Jag skaffade den här skivan samtidigt som senaste Inquisition och Nocturnal Graves.
Alla tre hade passande nog omslag av den galne Italienaren.
Craven Idol är dock soundmässigt närmare Nocturnal Graves än Inquisition då Engelskmännen bjuder på Black/Thrash i Deströyer 666 och Gospel Of The Horns skola.
Det finns dock vissa skillnader banden emellan.
Craven Idol räds inte för att krydda med Bathory's vikingakörer i de lugnare partierna för att öka den episka faktorn.
Något de lyckas väl med.
En annan skillnad är att gitarrerna låtar äckligt närmickade, nästintill line'ade.
Ungefär som gitarrsoundet på Altars album Paramnesia.
Inget ambience alls i det ljudet inte.
Trummorna känns lite väl tillfixade och produktionen känns rent allmänt lite halvtorr, som Slayer i slutet av 80talet.
Som en hybrid mellan 1988 och 2013.
Men låter det bra då, gör bandet bra låtar, ska jag lyssna på det här?
Ja!
Min fullkommligt rimliga reaktion var att boka en resa till London och bo på Craven Hill, nära Craven Road.
Jag såg dock inte till bandet under resan, men skivan är lika bra för det.
Rekommenderas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar