Satyricon - Satyricon

Enligt Satyr är detta bandets viktigaste skiva, ett existensberättigande i albumformat.

Som vanligt då det kommer till band som utvecklats från en stark Black Metal bakgrund så kommer de för varje skiva utstå spott och spä från sin forna (trångsynta) fanskara.
Detta samtidigt som deras nya publik ständigt växer, iaf hos band som Satyricon och Watain.

Jag är av åsikten att band ska följa sin uppriktiga instinkt och totalt skita i folks efterblivna kommentarer.

Dvs, så länge det inte går och blir Lulu (Metallica & Lou Reed's olyssningsbara fiasko) av det hela.

Detta självbetitlade verk har mer gemensamt med Volcano och Now, Diabolical än kalla, kraftfulla och ganska sterilt producerade The Age Of Nero.

Allt är denna gång klätt i en varm analog produktion.
Låtskrivandet känns igen från redan nämnda album även om det denna gång känns mer återhållsamt.

Det är mer "en varm höstdag i skogen" än "kallt och jävligt på fjället" över skivan.
Vilket även återspeglas i omslaget.

Små hintar till de tidiga skivorna och framförallt utmärkta Nemesis Divina gör sig påminda då och då, med lite folkmusikslingor och subtila keyboards/ orglar som stärker upp ljudbilden.

Trojkan Nocturnal Flare, Phoenix och Walker Upon The Wind som vi finner i mitten av albumet är i mitt tycke skivans höjdpunkt.
Phoenix är i mångt och mycket en "vanlig" 00-tal Satyricon låt förutom att det är just sångmelodin som är låtens fokus.

Phoenix är därför även skivans höjdpunkt, refrängmelodin sitter direkt.

Om samme inhyrde sångare hade luftat sin strupe i Watain's They Rode On hade säkerligen den låten fått det lyft den behövde för att bli riktigt stark.

Det är inte det att sångaren sjunger hårt och med kraft utan att han har en närvaro och feeling i sin prestation.

Satyricon's album 2013 är ett bra och gediget hantverk som borde tilltala alla som uppskattat bandet det senaste millenniet.

Ni som väntar er en återgång till det tidiga 90-talets Black Metal kan söka på annat håll.