och dess klimat.

PS: 185kr från Adlibris.

The Reaper

Jag antar att det är dags för ett inlägg.

Tom G Warrrior (Celtic Frost, Hellhammer) har släppt ett nytt verk med den naturliga fortsättningen på Celtic Frosts svanesång från 2006.
Triptykon heter bandet och första låten finner ni härunder, den har ett Hellhammer-minnande intro för att sedan sättas igång runt 1min-strecket med ett sjuhelvetesriff på det karakteristiska sättet "ugh!".



Bra som fan och mörkt som tusan är det, mycket stämningsfyllt och textmässigt baserat på sveket som ledde till att just Celtic Frosts saga tog slut.

Något som också måste nämnas är att Watain släppt smakprov från kommande albumet.
Inget att suga av men fortfarande en bra låt som håller kvar vid dem höga förväntingarna som finns sedan 2007års kritikeravrunkade "sworn to the dark".