...om inte ett inlägg angående musik förmedlades.
Denna gång handlar det om oförskämt talangfulla skitungar, dvs personer som gjort förträffande bra saker vid en väldigt ung ålder, vilket gör att man både förundras samt blir förbannad på samma gång.
Jag har aldrig haft Dissection som ett favorit band, dock har jag alltid tyckt att Storm Of The Lights Bane är en kanonbra platta i skarven mellan melodiös döds och black.
När sedan Reinkaos kom var jag inte alltför besviken (som de flesta andra, som närmst bespottade skivan) då det visades upp en ny musikalisk intriktning, mycket pga att jag aldrig varit ett hardcore fan av det gamla materialet.
Sedan for Jon till transilvanien på heltid som han själv uttryckte det, in i antikosmos and far beyond.
Då tyckte plötsligt alla att Reinkaos var en fantastisk platta, jaja, vända kappan efter vinden.
Nu till det inlägget skulle handla om, det jag vill ha sagt var att jag länge förbisåg Dissections första platta The Somberlain, mycket pga att jag inte trodde att den skulle vara så himla bra, utan mer kult iom medlemarnas låga ålder, Jon kan inte ha varit mer än runt 18 vid tiden för inspelningen.
Nu visar det sig såklart att även denna skiva är kanon då jag spenderat mer tid på att seriöst lyssna in mig, än det jag hört lite på slentrian då och då.
Vissa ska bara vara så jävla duktiga hela tiden, usch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar