Flagellant - Maledictum

Från landskapet i norr kommer Flagellant som håller fanan för Svensk Orthodox Necromorbus-ljudande Black Metal högt.

Andra albumet är släppt på välansedda W.T.C, sången och instrumenten är professionellt framförda och intrycket är att allt är väl genomtänkt.

Men vad är då problemet?

Jo, det är tråkigt.
Skivans främsta nemesis är dess speltid, 53min är alldeles för generöst för Flagellant's tolkning av Black Metal.

Materialet skulle hålla grymt för en speltid runt 35min, men i dagsläget bjuds vi på 20min utfyllnad.
Tänk dig att du ätit en riktigt god bit bakelse, sedan måste du äta en till bit som inte smakar lika bra.
Sen är du övermätt...och tjock, samt din flickvän dumpar dig och tar hunden med sig.

Det ska dock framhållas att det finns enhel del bra saker på skivan, när Flagellant är bra så är det... ja, riktigt bra.
Tyvärr finns det inte så många klockrena låtar som det finns grymma partier här och var.
Om bara skivan hade hållt rakt igenom så skulle den ha en självklar plats bland årets bästa släpp, men tyvärr.

Jag måste dock rekommendera det något otippade avslutningsspåret 13 Cauldrons Burn, som sticker ut med en lite annorlunda stil. De snabbsjungna verserna tillsammans med trummorna bygger upp ett riktigt shysst driv som tidigare saknats.
Mina närmaste associationer blir en 50år gammal Bob Dylan låt Subterranean Homesick Blus, Motörhead och Tom G Warrior häng på riffen.
Briljant!

Tips till nästs gång.
Kill your darlings och album nummer tre kommer bli fantastisk.
6 av 10 är det något låga betyget.