Ja du Yasin Hillborg tillvardags trummis i helt okej men inte mer oldschooldödsbandet Crucifyre, det här med film var väl verkligen inte riktigt din grej?
Yasin sitter med guldkort på handen, han har lyckats hitta helt rätt folk att intervjuva, de som var med och har betytt något för Svensk metal är med framför kameran (förutom de som trillat av pinn då).
Tyvärr spelar han bort korten i en helt ologisk ordning vilket resulterar i en av de sämsta musikdokumentärerna jag sett, och jag har sett många.
Ett stort fel är att varje gång ett nytt band presenteras i någorlunda kronologisk ordning så blir det som att filmen startar om från början.
Nu skall filmen handla om November, nu skall filmen handla om Bathory, nu skall filmen handla om Europe, nu ska filmen handla om Entombed osv...
Det överblickande ögat om hur allt hänger ihop finns inte till, det är start och stopp med ologiskt berättande och lösklippta citat in i evigheten.
Sedan då filmen vid flertalet gånger hoppar tillbaka till just Europe och deras festhistorier så tror jag att tiden står still, det finns inget som driver filmens handling (som knappt existerar) framåt, inget driv i berättandet.
Framförallt tror jag inte Yasin VET vad han vill berätta eller ännu tydligare HUR han ska berätta det.
Sedan då det skall handla om Black Metal så vänder han sig till Norge och kyrkbränder där Satyricon får säga några lösryckta ord, var det inte Svensk metal det skulle handla om?
Varför då inte snacka med några av förgrundsfigurerna inom Svensk 90-tals black (där jag tror att vi befinner oss kronologiskt vid det laget) som Morgan (Marduk, som jag har för mig skymtar förbi i ett 1 sekundsklipp vid ett annat tillfälle) eller nissarna från Dark Funeral?
Det finns några roliga anekdoter i filmen till trots, dessvärre så är de inbakade i ett lager av ologiskt berättande i en film som får något jag gillar mer än det mesta att framstå som oerhört tråkigt.
Dramaturgin är så ickeexisterande att då filmen efter alldeles förlång speltid väl tar slut så gör den det med ett litet plopp på ett ställe utan förvarning, det är bara slut, ingen uppbyggnad ingenting.
Vill du veta mer om Svensk metal så föreslår jag att det blir till att ta på sig glasögonen och krypa upp i soffan med Swedish Death Metal och Blod Eld Död.
Böcker där författarna förstått det här med att man måste kunna berätta en historia för att det skall bli underhållande.
Tyvärr finns det ännu ingen fullgod dokumentär på Svenska om metal, det är fortfarande böcker som gäller.
En andra åsikt?
Paula Goes Apocalypse ger sin syn på detta misslyckande.
Visar inlägg med etikett dokumentär. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett dokumentär. Visa alla inlägg
torsdag 15 december 2011
tisdag 6 december 2011
God Bless Ozzy Osbourne
Hastigt och lustigt utan att fördjupa sig går man igenom uppväxt, Black Sabbath, droger, solokarriären, Sharon's entré, Randy Rhoads död, barnens missnöje,The Osbournes och tillnyktrandet.
Om du är sugen på att se lite bilder och videoklipp utan ansträngning så kan du se denna.
Vill du däremot fördjupa dig lite mer om the prince of darkness så rekommenderas istället hans bok I Am Ozzy, den är betydligt bättre.
söndag 23 oktober 2011
George Harrison: Living In The Material World
Tydligen så hajpas denna dokumentär om ex-Beatlen George Harrison gjord av Martin Scorsese just nu.
Denna drygt 4 timmar långa film, uppdelad i 2 delar är välproducerad, har bra bild och ljud, ett stabilt berättande och en alltförlång speltid.
Tydligen tycker pöbeln att allt som handlar om döda människor är jättebra.
Men det filmen däremot inte är är jättebra, den är på sin höjd ett helt okej tidsfördriv.
Något man tittar på då man sitter ensam i soffan smålullig på whiskey, inget annat.
Vill du ha reda på lite mer om vem den där andra gitarristen i Beatles som diggade Hare Krishna var så kan du se dokumentären men förvänta dig inget underverk.
Denna drygt 4 timmar långa film, uppdelad i 2 delar är välproducerad, har bra bild och ljud, ett stabilt berättande och en alltförlång speltid.
Tydligen tycker pöbeln att allt som handlar om döda människor är jättebra.
Men det filmen däremot inte är är jättebra, den är på sin höjd ett helt okej tidsfördriv.
Något man tittar på då man sitter ensam i soffan smålullig på whiskey, inget annat.
Vill du ha reda på lite mer om vem den där andra gitarristen i Beatles som diggade Hare Krishna var så kan du se dokumentären men förvänta dig inget underverk.
torsdag 15 september 2011
If I Could Be A Superhero
Om du liksom jag saknar Conan O'Brian's babbel mitt i natten i Svensk Tv så kan du nu kika på dokumentären Conan Can't Stop som föjler honom under hans USA turné som han gjorde förra året.
Efter mycket bolags och kontraktsstrul så blev Conan förbjuden att medverka och vara rolig i Tv, radio och på internet under en 6månaders period.
Eftersom att han är en adhd människa beslöt han sig att ge sig ut på en komedi/musikturné istället för att sitta hemma.
Här följer man planeringen inför turnén tills den är slutligen är genomförd.
Det är intressant och underhållande.
Efter mycket bolags och kontraktsstrul så blev Conan förbjuden att medverka och vara rolig i Tv, radio och på internet under en 6månaders period.
Eftersom att han är en adhd människa beslöt han sig att ge sig ut på en komedi/musikturné istället för att sitta hemma.
Här följer man planeringen inför turnén tills den är slutligen är genomförd.
Det är intressant och underhållande.
torsdag 27 januari 2011
This Is The End
Jag har kikat igenom ytterliggare 2 musikdokumentärer sen sist, en om The Doors och en om Morbid Angel.
Vi börjar med den sunkiga, i detta fall gäller det Tales Of The Sick - A Closer Look som handlar om inspelningen av Morbid Angels (okej album, Altars... är mästerverket) Blessed Are The Sick samt turnén som följde därpå.
Kvaliten på bilden är stundvis inte något vidare med tanke på att den är hyfsat ny, det är klart att 20 år gamla saker filmade på turné ser ut som skit, men nya intervjuer...
Att klippa och lägga på "häftiga" effekter mitt i meningar på onaturliga ställen är inte tufft om du inte är en Tysk videoregissör.
Njaa, älskar du Blessed släppet (vilket du inte bör göra, Altars... är mästerverket) så kan du se den, tycker du bara att Morbid Angel är ett rätt bra band har du ingenting att hämta här.
Att sedan folk runtom och inte själva bandet själva babblar tycker jag bara är en bajsmacka som blir allt vanligare, visserligen är David Vincent med men jag vill inte att någon turnéroadie från 91 ska babbla om Trey's gitarrsound, det vill jag att han ska göra och vill han inte vara med skit i det hela.
Endel kul anekdoter finns dock, menmen...
Nummer två är When You Are Strange - A Film About The Doors.
Denna är påkostad och Johnny Depp agerar speaker röst, en himla massa gammalt filmat material används på ett logiskt sätt (t.o.m psykadeliska knarkdrömmar funkar) och berättar/ skapar en intressant och underhållande historia om bandet och framför allt Jim Morrison.
Denna funkar även för dem som inte är hardcore fans av bandet, rekommenderas en söndagseftermiddag tillsammans med pizza och gamla ostbågar.
Vi börjar med den sunkiga, i detta fall gäller det Tales Of The Sick - A Closer Look som handlar om inspelningen av Morbid Angels (okej album, Altars... är mästerverket) Blessed Are The Sick samt turnén som följde därpå.
Kvaliten på bilden är stundvis inte något vidare med tanke på att den är hyfsat ny, det är klart att 20 år gamla saker filmade på turné ser ut som skit, men nya intervjuer...
Att klippa och lägga på "häftiga" effekter mitt i meningar på onaturliga ställen är inte tufft om du inte är en Tysk videoregissör.
Njaa, älskar du Blessed släppet (vilket du inte bör göra, Altars... är mästerverket) så kan du se den, tycker du bara att Morbid Angel är ett rätt bra band har du ingenting att hämta här.
Att sedan folk runtom och inte själva bandet själva babblar tycker jag bara är en bajsmacka som blir allt vanligare, visserligen är David Vincent med men jag vill inte att någon turnéroadie från 91 ska babbla om Trey's gitarrsound, det vill jag att han ska göra och vill han inte vara med skit i det hela.
Endel kul anekdoter finns dock, menmen...
Nummer två är When You Are Strange - A Film About The Doors.
Denna är påkostad och Johnny Depp agerar speaker röst, en himla massa gammalt filmat material används på ett logiskt sätt (t.o.m psykadeliska knarkdrömmar funkar) och berättar/ skapar en intressant och underhållande historia om bandet och framför allt Jim Morrison.
Denna funkar även för dem som inte är hardcore fans av bandet, rekommenderas en söndagseftermiddag tillsammans med pizza och gamla ostbågar.
lördag 22 januari 2011
True Tales
Som några läsare kanske uppfattat så gillar jag dokumentärer i allmänhet och musikdokumentärer i synnerhet.
Då det nu släpps konsertupptagningar så slängs det ofta med en dokumentär, eller vad som skall föreställa en dokumentär.
Vissa lägger ner tid på dem och får fram riktigt bra resultat, andra bara skiter ner sig totalt.
Jag tänkte tipsa och varna om några, detta gäller alltså inte konsertupptagningarna.
Ett tillägg är att jag aldrig riktigt diggat At The Gates eller Dark Tranquility, men det betyder inte att de automatiskt blir ointressanta.
Bra skit:
At The Gates - The Flames Of The End
Cannibal Corpse - Centuries Of Torment
Iron Maiden - Flight 666
Rush - Beyond The Lighted Stage
Dismember - Under Bloodred Skies
Bara skit:
Dark Tranquility - Where Death Is Most Alive
Primordial - All Empires Fall
En dokumentär behöver inte heller ha en fet budget för att bli bra, jag antar att det är en jävla skillnad på Maidens och Dismember's dvdresucher.
Då det nu släpps konsertupptagningar så slängs det ofta med en dokumentär, eller vad som skall föreställa en dokumentär.
Vissa lägger ner tid på dem och får fram riktigt bra resultat, andra bara skiter ner sig totalt.
Jag tänkte tipsa och varna om några, detta gäller alltså inte konsertupptagningarna.
Ett tillägg är att jag aldrig riktigt diggat At The Gates eller Dark Tranquility, men det betyder inte att de automatiskt blir ointressanta.
Bra skit:
At The Gates - The Flames Of The End
Cannibal Corpse - Centuries Of Torment
Iron Maiden - Flight 666
Rush - Beyond The Lighted Stage
Dismember - Under Bloodred Skies
Bara skit:
Dark Tranquility - Where Death Is Most Alive
Primordial - All Empires Fall
En dokumentär behöver inte heller ha en fet budget för att bli bra, jag antar att det är en jävla skillnad på Maidens och Dismember's dvdresucher.
måndag 3 januari 2011
IQ I Exil
Kikar lite slött på lite bonus material till Stones In Exile, dvs Rolling Stones dokumentär om inspelningen av Exile On Main Street.
Efter en liten rundvandring på inspelningsplatsen så kommer en 40 minuter lång analysera och runka av hela plattan session med diverse löst folk som får uttala sig.
Alla läser in så mycket i precis allt och hyllar plattan så som bla bla bla sprut sprut.
Sedan kommer Keith Richards in (som skrev mer parten av låtarna och såklart medverkade på inspelningen) och tar ner allt till en normal nivå, albumen skapas av material som vi har för tillfället, har vi 12 låtar och bara 10 får plats så får 2 vänta till nästa, det är en överlappande process, sen då vi har spelat in så ska ju skivan kallas något, inga konstigheter...
Samma sak händer hela tiden, allt ska övernalyseras då det i själva verket bara sker i naturliga händelseförlopp.
Åååh trumljudet är fantastiskt, undrar vad de menar med att gitarren låter som den gör, ja vi testade lite olika och körde med det som lät bäst, inte mer med det.
För övrigt är Keith Richards bok kallad livet på svenska mycket underhållande.
Efter en liten rundvandring på inspelningsplatsen så kommer en 40 minuter lång analysera och runka av hela plattan session med diverse löst folk som får uttala sig.
Alla läser in så mycket i precis allt och hyllar plattan så som bla bla bla sprut sprut.
Sedan kommer Keith Richards in (som skrev mer parten av låtarna och såklart medverkade på inspelningen) och tar ner allt till en normal nivå, albumen skapas av material som vi har för tillfället, har vi 12 låtar och bara 10 får plats så får 2 vänta till nästa, det är en överlappande process, sen då vi har spelat in så ska ju skivan kallas något, inga konstigheter...
Samma sak händer hela tiden, allt ska övernalyseras då det i själva verket bara sker i naturliga händelseförlopp.
Åååh trumljudet är fantastiskt, undrar vad de menar med att gitarren låter som den gör, ja vi testade lite olika och körde med det som lät bäst, inte mer med det.
För övrigt är Keith Richards bok kallad livet på svenska mycket underhållande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
