Ghost - Infestissumam

Var ska jag börja? 

När det kommer till Ghost och deras succé finns det många fler infallsvinklar än det musikaliska.

Bandet har fått ta mycket skit från metal publiken som var så snabba med att omfamna dom,  väldigt obefogat och barnsligt enligt mig.

Vi accepterar tanken att det är Tobias Forge som är en av huvudmännen i bandet och beaktar följande.

Trots att han med sitt tidigare band Repugnant släppt den kanske viktigaste death metal plattan Epitome Of Darkness den här sidan av 90talet och även i intervjuer aldrig hymlat med att han velat ta nämnda band så långt som möjligt (turnéer och skivförsäljningen) så bemöts han och hans namnlösa gastar av smutskastning från sina såkallade metal fans.

- De har sålt sig, spela med Repugnant istället blaha blaha...

Mycket vill ha mer.

I en logisk värld skulle samma metal fans säga; faan vad kul, en utav oss har lyckats och blivit framgångsrik.
Äntligen någon som kommer från samma bakgrund som oss istället för någon massproducerad pop-produkt.

Men nej.
Nu tror jag iofs Ghost skrattar hela vägen från Billboard-listan och tycker att det är faan så skönt att slippa spela för dessa trångsynta metalskallar.

Nog med rants och vidare till själva musiken som bjuds upp till dans på fullängdare nummer två.

Redan från start så märker man att ljudbilden putsats och finslipats sen sist, den är ren och arrangemangen större och pampigare.
Att albumet är inspelat i Amerika känns logiskt.

Ghost skulle idag inte klassas som ett metal band då det knappt finns några gitarr riff (som tidigare lät 70tal) som drar åt det hållet alls.
Istället skulle jag placera det musikaliska i slutet av 60talet.
Tiden då de sockersöta "jagvillhålladinhand"-banden började experimentera med droger och lät det påverka musiken.

Bäst i min åsikt på skivan är singeln Year Zero med sin stora direkta refräng samt Ghuleh/Zombie Queen som efter några toners pianoslinga al'a Kleerup/ Tityo - Longing For Lullabies går in i ett drömskt parti som påminner om gammal Svensk filmmusik.

Ghost fortsätter sin onda vana att låna friskt ur musikhistorien, precis som på Opus Eponymous.

Detta stycke bryts sedan av och blir gitarr musik som kan liknas med då The Shadows kompade Cliff Richard för 50år sedan.
En mer modern referens vore The Ghastly Ones, gitarrakter som The Shadows möter horror tematik alltså.
Surfmusik, punkt.

T.o.m det udda singelvalet cirkusvalsen Secular Haze funkar bra i sin rätta omgivning.

Överlag tycker jag dock inte låtskrivandet håller samma höga nivå som på första verket.
Men skivan är fortfarande bra och i spår som Ghuleh/Zombie Queen, Year Zero, Idolatrine och skivans titelspår/ intro äckligt bra.

Omslaget är även denna gång inspirerad av en filmposter, Amadeus om jag inte är ute och cyklar.
Konsten i den generösa bookleten kan sammanfattas som briljant, det är samma Polske illustratör med ostavbart namn som gjorde Watain's Lawless Darkness omslag.

Infestissumam är dock inte ett underverk men nog bra sällskap i vilket fall som helst.
7 av 10 lyxiga dildokit signerade Papa är betyget.

Dessutom ser jag bandet mycket hellre i en stor rymlig lokal som Annexet än i ett svettigt proppfullt Kubben eller Strand.